(30 juni 2025)
(Detta är sjunde delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
Stockholm är ju inte precis vad man förknippar med spårvägar. Som barn lärde jag mig att det bara fanns spårvagnar i Göteborg och Norrköping. Att med mormor eller mamma åka spårvagn i Göteborg hade jag tidigt lärt mig. Att åka spårvagn i Norrköping var länge en dröm som slutligen besannades.
Men, redan under min barndom fanns det faktiskt spårvagnar i Stockholm, även om jag inte visste om det. Däremot hade spårvägarna ju inte varit en avgörande del av huvudstadsområdets lokaltrafik sedan 1967, så ur det perspektivet hade mina sagesmän rätt.
Nu var det eftermiddagen den 30 juni och jag skulle sent omsider åka spårvagn i Stockholm.
När jag klev av pendeltåget i Solna noterade jag ett svartmålat SJ-tåg på spåret.
Min hastiga bild ovan var väl kanske inte så spännande som dokumentation av tågtrafik, men de där skyskraporna till vänster, och stadsbebyggelsen som sträcker sig ända till horisonten, har kanske sitt intresse. ”Här är en riktig storstad, för till och med grannkommunerna är storstad.”
Jag följde strömmen samtidigt som jag tänkte själv, varpå jag strax stod vid spårvägens ändhållplats. Där kastade jag mig ombord på linje 30 som strax skulle avgå mot Sickla. Enda bilden på denna spårvägshållplats blir därför denna:
Här i Solna finns alltså den norra ändpunkten för det som stockholmare kallar ”Tvärbanan”. Den går nu inte så mycket på tvären, eftersom den rör sig i nästan en halvcirkel runt Stockholms södra och västra del. Tanken är väl snarare att den knyter samman tunnelbanor och pendeltågslinjer. Om dessa senare går som ekrar i ett hjul, blir ”Tvärbanan” hjulets omkrets … eller nån sorts inre omkrets halvvägs ut till däcket.
Nej, jag gillar inte ordet ”Tvärbanan” eftersom det i min hjärna är upptaget av de norrländska tvärbanorna, de tre (eller fler) järnvägar som binder samman stambanan genom övre Norrland med Inlandsbanan. Men okej, låt det få finnas en stockholmsk tvärbana också.
Idén till denna spårväg uppstod tydligen på 1980-talet, växte sig starkare och efter vad jag förstår var det i samband med det s.k. Dennispaketet som beslut fattades. 1996 började man bygga, 2000 startade trafiken och så har man steg för steg byggt ut denna bana – som enligt uppgift ska förlängas ytterligare.
Vare hur som helst med det, på den högst befintliga sträckningen fanns plats för cykel på vagnen:
Cykelns framhjul ska fästas i cykelstället.
Attach the bicycle’s front wheel to the stand.
Så står det, åtminstone nästan. Punkterna har jag i språkpolisiärt syfte lagt till på egen hand.
Spårvagnen susade fram mellan sina hållplatser och det var inte så spännande. Det kändes som att åka spårvagn, helt enkelt. Jag uppskattade att den i alla fall vid något tillfälle – Sundbyberg kanske – gick i själva gatan och såg ut som en riktig spårväg ska se ut. Jo, jag vet att det ur alla perspektiv är att föredra att spårvägen går på egen banvall, men … Alltså, det blir mer ”på riktigt” om den går i gatan. :)
Jag hoppade helt frankt av i Alvik:
Alvik är i mina ögon ett basketlag men tydligen även en stadsdel i utkanten av centrala Stockholm. Jag steg av här för att åka en annan spårväg. Till detta återkommer jag nästa gång. Nu kan jag ju lika gärna fortsätta med ”Tvärbanan” en bit till:
*
När jag steg på första spårvagnen i Solna, var klockan 15:55 eller så. 16:11 tycks jag ha stigit av i Alvik, efter en resa som alltså inte var anmärkningsvärd.
Andra gången jag hoppade ombord, i Alvik kl. 17:01, var läget ett annat. Spårvagnen var nämligen fullsatt och skulle snart komma att bli än mer fullsatt. Genom fönstret var utsikten stundom strålande:
(Bilden ovan är, tror jag, från när vagnen approcherar Stora Essingen norrifrån.)
Där stod jag alltså, inklämd i ett hörn, med både ryggsäck och en kasse med skor (från Kårsta, ni minns), och försökte hålla mig upprätt utan att bli alltför påträngande. Jag ska ärligt erkänna att jag inte kommer ihåg huruvida den här spårvagnsmodellen är försedd med stroppar eller handtag ovanför mittgången, men vi ett par tillfällen under min stockholmsvistelse irriterade det mig att det liksom inte gick att hålla i sig ordentligt på ett fullsatt fordon.
Här är alltså något för SL att tänka på:
”Om ett fordon är tänkt att frakta även stående passagerare, måste det finnas möjlighet för alla stående passagerare, oavsett var i vagnen de befinner sig, att hålla i sig. Alla kanske inte är långa nog för att nå ett handtag 210 cm över golvhöjd, men några är det, så låt oss skapa möjlighet för det!”
Vi passerade Gröndal och jag mindes den stadsdelens konfirmander från läsåret 1999–2000. Då bodde jag i Rättvik, hade mycket med konfirmander att göra och eftersom den där gruppen gillade mig och Anna G så mycket, övertalade de sin församling att få resa till Rättvik igen. (Ja, mina minnen för mig ibland på underliga vägar. Så underliga att jag lekte med tanken att hoppa av vagnen och promenera runt i Gröndal en stund.)
Det var en lättnad att med spårvagnen nå pendeltågsstationen Årstaberg och äntligen slippa trängseln. Nu i efterhand lär jag mig att denna pendeltågsstation byggdes enkom för att binda ihop spårvägen med pendeltågssystemet. Smart gjort!
Liksom väldigt många andra från samma spårvagn, uppsökte jag således pendeltåget och reste hem, efter en dag som innehållit 4 normalspåriga pendeltåg, 2 tunnelbanor, 2 smalspåriga pendeltåg och 4 spårvagnar.
Och eftersom jag bara redovisat hälften av de där 4 spårvagnsresorna, måste jag ju återkomma nästa gång jag skriver. Då far jag nämligen till Nockeby.
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildras i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
Kommentera