Detta är fjärde delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.
Från min utsiktspunkt ungefär mitt på mossen den 3 augusti, cyklade jag vidare till Hillerstorp. Här var några kilometer där jag inte hittade någon cykelväg utan fick ta mig fram i den smala vägrenen på länsvägen. Lyckligtvis var det mindre trafik än jag hade befarat, men jag tyckte ändå att det var underligt att det inte fanns något tydligt alternativ till huvudvägen. (Senare skulle jag se en antydan till att en sådan väg fanns, men i så fall var den omöjlig att finna för den som inte kände till den.)
Hillerstorp är en tätort med knappt 1800 invånare i Gnosjö kommun. Den ligger i Jönköpings län och vore alltså en utomordentlig plats för Krösatåg att stanna vid. Emellertid ligger orten och kommunen i utkanten av länet och därför trafikeras Hillerstorp inte längre av några som helst persontåg.
När jag kom inrullande i Hillerstorp möttes jag av ett lite slitet men ganska vackert stationshus.
(Vy från gatusidan.)
Intill ligger ett uthus som måste vara i original.
Det var middagstid, så jag sökte upp en lämplig restaurang. ”Värdshus” stod det med stora bokstäver och det luktade storkök från byggnaden, men skyltningen meddelade att man hade stängt på lördagar. I stället besökte jag en asiatisk restaurang där jag fick en måltid som var inget mindre än underbar. Kocken behövde visserligen tolkhjälp, men maten var lika riklig och god som uteplatsen var skuggig och sval.
En dansk kom förbi och frågade om jag kände till några tältplatser i Hillerstorp. Nej, det gjorde jag ju inte, för jag var inte från platsen, men jag plockade upp en karta över Store mosse och visade att det finns tältplatser lite här och var i nationalparken. Jo, dem kände han till, men han ville ha tältplats i tätorten. Fastän jag upprepade att jag
– Har du en lommekalender? frågade han.
En fickkalender? Varför frågar han efter en sådan? tänkte jag.
– Lommekalender? frågade jag. Nej, det har jag inte. Men … vad skulle den hjälpa?
– Där kanske man kan se tältplatser, föreslog dansken.
Det hade jag svårt att tro. I efterhand slog det mig att lommekalender kanske är dansk slang för ”mobiltelefon”. I så fall tycker jag att dansken – som inte heller i övrigt gjorde någon ansträngning att tala skandinaviska – borde ha använt ett lämpligare begrepp. Jag undrar faktiskt om han var lite bakom …
– Det är nog bättre om du frågar någon som är från Hillerstorp, sade jag i stället. Kanske om du ser någon i någon have här runtomkring?
Med det lät sig dansken nöja, varpå jag åt upp min underbara middag och sedan satte mig på cykeln tillbaka till stationsområdet. Visst är det lite av lantlig idyll, detta?
Ute på mossen hade solen varit så där het som solar ska vara över mossar. Nu, vid middagstid, hade stora stackmoln börjat fylla himlen, vilket ju är vanligt under annars klara sommardagar. Det gjorde väl egentligen ingenting, men jag vet med mig att bilderna blir bättre när solen skiner. I väntan på detta solsken kunde jag ju sätta mig i gräset och förlänga min paus.
Jag hade aldrig tidigare varit i Hillerstorp. När jag rest igenom med Kalmartåget, hade jag sett de korta plattformarna och beklagat att det inga tåg stannar för resandeutbyte. Det fanns en tid, kring mitten av 00-talet och kanske före det, då det gick Krösatåg på linjen Värnamo–Gnosjö. Det måste vara för dem som man byggde moderna plattformar här.
Det var smått fascinerande att se den här ”stängda stationen”. Den ser så up-to-date ut, men används inte för sitt ändamål.
Man har kostat på stationsområdet en hel massa lyx. Här finns gångtunnel och trappor, tillgänglighetsanpassade nedfarter och pendelparkering.
Men trots att man bokstavligen plöjt ned värden för någon eller några miljoner, används de knappt. Vintertid inte ens skottar och grusar man trappan:
Här finns även i grunden snygga planteringar. Hålls efter görs de emellertid inte.
Det vackra stationshuset skyms numera av ett tätt buskage och från perrongens kanter närmar sig ogräset.
Ja, titta hur gångstråket för synskadade har fått sällskap av blomster och gräs!
Jag vill som en blomma stark,
tränga tyst igenom,
asfaltsvägens hårda mark,
och slå ut i blom …
Så sjöng man på Stiftsgården i Rättvik och gör väl än, antar jag. En aning rufsiga och fula i kanterna kan vi vara lite till mans, men inombords rymmer vi en viss skönhet – liksom ogräset på Hillerstorps station.
Efter att sålunda ha sett både gammalt och halvnytt på stationen, gav jag mig av från Hillerstorp. På vägen såg jag, utan att fotografera den, att denna lilla tätort i inlandet, har en egen liten hamn. Perplex blev jag, för det finns inte ens någon sjö på orten. En å har man emellertid och det låg riktigt flashiga båtar vid kajen. Någon gång skulle jag vilja ta reda på vad de gör där.
*
I många år nu, har det talats om att lokaltågssystemen i Västsverige och Småland skulle göra en gemensam deal och täcka upp sträckan Borås–Värnamo. I södra Sverige är det mycket ovanligt med järnvägar som inte har några lokala tåg och här finns en beklaglig lucka. Att täppa igen den skulle göra stor skillnad för mig, som skulle få mycket närmare till Småland. Ja, det skulle dessutom bli läge att göra kortare utflykter till trakten.
Hör ni det, lokalpolitiker i Gislaveds, Gnosjö och Värnamo kommuner? Jag skulle komma och köpa både luncher och glassar, samt en och annan tidning och eventuellt även tillbringa gästnätter på era hotell, om det funnes Krösatåg eller Västtåg mellan Borås och Värnamo.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera