Detta är sjunde delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.
Vid ett par tillfällen under min vistelse i Värnamo, träffade jag på bitar av industrispår i staden. Jag säger ”bitar av”, eftersom det tyvärr inte handlade om välfungerande, trafikerade spår.
I andra städer som jag har besökt – Vetlanda är det tydligaste exemplet – har jag sett spår som varit i drift. Alltför ofta läggs industrispår ned. I både Norrköping och Karlshamn har det blivit debatt om detta, när de lokala politikerna räknar ut att man kan bygga bostäder i flådiga lägen eller parkeringsplatser för bilar på mark som nu innehas av industrispår. Företagen som gärna vill transportera godset på järnväg ända till dörren, hänvisas då till lastbil.
– Det rör sig ju bara om någon kilometers lastbilstransport, säger politikerna.
Högst medvetet glömmer de då att resultatet riskerar att bli att industrin i fråga väljer att köra godset på lastbil hela vägen eller åtminstone många mil, för att spara in en omlastning.
*
Okej, till Värnamo då. Jag sökte inte aktivt efter några industrispår, utan hamnade där av en tillfällighet. Som alltid när jag cyklar, försökte jag ha ögonen öppna och såg någon skylt som jag kände igen.
Jag börjar på morgonen den 3 augusti. Bangården vid Värnamo station är högt frekventerad av tåg på genomresa, tåg som ska växlas, tåg som ska byta riktning, och tågsätt som står parkerade i väntan på bättre tider. Även om detta inte har det minsta med industrispår att göra, visar jag min gamla favorit Y31-1427 Wendela Hebbe som stod parkerad en god bit från plattformen.
(Om jag finge välja ett specifikt tågsätt att ha i modell, skulle det vara just denna Y31 med detta nummer, i denna målning, med detta namn.)
Nåväl, jag har redan berättat att jag cyklade parallellt med kust-till-kustbanan ut mot Store mosse. Innan jag hunnit lämna staden, kom jag att se något intressant:
Här låg ett spår i gatan. Jag hoppas att passerande bilister gillar ljudet. ”Du-dunk.”
Åt ena hållet gick spåret enligt ovan in mot okända lokaler. Igenvuxet var det inte i gatan, men väl bortom.
Åt andra hållet blev det tydligt varför spåret var igenvuxet. Det gick liksom inte många meter i den riktningen …
*
Samma eftermiddag, då jag var på återväg längs Halmstad–Nässjö järnväg, såg jag återigen kryssmärken inte långt från vägen. Dags att svänga av igen, alltså.
Här fanns inte ens spår i gatan. Nej, man hade sågat av spåret i samband med att man lagt på ny asfalt (eller om man lade på ny asfalt när man ändå lyfte bort spåret).
DHL står det på skylten, så det är väl någon sorts postterminal. Att ha spår till sådana har åtminstone historiskt varit vettigt.
Spåret löper vidare på en hel liten banvall, rätt idylliskt mellan björkarna.
Bilderna är så där, för nog hade jag kunnat visa rakt framifrån hur spåret försvinner in mot byggnaden.
Även åt andra hållet är spåret kapat. Det går fram till huvudlinjen men växeln har monterats bort.
(78 står det på kilometerskylten.)
Den sena eftermiddagen var i alla fall fin, med en sol som sken från sidan.
En kvarglömd rälsspik var nedtrampad i gruset och mindes tider då den utförde en viktig uppgift.
Det kapade spåret var i denna ände mer övervuxet.
Hade jag när jag skriver detta haft ett barn som såg mig över axeln, hade jag nog frågat ”kan du se rälsen på den här bilden?”:
(Jo, man ana den i nedre högra hörnet samt i vänstra delen, strax nedanför mitten.)
*
Sedan var det bara att fortsätta per cykel, se en runsten som nästan hade ett fallosliknande yttre …
… besegra en helt underbar och galet brant liten gata med det i cykelkretsar klassiska namnet Klevaliden …
… och så avsluta dagen som den hade börjat: med Y31-1427 Wendela Hebbe, då hon kom tillbaka från en tur till Halmstad där hon tydligen tillbringat samma dag som då jag hade korsat och rundat Store mosse.
Fem texter om en dag. Det är inget rekord det heller, men för de kommande dagarna blir det nog betydligt färre än så.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera