Liksom en Grand Tour har 21 etapper, får även min resa till det småländska höglandet 2019 ha det. Och jag kan påstå att liksom Tour de Frances sista etapp inte innehåller mer än en aning av cykelsport, innehåller denna sista bloggpost bara en aning järnvägar.

Var jag nöjd med min nio dagars semester? Ja, det var jag. Jag hade visserligen bara utfört tre av de saker jag planerat: cyklat, skrivit blogg, varit ledig. Den fjärde, att skriva andra saker, hade jag inte ens varit nära att utföra. Det var kanske en besvikelse.

Jag försökte hålla räkningen på hur mycket jag cyklade och landade för mina nio dagar i (40+75+5+71+35+60+30+55+15=386) km. Det kan jag ju faktiskt vara riktigt stolt över, ha ha!

Till skillnad från förra gången jag gjorde en långresa med massor av blogginlägg, hann jag skriva en hel del av dessa redan under resan och det har inte känts speciellt påfrestande. Det är bra.

Vad hade jag lärt mig? Jag tyckte faktiskt om att i små stunder se saker som inte hade något med järnvägarna att göra, så som byarna i Skede och Skirö. De var trevliga på var sitt sätt. Sedan lärde jag mig en hel del saker som kanske mest är på skoj …

Man hinner aldrig så mycket som man tror. Så fastän jag hade trott att jag regniga kvällar skulle sitta och se på klassiska svenska filmer, blev det inte en enda film (och bra är väl det). Trots att jag på Levanders i Alseda hade laddat upp med dessa tuggummin:

 

Äldre apparater är nyttiga till sådant man inte förväntat sig. Detta lärde jag mig på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn:

 

Om man chansar på att bära med sig ett paket smör i väskan en hel, varm dag och medvetet tar risken att det smälter, klarar det utan att läcka att klämmas bland allsköns bråte. Det blir bara lite knyckligt.

 

När jag packade upp, fick jag mig också ett gott skratt som jag lärde mig något av. Det låg ett par strumpor där som jag visste att jag hade använt ett par timmar. Nu satte jag näsan till, för säkerhets skull, och de luktade så konstigt. Jag hör invändningarna. ”Mäh, strumpor luktar alltid konstigt!” Nej, inte mina. De är kända för det, att de doftar rätt gott även om jag har använt dem i två hela dagar, så några timmar borde inte göra något. Den här doften var emellertid helt oväntad. Samma märkliga men inte direkt obehagliga doft fanns hos en tröja i samma fack, så jag fortsatte mitt uppackande. Men vad vad det där, som låg på botten? Aha, två halva köttbullar…

Därav lärde jag mig att om jag blir avbruten mitt i det att jag äter en smörgås, ska jag vara noggrann och inte lägga tillbaka den i väskan utan att stänga påsen om den.

Vad var bäst? Ja, jag har redan sagt att den cykeldag som kändes bäst i stunden var den sjätte, då jag följde järnvägen och fotograferade tåg vid alla hållplatser. Vädret var också häftigt, med skurar och vind som gjorde dagen till en skön upplevelse.

 

I efterhand växer även intrycken av dag åtta, och hur jag lyckades notera alla växlingar i Kvillsfors. Jag kom ju fram till att de var 35 stycken. Verkade det komplicerat? Ett par dagar senare uppmärksammade hela världen månlandningsjubiléet och jag bläddrade fram Apolloprojektet i Nationalencyklopedin. Där hade man en skiss över den första månlandningens kritiska händelser. De var också 35 stycken. Med andra ord kan man konstatera att det inte är svårare att växla vagnar i Kvillsfors än att resa till månen.

 
 

När jag packade upp, fick jag mig också ett gott skratt som jag lärde mig något av. Det låg ett par strumpor där som jag visste att jag hade använt ett par timmar. Nu satte jag näsan till, för säkerhets skull, och de luktade så konstigt. Jag hör invändningarna. ”Mäh, strumpor luktar alltid konstigt!” Nej, inte mina. De är kända för det, att de doftar rätt gott även om jag har använt dem i två hela dagar, så några timmar borde inte göra något. Den här doften var emellertid helt oväntad. Samma märkliga men inte direkt obehagliga doft fanns hos en tröja i samma fack, så jag fortsatte mitt uppackande. Men vad vad det där, som låg på botten? Aha, två halva köttbullar…

Därav lärde jag mig att om jag blir avbruten mitt i det att jag äter en smörgås, ska jag vara noggrann och inte lägga tillbaka den i väskan utan att stänga påsen om den.

Vad var bäst? Ja, jag har redan sagt att den cykeldag som kändes bäst i stunden var den sjätte, då jag följde järnvägen och fotograferade tåg vid alla hållplatser. Vädret var också häftigt, med skurar och vind som gjorde dagen till en skönt upplevelse.

I efterhand växer även intrycken av dag åtta, och hur jag lyckades notera alla växlingar i Kvillsfors. Jag kom ju fram till att de var 35 stycken. Verkade det komplicerat? Ett par dagar senare uppmärksammade hela världen månlandningsjubiléet och jag bläddrade fram Apolloprojektet i Nationalencyklopedin. Där hade man en skiss över den första månlandningens kritiska händelser. De var också 35 stycken. Med andra ord kan man konstatera att det inte är svårare att växla vagnar i Kvillsfors än att resa till månen.

Vad gör jag nästa sommar? Man ska aldrig säga aldrig men jag reser förmodligen inte till samma plats. Det finns ju faktiskt andra järnvägar. Inte för att jag nu helt nödvändigt måste ägna mig åt järnvägar på min semester. Jag kanske gifter mig eller köper en sommarstuga i stället. Om jag inte skaffar mig ett nytt intresse. Brandstationer kanske?

*

Jag stötte nämligen på småländska brandstationer på flera mindre orter. Redan i Kvillsfors höll jag mig alldeles intill en sådan:

 

I Korsberga fanns det också en av samma storleksklass, alltså för två brandbilar.

 

Vetlandas exemplar passerade jag åtskilliga gånger och det är i jämförelse en mastodontvariant. (Tyvärr skymd av ett fult stängsel.)

 

Skälet till att jag alls reflekterade över dem, var att jag under en av mina utflykter cyklade 3 km extra för att fotografera en brandstation. Jag mindes nämligen hur jag för tre år sedan i hög fart hade passerat Farstorps brandstation utan att få någon vettig bild. Då jag nu var i trakten och kände mig på gott humör, svängde jag gärna inom denna lilla ort. Liksom då tänkte jag nu att det är ett lämpligt ställe att placera en brandstation; även om orten är liten ligger den vid en korsväg så att den har nära till hela bygden.

 

Som jag sade till en man när jag stannade framför hans hus och tog upp kameran:
– Det är brandstationen jag ska fotografera. Det är den sötaste jag har sett.
Han nickade och log, som om han instämde.

 

Med andra ord kan jag inte svära på att jag återvänder till spåren nästa sommar. Men om jag känner mig själv rätt, anar jag att det ändå blir så.

*

Några avslutningsord. Jag är väldigt belåten med att jag förverkligade min plan. Det finns så många saker som jag drömmer om, fantiserar om, planerar för – men inte genomför. Denna gång blev det av.

Och liksom de sämsta böckerna är de som inte blir skrivna, är den sämsta planen den som inte blir genomförd.

 


Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.

  1. Prolog (utan järnvägar)
  2. Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
  3. En litauer på avvägar (11 juli)
  4. Brogårds industrispår (11 juli)
  5. Växling i Kvillsfors (12 juli)
  6. Genväg blir senväg (12 juli)
  7. Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
  8. Sorgligt i Korsberga (14 juli)
  9. Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
  10. Ekenässjön (15 juli)
  11. Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
  12. Möte med Infranord (16 juli)
  13. Stensjön–Björköby (16 juli)
  14. Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
  15. Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
  16. Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  17. Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
  18. Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
  19. Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  20. Hemresan (19 juli)
  21. Epilog (utan järnvägar)
Farstorp, Höglandet 2019, Korsberga, Kvillsfors, Vetlanda, brandstation, film, mest på skoj, om mig, reseberättelse,