– Att vara lärare är ett helvete, jag önskar jag vore död.

Orden var i och för sig mina och gjorde min kollega förfärad, men hon lugnade sig då jag erkände att det var en travesti av ett uttalande av Arthur Häggblad. (Häggblad talade förstås om livet som skidåkare och det är ett liv som jag känner sämre, eftersom jag är skidåkare mer i själen än i fysiologin.)

Även om källan till lärarlivets elände oftast inte är eleverna, gör de ibland vardagen svår att handskas med. Ibland förvånar de emellertid positivt. Mitt intresse för järnvägar delar de sällan, så ej heller mina andra intressen. Jag har likväl roat mig med att använda dessa intressen i lärarrollen.

Således exemplifierade jag begreppet ”hyllningstal” med att tala nästan kärleksfullt om Charlotte Kalla. Sannolikhetsläran kan jag göra mer påtaglig genom att ur en tygpåse dra olikfärgade träpjäser från det prisbelönta spelet Village. Och, inte minst, jag inledde avsnittet om skala med att visa en film från den storslagna modellanläggningen ”Järnvägen till Marieborg”. Ett modelltåg kan ha längdskalan 1:87, men volymen och massan har inte samma skala, för då skulle även det lilla loket väga jättemycket! (Volymskalan är längdskalan upphöjd till tre, alltså 1:638.503.)

Detta med järnvägen fick en av eleverna att vid julavslutningen, inför en 800 åhörare, högt ropa mitt efternamn och frågan ”Får du ett modelltåg i julklapp?”. Det tyckte jag var lite roligt, för då kände jag mig uppmärksammad och det är ju aldrig fel.

Men ännu mer storslaget blev det häromdagen. Då andra måhända festade med fettisdagsbullar, kom en av eleverna in och lämnade en liten kartong till mig.

 

– Den är från min pappa. Han tycker att du ska komma och titta på deras anläggning nån gång.

Mannen i fråga är alltså engagerad i den lokala modelljärnvägsföreningen och det visste jag sedan tidigare. Men den här presenten… den hade jag verkligen inte väntat mig!

Det var alltså en liten buss i skala 1:87, från tillverkaren som lystrar till det logiska namnet One87. Företaget är svenskt, förhållandevis nytt på marknaden och gjorde sig först ökänt för en hel del problem med leveransen av sitt första, vråldyra tåg. Det var nog fler än jag som trodde att man inte skulle hämta sig från den pärsen, men det har man tydligen gjort, för det dyker upp nya produkter allt eftersom. De är emellertid bara för finsmakaren med stor plånbok. 15000 för en motorvagn är så där en fem gånger priset hos de tyska klassikerna.

En buss kostar givetvis bara en bråkdel, men sett till marknadspriset är det en av de dyraste presenterna jag fått på länge. Bortsett från en del arvegods, är det nog flera år sedan jag fick en så fin present. Så jo, jag blev väldigt glad för den!

 

Då är frågan vad jag ska göra med den. Om jag någon gång bygger en modelljärnväg kommer den sannolikt att vara i N-skala, alltså 1:160. Då passar denna buss inte in. Fast det är klart, om jag skulle överta min morbrors lilla grundsats från 50-talet, eller om min pappa skulle sätta upp sin, då skulle en buss från Scania Vabis säkert pryda sin plats.

Arthur Häggblad, H0, One87, bussar, elever, modelljärnväg, om mig,