Detta är fjärde delen av sju om min resa till Kinnekulle den 16 juni 2023. Länk till alla texter i serien finns i slutet av detta inlägg.
Jag hade alltså sett Råbäcks hållplats (före detta station). Därifrån svängde jag av ned mot Vänern.
Alla herrgårdarna i trakten tycks ha sin egen hamn. Så även Råbäck och efter att ha sätt Hönsäters och Hellekis hamn, förväntade jag mig inget särskilt.
Vattnet var som Vänern mest, med en känsla av havskust här vid innanhavet.
Men innan jag hunnit fram till stranden, hann jag spärra upp ögonen. Förbluffad hittade jag nämligen en hel liten järnväg här.
Den gick inifrån ett skjul och ut till en igenväxt kaj. Med treskensspår! Wow!
Tyvärr hade jag bara två skor med mig, men jag fick ta vad jag hade och stod således i strumplästen när jag fotograferade vidare:
Det mindre spåret är således två fot (antagligen 600 mm) och det större tre fot (ännu troligare 891 mm). Att det sannolikt låg ett trefotaspår här, fick mig att fundera. Till det återkommer jag.
Platsen är ett stenhuggeri som var i bruk fram till ganska sent på 1900-talet. Nu är det bara museum. Enligt en skylt på väggen, blev Råbäcks mekaniska stenhuggeri 2018 utsett till Årets arbetslivsmuseum.
Två malmvagnar (för det måste de väl vara?) och en vagn för färdiga stenar står på det smalaste spåret. Jag fotograferade dem på närmare håll, mest för fullständighetens skull.
De som känner mig vet ju att jag inte är så där överdrivet intresserade av enskilda vagnars ursprung och beteckning. Här fanns vad jag tolkade som en fastsvetsad skylt, men den var i så fall totalt oläslig:
Jag stannade på platsen i en knapp kvart. Om jag hade haft ett annat mål med dagen, hade jag kunnat bli kvar en god stund till. Här fanns någon sorts servering där jag nog hade kunnat köpa en glass och få mig en pratstund. Om jag varit hågad för bad, hade jag kunnat få gott om utrymme på badplatsen. (Där var bara två äldre damer och jag fick hela tiden tänka mig för hur jag riktade kameran så att de inte skulle hamna i blickfånget. Vis av tidigare erfarenheter, försöker jag att tänka mig för så att ingen i onödan blir ovilligt fotograferad.)
Men nu ville jag vidare för att fånga nästa tåg på passande ställe.
Ett pittoreskt bostadshus hann jag se innan jag återvände uppför backen. Kan det ha varit disponentens privatbostad eller något ditåt?
*
Somliga misstag lär jag mig av. Andra verkar jag upprepa evinnerligen. Ett sådant är att svänga in på vägar och stigar som tycks gå i rätt riktning men inte gör det. När jag nu skulle ungefär söderut och en skylt visade på cykelled ungefär åt söderut, vek jag av däråt. Varpå jag snart befann mig på en stig som inte ens en van cyklist av mitt slag var bekväm på. Den kunde nog befaras av en elitsatsande mountainbikecyklist, men inget i skyltningen antydde att var den sortens cykelväg. Inte heller varnades det för att stigen var halvannan meter smal och kantades av ett två meter djupt stup.
Bilden antyder möjligen omständigheterna.
Sedan slog det mig: befann jag mig på en banvall? Det såg nästan så ut, nämligen. Och varför hade stenhuggeriet haft treskensspår? Även mycket små industrier kan ha järnväg, särskilt om den ligger nära en hamn som här, men varför en trefotabana? Dagens Kinnekullebana breddades på 50-talet men var ju ursprungligen smalspårig med spårvidd 891 mm. Slingrade sig ett långt industrispår från huvudbanan ned till stenhuggeriet i Råbäcks hamn?
Jag har sökt information men inte hittat någon. Vid tillfälle ska jag se efter i ”Industribanor i Västergötland”. Där finns kunskap som inte ens lokalbefolkningen brukar känna till.
Så snart jag hade möjlighet – vilket var efter ett par hundra meter – tog jag av från den omöjliga cykelvägen. Den korsade nämligen en grusväg av standardmodell. Märkligt nog fanns denna inte med på Kinnekulles egen karta som hittills hade tjänat mig mycket väl. Men vägen ledde i korrekt riktning och var den än mynnade ut, skulle det passa bra.
Tänkte jag tills vägen inte alls mynnade ut någonstans. Den slutade blint vid en hög billigt timmer. Suck …
Vanligtvis tycker jag om vändplatser i skogen, men den här gången suckade jag bara och tittade på klockan. Vad är det för kass turistkarta som inte tar upp en väg som måste ha funnits här i flera decennier?
Jag gjorde en snabb analys av situationen. Skulle jag hinna till Trolmen och se nästa tåg där om jag genast vände och cyklade tillbaka till den rätta vägen? Ja, sannolikt, med uppskattningsvis fyra minuters marginal.
Alltså vände jag och trampade i väg. Jag hann i tid men mina misslyckade bilder från Trolmen, återkommer jag till.
Resan till Kinnekulle den 16 juni 2023 beskrivs i sju texter.
- Vara
- Hällekis
- Råbäck
- Råbäcks hamn
- Trolmen
- Blomberg
- Lidköping (inklusive cykelvägen förbi Källby och Filsbäck)
