(Detta är andra delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
Efter att ha tillbringat en natt i ett enkelt rum på ett halvlyxigt hotell, fick jag resa i bil till en adress på södra Lidingö. Där bor en av kusinerna, tänka sig, och bjöd på fika. Jag hade ingen brådska, för få av gästerna hade så nära hem som jag.
En av gästerna blev förfärad inför risken att tvingas köra mig in till centrala Stockholm.
– Men kära nån, sade jag, det är klart att ni inte ska. Fast ni får gärna ta med er kostymen så slipper jag släpa den på tåg i dag och under veckan som kommer. Vi ses ju nästa helg igen. Jag kan ta den då, om det går bra, föreslog jag.
En av barnfamiljerna hade plats i bilen.
– Ja, ni kan skjutsa till Ropsten, så går det T-bana därifrån! sade värdinnan.
Det var emellertid dags för mig att själv besluta om mitt fortsatta öde:
– Nej, jag tar Lidingöbanan. Jag är hemskt tacksam för erbjudandet, men om jag ska vara ärlig har jag sett fram emot att få åka Lidingöbanan.
Så, när de flesta av gästerna hade skingrats, givit sig av på resor som i flera fall skulle vara hela dagen, tog jag mina nu färre väskor och promenerade till Högberga station på Lidingöbanan.
*
Vad är egentligen Lidingöbanan? Är det en spårväg? Är det vad svenskarna kunde kalla ”lättbana”, alltså en light rail, letbane, S-Bahn, stadsbana? Eller är det till och med en järnväg? Om detta tvistar man kanske ännu. Myndigheterna har emellertid bestämt att det ska vara en spårväg (fast med vissa undantag från spårvägsreglementet). Så okej, vi säger väl spårväg då.
Om nu någon av mina släktingar hade kommit förbi i bil medan jag väntade på spårvagnen, hade de gjort en stoppsladd eller hängt ut genom rutan. ”Fel sida! Du står FEL!! Du ska stå på ANDRA sidan!!! Hör du illa, du måste stå vid ANDRA SPÅRET!!!! Skynda dig, vagnen kommer NU!!!!!”
Jag skulle ju förstås – eftersom jag inte hade något annat för mig – åka hela Lidingöbanan och således inte resa in mot stan, utan ut mot sjön. Men släkten är nu en gång som den är. Om något inte blir som planerat, är det kris och katastrof. Om någons val skiljer sig från mängdens, ska det diskuteras i många år. Om en av middagsgästerna konfererar med servitrisen om alkoholfria alternativ, slutar det med att gästen får säga till den storögda släkten att den ska sluta tjuvlyssna. Och om man tycker att äh, dricker gör man för att man är törstig, inte för att det ska vara nån sorts genomtänkt matchning mellan fisk och fläder eller kött och körsbär, då får man en lång föreläsning om den frälsning som även en nykterist tydligen kan få genom att lära sig dricka alkoholfritt öl.
Ack ja. Sådana är de stundom, så det var ju en himla tur att ingen såg mig, där jag stod och på eget initiativ väntade på vagnen bort från stan. :)
*
Det tog inte många minuter innan vagnen kom. Kanske kallar Lidingöborna fordonet något annat, men ”vagnen” är göteborgarnas vardagsuttryck och när det gäller spårvagnar … ser jag det göteborgska idiomet som rikslikare.
Enligt Spårvägsmuseet var banan ursprungligen ett initiativ av Gustaf Dalén som ville att de anställda på AGA:s fabrik skulle komma till arbetet på ett smidigt sätt, och 1914 invigdes banan (delar av den i januari, delar i juli, och sista delen 1916). Det visste jag emellertid inte när jag rullade i väg österut mot Gåshaga brygga. Kusin A hade sagt att omgivningarna var fina, med vatten och grejer; själv tyckte jag att den här delen var småputtrig men inte mer än så.
Jag steg av vid hållplats Gåshaga brygga och bestämde mig för att sitta över returresan. Eftersom jag visste att det gick en vagn var tjugonde minut eller så, och jag inte hade någon brådska, vore det väl ett klokt beslut. I stället gick jag runt och fotograferade ur alla möjliga vinklar.
Först ett flygplan som mullrade bland ledningarna ovan spårvägen:
Gåshaga brygga är alltså ändhållplatsen, som också är en hamn för somlig kollektivtrafik sjövägen. En charmig säckstation är det och man kan promenera både framför och bakom den väntande spårvagnen.
Så snart föraren fått några minuters rast och avgångstiden är inne, far vagnen sin väg västerut. Och kryssar över till vänstra spåret på den delvis dubbelspåriga Lidingöbanan.
Det är nämligen så att den här delen av Lidingöbanan trafikeras i vänstertrafik. Annars är det oftast högertrafik. Enligt en källa som säkert har rätt, är det just den här dubbelspårsdelen samt Högberga station som man kör till vänster. Av helt logiska anledningar … som jag inte har satt mig in i.
Medan jag väntade på nästa tur, kunde jag promenera i hamnområdet. Här på Gåshaga brygga ska det tydligen vara flådigt, konstaterade jag. Såväl båtar som bostäder ägs av personer med högre lön än jag. :)
De allra största båtarna ägs däremot inte av privatpersoner. Finlandsfärjor, kallas de nog:
Jag lallade runt där en stund. Tjugo minuter, allt som allt. Väntkuren som flyttats lite hit och dit på Lidingöbanan fick sig ett besök även på baksidan. Och just då anlände nästa vagn, så den kom också med på bilden.
Lite idylliskt, va?
Vi tar väl en sista bild på spårvagnen där den stod på spåret:
Vad jag förstår är det faktiskt så att Gåshaga brygga byggdes av järnvägsbolaget (ty större delen av sin levnad har Lidingöbanan tveklöst varit en järnväg). Syftet var att dra trafik genom att skapa ett utflyktsmål. Det konceptet är inte helt okänt i Sverige. Gräfsnäs är ett västsvenskt exempel som konstruerades just som ett utflyktsmål för storstadsbor att besöka om söndagarna (och i det fallet har ju resmålet fortsatt samma användningsområde trots att järnvägen bara är av museimodell numera).
Vad ska jag säga om återfärden mot fastlandet? Tja, det var väl en trevlig resa! Inte så där jättemycket folk vid tvåtiden en söndag eftermiddag i slutet av juni och ombord var det varmt och skönt.
Resan gick förbi AGA-depån, som väl är där spårvagnarna bor och servas.
Om man likt mig sitter längst bak i fordonet, kan man få intressanta vyer. Här är två sådana från det dubbelspår som även fungerar som infart till depån västerifrån.
Den där delsträckan förbi Torsviks station, som sett så idyllisk ut när jag föregående dag åkte förbi i buss, var inte så himla spännande nu. Men så här såg det ut:
Vattnet i sundet som kallas Lilla Värtan var grått och vågigt i blåsten. Hu, här vill jag inte ramla i! tänkte jag. ”Hoppas att bron inte rasar.”
Nej, den rasade så klart inte. (Broar gör sällan det. En gång, högst.)
Lidingöbanans västra slutstation ligger sammanbunden med Ropstens tunnelbanestation. För den som händelsevis är intresserad, kommer här två bilder på den just nu färdigrullade spårvagnen:
… och så slutligen en uppifrån tunnelbanans plattform. Här syns ett tråkigt tak och en halvt skymd spårvagn i förgrunden, sundet och broarna längre bort och så Lidingö stad i fonden:
Och därmed var min söndagsresa på Lidingöbanan slut. En knapp timme hade den tagit, inklusive 20 minuters rast.
Jag skulle väl kunna knåpa ihop något om min fortsatta resa till hotellrummet i Älvsjö, men jag tror att jag hoppar över det. Åtminstone tills vidare. Det finns så mycket annat att berätta. Nästa dag skulle jag nämligen ut och resa med helt galet många fordon på smal- och normalspåriga järnvägar samt tunnelbanor och spårvägar …
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildas i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
