Fredagen den 19 juli skulle jag lämna höglandet för denna gång. Det hade tagit åtskilliga timmars planering. Jag tänkte ta tåg Vetlanda–Nässjö–Falköping–Herrljunga–Borås men det var lättare sagt än gjort.

  • Vetlanda–Nässjö: under sommaren går inga tåg mellan 8.20 och 14.10.
  • Nässjö–Jönköping: just denna dag gick på grund av banarbete inga tåg mellan 9.00 och 15.00.
  • Nässjö–Vaggeryd–Jönköping: under sommaren går inga tåg som ger möjligheter att ta den omvägen för att komma runt banarbetet.

Jag var alltså tvungen att antingen gå upp vansinnigt tidigt så att jag kunde resa från Nässjö långt före avstängningstiden, eller vänta till senare på dagen. Att ta 8.20-tåget kändes ändå okej, så jag ställde in mig på att vänta i Nässjö ett gott tag. Jag kunde använda tiden till att göra en sväng till Eksjö eller beskåda något godståg, eller … ja, lite vad som helst. Jag hade också kunnat cykla till Jönköping. Fyra, fem mil är ju vad jag hade cyklat flera av dagarna under den gångna veckan och nettot skulle bli tvåhundra meters nedförsbacke.

Sedan kom jag på att det skulle vara mycket enklare om jag inte behövde stressa på morgonen, utan i lugn och ro kunde packa ihop och cykla lugnt från Holsby till Vetlanda. Väntetiden skulle jag då få i Vetlanda i stället för i Nässjö och det borde väl fungera? Så fick det bli.

Jag avslutade min vistelse i Holsbybrunn på det ställe där jag en gång fattat intresse för orten: med ett besök vid stickspårets slut.

 

Jag tror inte att jag tidigare har förstått att orterna på skylten är sådana som får bistånd av Erikshjälpen, men så måste det väl logiskt sett vara.

 

Alla dessa containrar intill ett oanvänt järnvägsspår … Jag blir faktiskt lite irriterad.

 

Sex stycken lastbilsbryggor. Äh – kör in ett tåg hundra meter bort i stället!

 

Härnäst hamnade jag på Byestads gravfält. Det är märkligt; jag hade cyklat förbi jag vet inte hur många gånger utan att se skylten som pekade mot ”Smålands största gravfält”. Nu lade jag cykeln i diket (den var så tungt lastad att den inte ens var nära att kunna stå för sig själv) och tog en promenad bland gravhögarna. Fanns det 325 registrerade fornlämningar? Något ditåt var det och däribland en för Sverige unik sexarmad grav.

 

Promenaden var fin i detta hedlandskap i mikroformat. Däremot var de enskilda fornlämningarna inte markerade på annat sätt än att det märktes små kullar i området. På skylten utanför fanns visserligen en karta, men den visade bara var gravfältet fanns och det var väldigt överflödig information eftersom skylten stod just intill gravfältet … Suck.

 

Sällan har jag så aktivt ansträngt mig för att cykla långsamt. Men då jag hade checkat ut redan 9 och tåget skulle gå 14, hade jag många timmar att använda upp. Efter Byestad var klockan 10 och jag hann verkligen med en omväg förbi Brunnsgårds industrispår. Det såg ut så här:

 

När jag stod i akt att passera Emådalsbanan för näst sista gången, slog det mig att det vore otänkbart att någon skulle missa varningarna för spårpassage. Kolla bara alla de orangea nyanserna!

 

Här ligger även växeln från Emådalsbanan till Brunnsgårdsspåret och jag tror att det var första gången jag hade tillfälle att se den. Då tog jag en bild av den.

 

… och en bild inåt, med linjen i förgrunden och industrispåret bakom. Ett lastbilssläp stod parkerat så att det inte lämnade fri väg för lokomotiv. Illa illa.

 

Tillbaka mot centrum följde jag en annan väg. Den har jag kommenterat förr, av enda skälet att det är lite sött med separata bommar och signaler för gång- och cykelbanan. Särskilt som här bara passerar ungefär tio spårekipage i veckan:

 

Det var det. Nu var klockan 10.30. Tadam tadam tadam … ”Forngården” stod det på kartan. Vad kunde det vara? Jo, en samling gamla byggnader som staden placerat på en central tomt. En stockholmare skulle säkert kalla det ”ett Skansen i minatyr”. Det kan jag inte säga, eftersom Skansen för mig har efternamnen Kronan eller Lejonet och ligger i Göteborg.

 

Det var småtrevligt och färgglatt på Forngården i Vetlanda, varför jag gärna hade suttit och ätit en glass eller något om det inte hade varit så att serveringen öppnade först klockan två.

Kanalen genom staden är en synnerligen blek variant av Göteborgs. I Vetlanda kan man möjligen, delar av året, bada fötterna.

 

Jag stannade också till framför ett skyltfönster. ”KSG spårteknik”, är det en ordvits som jag inte förstår? Nej, uppenbarligen inte, för logotypen tyder på en tydlig järnvägskoppling. En annan dag kanske jag tar reda på vilken verksamhet man bedriver.

 

Nu var klockan över 11 och jag kunde faktiskt äta middag med någorlunda gott samvete. Att jag hade förberett två maffiga smörgåsar som låg och tinade i väskan, hade jag helt glömt bort. (Många timmar senare skulle jag sitta i Falköping och äta upp dem, varpå jag kom hem flera kilo tyngre än före resan.) Min håg stod till en restaurang med uteservering. Dels för att det hade blivit varmt, dels för att jag ville ha min välförsedda cykel inom nära synhåll. Men var fanns Vetlandas uteserveringar? Ett konditori och ett glasskafé dög inte. Ett grillhak gav mig föraningar om hur det kändes att vara proppmätt och i besittning av en mullrande mage, varför det inte lockade mig.

Vetlanda Pizzeria fick det bli. Det funkade fint och servicenivån var över genomsnittet.

 

Då jag planerade min resa, hade jag tänkt att jag skulle äta ute en gång om dagen, så som jag alltid har gjort när jag varit ute med tältet. Så hade det inte alls blivit, utan detta var väl bara andra måltiden på restaurang.

Nu då? Två och en halv timme kvar till tåget … Kan jag sitta och läsa en bok, lösa ett korsord eller skriva blogg?

I denna stund visade sig en av Vetlandas brister. Var sätter sig en cyklist i skuggan? Helt naturligt hade jag dragit mig mot stationsområdet och där fanns ett stort stationshus som skuggade – men bara asfalt och inga bänkar. Där fanns en järnvägspark med träd och bänkar – men osynkade så att en het sommarsol flödade över bänkarna; den sköna vintersolen skulle nog däremot fastna bakom träden. Där fanns en fin gräsplätt med träd – men också välfylld av hundlortar så att den inte lockade till vila.

Vad sägs om att ställa ett par, tre bänkar här under träden vid vattenhästen?

 

Kanske är man rädd för att det skulle bli ett tillhåll för A-laget, men det ska väl också ha någonstans att vara.

Med glädje emotsåg jag min avfärd från denna stad som annars är så vänlig med sina cykelbanor och industrispår. Som en osalig ande for jag omkring till T minus 30 minuter. Inget fick jag gjort och sällan har begreppet ”att fördriva tiden” varit mer sant.

Då kom äntligen Y32 nr 1408 som tåg 7691.

 

 


Min niodagarsresa till det småländska höglandet 2019 skildras i 21 blogginlägg.

  1. Prolog (utan järnvägar)
  2. Fyra tåg till Vetlanda (11 juli)
  3. En litauer på avvägar (11 juli)
  4. Brogårds industrispår (11 juli)
  5. Växling i Kvillsfors (12 juli)
  6. Genväg blir senväg (12 juli)
  7. Ensamt spår med stort utrymme (13 juli)
  8. Sorgligt i Korsberga (14 juli)
  9. Skirt och nytt i naturen (14 juli – utan järnvägar)
  10. Ekenässjön (15 juli)
  11. Sevärt i Skede (15 juli – utan järnvägar)
  12. Möte med Infranord (16 juli)
  13. Stensjön–Björköby (16 juli)
  14. Tjunnaryd och det livande regnet (16 juli)
  15. Skönhet och färg med och utan spår (17 juli)
  16. Små vägar i Småland (18 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  17. Kvillsfors 18 juli: tabell och diagram (18 juli)
  18. Kvillsfors 18 juli: bilder (18 juli)
  19. Väntan i Vetlanda (19 juli – huvudsakligen utan järnvägar)
  20. Hemresan (19 juli)
  21. Epilog (utan järnvägar)
Brunnsgård, Byestad gravfält, Emådalsbanan, Holsbybrunn, Höglandet 2019, Vetlanda, container, fornminnen, industrispår, om mig, plankorsningar, reseberättelse, stickspår, vattenhäst,