Någonstans – jag tror det var i en märkligt lång tråd på f/b:s Tågsemestergrupp – blev jag varse att den gångna helgens tågtrafik var ovanlig. Det tycks ha handlat om ett banarbete vid Töreboda. Detta tvingade trafiken på Västra stambanan att ta omvägar och särskilt SJ:s snabbtåg blev mycket påverkade. Vissa av tågen mellan Göteborg och Stockholm, kanske alla, skulle därför fara via Värnamo och Alvesta.
Då var det ju läge för mig att göra en liten utflykt. Jag hade haft andra utflyktsplaner, men efter en själsligen ovanligt påfrestande arbetsvecka, höll jag mig hemma. Studier av tidtabeller fick mig nu att föra anteckningar om trafik för söndagen den 2 maj 2021. Det var massor av tåg som skulle gå längs den aktuella sträckan, men diverse orimligheter i listan gjorde att jag studerade varje tåg för sig. I fickan lade jag sedan en lista över de tåg som under eftermiddagen verkligen skulle gå, och cyklade i väg.
Jag hade sett ut en utmärkt åskådarplats, men kom i väg för sent för att vara där redan från början. Inget hindrade mig däremot att fånga första tåget längs vägen och så stod jag på en viadukt i Målsryds utkanter.
Det är en charmig plats, med en grusväg som är kantad av rostiga rälsbitar. Den lilla landsvägen lutar åt ett håll, järnvägen åt ett annat och det känns som rena modelljärnvägsupplägget. Första bilden visar hur några söndagsflanörer stannat till för att se på tåget. Också det påminner om en modelljärnväg.
(Tåg 331 med Rc-6 nr 1342 och fem sittvagnar)
Tåget for förbi, jag slängde mig över till andra sidan och vet väl inte om nästa bild är så spännande. Bortåt km 82 svänger tåget i alla fall in framför Målsryds kyrka och genom samhället.
Direkt bråttom vidare hade jag inte. Tidtabellen gav mig god marginal att fånga mitt första X 2000 för dagen. Emellertid var jag inte säker på om det verkade rimligt att det sydgående tåg jag nyss fotograferat, skulle vänta en lång stund i Hillared. Kanske kunde ett snabbtåg hinna före sin tidtabell? Jag skyndade mig därför och hann beskåda det nyrenoverade spåret intill plankorsningen vid km 85 mellan Målsryd och Aplared.
Jag hade inte behövt skynda mig. Uppgående snabbtåg höll tiden och var rentav en minut sent från Hillared. På långt håll hörde jag det och med en cyklande familj nyfiket avvaktande vid övergången, rusade tåg 90376 mot Göteborg.
Omgivningarna var som synes inte särdeles charmiga. Den lilla planen där man förra året lade upp allsköns bråte inför banans spårbyte, var fortfarande bara grus. Inte mycket fanns att se och jag gav mig genast av vidare till trevligare omgivningar.
Enligt mina handskrivna noteringar på baksidan av en tom valsedel, skulle jag få sitta här och vänta i ganska precis 90 minuter. De regnstänk som stört mig just då jag cyklade hemifrån, hade nu ersatts av växlande molnighet. Det blåste en del, men med en tunn jacka var vädret idealiskt.
Det var årspremiär för cykelväskan. I den hade jag både en oläst tidskrift och en halvläst roman. Råvarorna till mumsiga smörgåsar som jag köpt några dagar tidigare, hade jag lämnat hemma då jag hunnit äta middag innan jag for. I stället svarade två flaskor vatten och en chokladkaka för att det inte gick någon nöd på mig.
Faktiskt var det alldeles underbart där i gräset. Jag kände noga efter och fann att gräset var så torrt att det bara var att sitta med tidningen i knät eller ligga på rygg. Det kunde inte på något sätt bli mycket bättre.
Var tionde minut kom en bil körande. Ofta hastade de förbi utan att sakta ned, med resultatet att ett tätt dammoln värvde in mig och naturen. Jag stängde ögonen och låtsades blunda med öronen tills dammet lagt sig. En enda bilist saktade in. Det var en kvinnlig förare i hijab. Om det egentligen säger så mycket, vet jag inte, men jag tyckte att det var en intressant iakttagelse. Bilen var av en enkel modell, försedd med kommunens logotyp. ”Hon jobbar nog i hemtjänsten” hann jag tänka och drog mina egna slutsatser ungefär enligt följande: Utan invandrarna stannar Sverige och de visar till och med hänsyn när de ute och kör i ett stressigt jobb …
En halvtimme innan nästa tåg skulle passera, hörde jag en tyfon i fjärran och for upp. Var nästa tåg för tidigt? Tyfonen hördes igen, närmare denna gång, och jag fattade posto.
Någonstans hade jag misstagit mig, ty i efterhand såg jag att tåg 336 från Kalmar skulle gå förbi här precis den här tiden. Vissa av tågen på sträckan är inställda på grund av virus, men med Rc-6 nr 1386 och fem vagnar kom 336 enligt sin tidtabell.
Härnäst flög ett tranpar förbi över kontaktledningen och så tutade det igen. Denna gång var tåget tidigt. Ett godståg förutsåg jag och ett godståg blev det. Green Cargos tåg nr 9458 lett av Rd-2 nr 1091 hade massor av vagnar men bullrade inte så det störde. (Var det tack vare det nya spåret som det gick så pass tyst?)
Jag hade ingen brådska tillbaka heller, men beslöt att jag skulle lämna min sköna plats i solen. Om jag ville, skulle jag kunna se ett eller två tåg till någonstans längs hemvägen.
Först beskådade jag den gamla kvarnruinen. Jag har sett den förr, men vyn var annorlunda nu före lövsprickningen. Bara vitsippor lyste under det kala grenverket, där även en vårlig nässelfjäril var på äventyr.
Tid är fascinerande. En 120 år gammal järnväg som fick nytt spår förra sommaren, ligger granne med ruinen av en kvarn från en tid som jag inte känner. Bäcken rinner som den väl alltid gjort; vitsipporna är alldeles nya samtidigt som de är uråldriga.
Den nedrasade bron på nästa bild har jag aldrig lagt märke till förr. Den tycks härstamma från en föregångare till dagens lilla landsväg, men har fallit ihop så att bäcken funnit sig nya vägar. (Enligt Riksantikvarieämbetets noteringar, var den delvis raserad redan sommaren 1984.)
Det var härligt att trampa vidare på små och medelstora vägar. När jag studerade klockan och tidtabellen, kände jag mig belåten. ”Det här är ju utmärkt. Jag hinner precis dit där jag vill vara.”
Alltså befann jag mig intill några charmiga kurvor vid banan, i trakten av km 78.
Här hade jag en gång stått nästan oberörd av en åskskur som några kilometer bort sköljde över centrala Borås. En annan dag hade jag ätit lingon. Jag hade även på denna plats förlängt en redan underbar Kristi himmelsfärdsdag med ytterligare en liten utflykt. Nu väntade jag på ett X 2000 och just det var det premiär för just här.
Den närliggande, vältrafikerade landsvägen omöjliggör alla förvarningar om annalkande tåg, men jag var redo och SJ:s tåg 90383 mot Stockholm kom precis då det skulle.
Adjö, adjö, vinkade jag till tåget när det susade förbi.
Jag hade kunnat dröja mig kvar vid spåret – här eller på annan plats – och fånga också nästa tåg. Det skulle bara dröja en halvtimme eller så och fördröja min hemkomst mindre än så. Men … äh, jag hade redan fått ut mycket av dagen och var rätt nöjd som det var. Att skåda tåg har inget värde i sig, utan är bara en liten piff på anrättningen när jag är ute och cyklar. Den här gången hade det varit anledningen till att jag gav mig av ut i terrängen, men inget av tågen hade i upplevelse kunnat mäta sig med den härliga känslan av spirande, sval vår och njutningen av att vara utomhus.
Väl hemma igen konstaterade jag så småningom att jag var seg i kroppen, men seg på ett skönt sätt. Den där tröttheten jag känt i två dygn hade jag inte gillat. Tröttheten som följer av en eftermiddag med måttlig motion utomhus, är däremot bara skön.
