(30 juni 2025)
(Detta är sjätte delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
När jag hade kommit tillbaka från Kårsta tog jag mig med tunnelbana till Stockholms central och satte mig på ett annat tåg norrut. Utöver mina två måsten under dessa dagar i Stockholm, hade jag nämligen många små saker som jag gärna ville göra. Här fanns tillfälle till en av dessa.
Minns ni Palmemordet? Ja, det är klart att ni gör. Vissa av mina läsare är säkert för unga för att kunna besvara frågan ”vad gjorde du när du fick veta att Palme var död?” men jag utgår från att alla känner till händelsen som sådan. Då vet man också att den totalt inkompetenta utredningen efter något år fastnade för Christer Pettersson som en sannolik mördare.
Ganska tidigt nämndes att Pettersson eventuellt hade ett alibi eftersom han hävdade att han hade varit på Rotebro pendeltågsstation den tiden. Bland hundratals detaljer som varje bildad svensk känner till ur spaningarna, utredningarna, rättegångarna … har jag av någon barockt ologisk anledning kommit ihåg just denna.
”Rotebro pendeltågsstation”. Eftersom de orden legat och snurrat i bakhuvudet sedan 1987 eller nåt, och jag har gjort mig en bild av platsen, kunde det ju vara spännande att titta närmare när jag nu hade chansen. (Nej, jag är inte klok, men det påstår jag inte heller.)
Mina anteckningar från dagen säger att jag anlände till Stockholm Ö med tåg på linje 27 kl. 14:01 och därefter tog en tunnelbanevagn med linje 14, så att jag redan 14:25 kunde lämna centralens stationsdel ”Stockholm City” (töntigare namn känner jag knappt) kl. 14.25. Efter 22 minuters resa med pendeltågslinje 41 steg jag klockan 14:47 av på Rotebro station.
Jag får väl genast erkänna att jag redan i förväg hade insett att en solig sommareftermiddag knappast kan jämföras med en tidig natt i kulnaste vintern, då hr Pettersson skulle ha befunnit sig här. Förmodligen har stationsområdet renoverats minst en gång sedan 1986 och kanske ser även omgivningarna annorlunda ut. Men ändå … ”historiens vingslag”, ni vet! :)
Första gången jag åkte kollektivtrafik i Stockholm fascinerades jag över de där spärrarna som fanns till höger och vänster. Den gången – när det nu var – hade jag bara åkt tunnelbana i Wien, där man lätt och enkelt steg ombord som man ville. (Biljett måste man ha även i Wien, men den noterades bara sporadiskt av resande kontrollanter.) I Stockholmstrafiken står bistra automater och väntar den hugade resenären.
Eftersom jag ville få bättre överblick över denna historiska (nåja) station och kanske rentav ta mig en liten promenad, stod min håg till spärren. Den ligger på toppen av denna utgång:
Detta kanske kan vara ett lämpligt tillfälle att ta upp en annan sak jag tänkte på under de här dagarna.
Så här … Varenda tunnelbanestation och pendeltågsstation har minst en spärr. Tunnelbanorna verkar ha många. Och på varenda ställe sitter det en gubbe (oftast; det kan vara en tant också) bakom en lucka. Han säljer biljetter, verkar det som. Vid ett tillfälle gick jag fram och bad om information, vilket jag fick, så det är väl också ett syfte med att ha dem där.
Men om det nu finns 100 tunnelbanestationer (vilket det finns) som i snitt har två spärrvakter (ett antagande) och så 53 pendeltågsstationer (vilket är åtminstone inte långt från sanningen) som har en spärrvakt var … då blir det en 250 spärrvakter som är i tjänst samtidigt.
Jag antar att spärrarna inte är bemannade dygnet runt, men säg att det behövs 4 man för att så att säga täcka upp en spärr under alla öppettider. Det skulle innebära att det finns minst 1000 heltidsanställda spärrvakter i Stockholm. Det är mycket folk. De har säkert inte hög lön, men varje anställning torde ändå kosta en halv miljon om året, allt inräknat. Det blir en halv miljard i utgifter – bara för spärrvakterna!
Ja, det är sannerligen inte billigt att driva Storstockholms lokaltrafik, den saken är säker.
*
Utanför spärren i Rotebro stod en karl och ville mig något. Jag stannade upp och lyssnade. Han frågade mig vänligt om jag kunde släppa in honom genom spärren, med mitt kort. Själv hade han nämligen inga pengar.
Nej, sade jag, det ville jag inte göra. För mig själv undrade jag om han inte var riktigt klok. Det satt ju en vakt även i denna spärr. Skulle denne inte notera att jag skannade mitt kort och lät en annan människa gå in? I så fall torde han ju komma rusande, ringa efter polis, beslagta mitt kort … och en massa jobbiga saker skulle inträffa. Alldeles förutom att jag helt säkert skulle bryta mot en eller ett par lagar.
Så tänkte jag då. Vid ett senare tillfälle såg jag i en tunnelbanespärr hur någon mycket tydligt trängde sig igenom utan biljett – och utan minsta åtgärd. Så kanske hade jag fel. Kanske anses det helt comme-il-faut att man plankar sig in i Stockholms låsta kollektivtrafiksystem. Men det visste jag inte här i Rotebro.
Vinklar jag kameran en smula, ser jag mer av Kung Hans väg. I något av husen på den gatan bodde Christer Pettersson, tänka sig.
Nära till tåget hade han! :)
*
Jag insåg att jag började bli törstig. Visserligen hade jag som vanligt en flaska vatten i väskan och ännu hade jag inte tullat på förrådet, men förr eller senare skulle en halv liter inte räcka långt. Därför tog jag den där promenaden jag varit inne på. Planlöst gick jag några hundra meter, varpå jag såg skyltar till Coops lageringång. En någorlunda vänlig dam förklarade vilken väg jag skulle ta och snart stod jag framför entréerna till såväl en stor Coopbutik som Willys. Ole dole doff … nej, Coop får det bli.
Där innanför låg en intressant secondhandbutik där enskilda försäljare slagit sina påsar ihop. Det hade jag tidigare bara sett i Frufällan, men här var utbudet mindre och jag fann inget att köpa. Ja, så var det dags för en dricka i matbutiken, följt av ett samtal med en tjötig prisse från Hjärnfonden. Han tyckte att jag kunde lägga sju kronor om dagen på Hjärnfonden i stället för att lägga sju kronor om dagen på vad det vara må från Coop i Rotebro. Det där blev ju ur mitt perspektiv ganska komiskt.
– Den här drickan som jag köpte här för fjorton kronor, är förmodligen det enda jag i hela mitt liv kommer att köpa i Rotebro, log jag.
Sedan lade jag till att även om jag tycker att Hjärnfondens arbete är jätteviktigt, finns det andra saker jag i stället väljer att ge pengar till. Médecins sans frontières och Stadsmissionen, till exempel.
Och så återvände jag till stationen. Den enda utsmyckning jag i denna stadsdel lade märke till var mycket påver:
(Men den stod intill en gångtunnel som, om den fanns i förra seklet, säkert kan ha frekventerats av ”Chrille P”.)
Själva entrén till stationsområdet var faktiskt snyggare än blomkrukan. Entrén har jag redan visat (första bilden ovan), men jag kan lägga in en bild över stationen lite från sydväst också:
Fyrtio minuter efter min ankomst till Rotebro, anlände ett sydgående tåg som jag genast steg ombord på.
Med det tåget for jag inte hela vägen tillbaka in till centralen. Nej, jag bestämde mig helt spontant för att stiga av i Solna. Om det berättar jag vidare nästa gång.
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildas i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
Kommentera