Strax efter att jag var nöjd med min erfarenhet av Oxabanans och Västra Centralbanans banvallar, nådde jag slutet på den här delen av min långa utflykt. Limmared kunde anas i fjärran, banvallen vek av runt glasbruket och jag kunde ta paus.

 
 

Inne på glasbrukets område stod ett par järnvägsvagnar. Där syntes också en maffig driva av krossat glas.

 
 
 

En hög med gamla spår låg och rostade.

 

Till skillnad från VCJ, och Oxabanan före den, är järnvägen till Limmared och dess glasbruk i högsta grad levande. Varje vardag kommer ett godståg med råvaror. Varje vardag går även ett godståg i andra riktningen, men jag vet inte om detta har något annat än tomma vagnar med sig. De färdiga glasen tror jag åtminstone inte transporteras på järnväg.

Det så kallade Sandtåget – som inte bara levererar sand men tåget har måhända fått sitt namn eftersom sand är den viktigaste ingrediensen i glas – går för närvarande från hamnen i Halmstad via Värnamo till Limmared. (För några år sedan kom det med båt till Varberg och gick till Limmared via Borås.) Det sysselsätter två lokförare – som jobbar övertid i fem dagar varannan vecka – och ett antal entusiaster som tycker att ett lagom långt tåg på en liten järnväg är perfekt lämpat för en modellbyggare. Sandtåget var inte i aktion när jag hälsade på en lördag vid middagstid, men vagnar och industrispår såg jag.

 
 

Limmareds stationsområde är ovanligt stort för ett litet samhälle längs en järnväg med måttlig persontrafik. Ett skäl är glasbruket, ett annat att det fram till för en 30 år sedan var en järnvägsknut med trafik i fyra riktningar.

 
 
 
 

Stationshusen – det gamla och det nya – är rivna, och är ersatta av en närmast unik kombination. I samma byggnad finns nämligen väntsal, restaurang och glasmuseum.

Även Tranemo kommuns centrala turistinformation tycks vara placerad här – i ett annat samhälle än centralorten. Det är oväntat om än roligt och kanske logiskt. Få besökare är nog intresserade av Tranemo tätort. (Kan ni tänka er någon svensk centralort som låter mindre spännande?) Något fler lockas av glastillverkningshistoria.

Den här dagen stod dessutom ett ekipage parkerat på ett av sidospåren.

 

Här ska snart bytas spår, med början i Hillared, nästa station norrut. Det torde vara för det projektet som man har kört fordonet ovan till Limmared.

Jag åt mina smörgåsar på en bänk vid det lokala torget, samt köpte på Ica-butiken färdkost för den fortsatta resan. Där bad jag också vänligt om att få fylla på mina vattenflaskor. Det var tur att jag gjorde det …

Regelbundet kontrollerade jag möjliga färdvägar på min karta. Från Limmared skulle jag cykla raka vägen till Borås, hade jag kommit fram till. Det tar en halvtimme med tåg och jag räknade att det per cykel skulle gå på två timmar eller drygt det. Första biten, till Länghem, var krångligast eftersom det inte fanns någon given väg att cykla. Mindre vägar och cykelbanor skulle leda till en lång omväg, så efter en söt liten grusväg första kilometern, insåg jag att jag halvmilen därpå måste välja riksväg 27.

Den är ganska vältrafikerad och har en vägren som kan mätas i decimeter, så det var ingen rolig stund som väntade mig. När jag räknade ut att det skulle ta 12 minuter eller så, kändes det ändå okej. Jag gav mig alltså ut på riksvägen och dundrade i väg med ett öga på vägen, ett öga på trafiken. Vid parkeringsfickor och tillfartsvägar svängde jag åt sidan, inväntade eventuella lastbilar och såg till att kusten var klar. Det gick jättebra …

… tills en av dessa grusade tillfartsvägar var belagd med asfalt närmast riksvägen. Tidigare trafikanter hade skvätt ut grus och sten på asfalten och innan jag visste ordet av försvann cykeln åt sidan och jag rakt fram. Där låg jag på magen i marken, reste mig upp och hoppades att jag trots smärtorna var hel. En olycka är ofta ett ögonblicks verk, men till min glädje fungerade armar och ben som de borde. Inga frakturer och cykeln rullade som den skulle trots att den var lite lätt skrapad på utsatta delar.

Det var värre att även jag var skrapad på utsatta delar. Blodet rann från ett knä, en arm och två fingrar. Från små sår i andra handen och andra knät trängde ytterligare bloddroppar fram. Jag skrattade åt blodfläckarna på tröjan, suckade åt gruset i såren. Fram tog jag min redan röda vattenflaska, som är så svår att dricka ur för att vattnet rinner baklänges. Nu gjorde det inget att vattnet rann fel, bara det rann.

Ned längs benen ringlade ljusröda strömmar av vatten, grus och blod. Jag prisade min trettioåriga vana att alltid ha fickorna fulla av pappersnäsdukar, för de kunde ta hand om det värsta. I tio minuter, kanske en kvart, stod jag och mjukade upp lederna, inväntande att trombocyter, vita blodkroppar och andra spännande blodceller, understödda av vitamin K, protein C och ytterligare häftiga substanser, skulle göra sitt jobb.

Sedan forsade jag vidare liksom det i vägkanten kvarlämnade blodet nyss hade gjort. Jag vek av från riksvägen, korsade järnvägen vid km 104, beskådade Länghems kyrka där jag sjöng Frälsarkransmässa häromåret samt fick nyfikna blickar av en ung flicka i trakten av vad som torde ha varit Länghems station.

 
 
 

Det finns ju långt gångna tankar på att inleda lokaltrafik på järnvägen mellan Värnamo och Borås (en av landets få sträckor med bara långdistanstrafik) och då har Länghem pekats ut som en av de tre orter som skulle återfå persontrafik efter många års uppehåll. Kanske ungefär där ovanstående bild visar?

Jag tog vägen förbi Haldarp utan att stanna, följde en för mig ny väg över Läggared och passerade återigen Ätran.

 

Att cykla genom Hillared hade jag nog planerat, eftersom det ju var södra gränspunkten för det stundande spårbytet. Men nu tog jag inga omvägar, utan när min grusväg nådde den gamla banvallen för järnvägen Hillared–Sexdrega–Svenljunga–Axelfors, tog jag genast av. (Efter ett kort samtal med ett äldre par som var ute med två spänner och plockade inte bär utan sten …)

Det var en av de mest nyrenoverade banvallar jag sett. Svart asfalt låg som en lakritssträng genom skogen. När den sedan oväntat gjorde en skarp kurva trots att banvallen gick rakt fram, blev jag förvånad men hade inte mycket att välja på.

 
 
 

Rena månlandskapet väntade mig där. ”Lockryd” är en plats som jag inte vet hur man ska kategorisera, för det är knappt en ort ens. Någon sorts affärs- och industricentrum mitt ute i ingenstans? En gigantisk grushög som jag inte kan minnas från tidigare resor i trakten vittnade om antingen bombangrepp eller ett extremfall av förfulande landskapsförädling.

 

Nu hade blodet så gott som slutat rinna, men snart två timmar efter kraschen började det i stället värka i själva knäskålarna. Jag insåg att jag nog skulle få ordentliga blåmärken där och det är klart att det gör ont då, med blod som tar upp plats och ömmar varje gång knät böjs. (Det var en riktig förmodan, ty efter att knäna blånat och gulnat började den smärtan avta tre dagar senare.)

Vägen hem var åtminstone lätt att finna och jag tog en välförtjänt halvlång paus i Aplared, på vars station det minsann hände grejer. Här finns ju en växel och till att börja med hade man lagt om hela stickspåret.

 
 
 

Vid det arbetet hade man lyft bort sliprar och sågat upp räls. Alltsammans låg upplagt i stora högar. Mycket material blir det!

 
 

Några charmiga trälådor såg ut att vara fyllda med utbytta delar. Nya verkade de i alla fall inte vara. Underläggsplatta UPL 4 hål sade följesedeln.

 

Även i stationens sydöstra ände hade man varit uppe och lagt grus samt bytt sliprar, men det såg inte riktigt järnvägsmässigt ut. Kanske var det bara för att kunna köra upp fordon på spåret.

 

Mest imponerande var emellertid de enorma grushögarna som täckte en stor del av den i sin tur stora stationsplanen. Här har man skapat ett stort upplag för det väntande arbetet.

 
 

Bara två saker såg ut som förr i Aplared: den gamla lastkajen (måste det väl vara) och stationshuset som såg ned på hela arbetsplatsen från sin undamskymda plats bakom några träd.

 
 

Som avslutning från Aplared kan det väl vara lämpligt med ett slags översiktsbild.

 

Jag hade ingen längtan att cykla vidare, men var likväl tvungen att göra det. Således for jag mot Målsryd och gladdes åt att den orten låg så pass nära. Är det 4-5 km? Något ditåt – det sade i alla fall bara svisch och så hade jag nått nästa ort i den långa raden av stationssamhällen. Att det var en lång uppförsbacke genom samhället gjorde mig inget, ty att cykla uppför på lagom höga växlar är skönt för skadade knän.

En bild kan jag visa även från Målsryd, från plankorsningen som nu var försedd med information om stundande avstängning.

 

25/7 – 30/7 plankorsning avstängd följ orange vägvisning

Härnäst väntade ett vägval som var lätt. Till Gånghester tog jag mig den väg som innehöll först uppförsbacke och sedan nedförsbacke. Mitt vanligen självklara, platta alternativ, föll bort då det skulle ha inneburit dubbla antalet tramptag och fyra gånger större smärta. Liknande resonemang förde mig sedan vidare hem.

Vad som hände där … tänker jag inte berätta i detalj, ty det var inte spännande (hämtpizza och tv-deckare; antecknar någon?). Jag får i stället återkomma när jag har något annat att förtälja. Kanske om ett vanligt godståg på ovanlig plats.

Om min närmare åtta mil långa utflykt där jag blev besviken över Oxabanan och gjorde en chute på dålig vägbana, har jag härmed berättat färdigt.

 

Aplared, BAJ, Borås-Alvesta, Hillared, Hillared-Axelfors, Kindsbanan, Limmared, Länghem, Målsryd, Oxabanan, VCB, VCJ, banvall, banvallscykling, industrispår, om mig, reseberättelse, spårbyte, stationshus, stickspår, upprustning,