Detta är femte delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg. Denna del innehåller inga järnvägar. Det blir desto mer av naturbilder.
Att cykla tvärs över Store mosse, vilket jag gjort under förmiddagen denna den 3 augusti 2024, var en sak som jag verkligen ville göra. Nästa sak att pricka av, var en till synes idyllisk väg norr om mossen. Kartan tillsammans med tidigare erfarenhet antydde att det kunde vara vackert.
Först tittade jag hastigt förbi Kävsjö kyrka. Att sockenkyrkan ligger 3 km utanför Hillerstorps samhälle, bevisar att samhället är en följd av järnvägen.
Hur många gånger har invånarna behövt förklara och artikulera? ”Nej, inte Sävsjö, utan KÄVsjö!”
Här i Kävsjö fanns en skylt som visade mot cykelväg till Värnamo om man cyklade ut i geografin någonstans norr om kyrkan. Om skylten var korrekt, finns alltså möjlighet att slippa de stora vägarna hela vägen mellan Värnamo och Hillerstorp.
Själv gav jag mig ut på landsvägarna och hoppades att de inte skulle vara fyllda av trafik. Först norrut på en idyllisk liten sak och sedan på en oförmodad cykelbana längs med länsväg 152 mot Skillingaryd.
Även denna lämnade jag raskt för vägen mot Stråkeved och Klevshult, där jag knappt såg några bilar på över två timmar. Milstenar såg jag däremot även i denna trakt:
Vägen jag befann mig på fick mig att tänka på alla de dagar jag tillbringat längs Bockabanan och Emådalsbanan. Dessa löper i dalgångar där tallskogen gör stort intryck på resenären. Så även nu, fastän det inte fanns järnväg på långt håll och platsen inte alls var någon dal.
Storån meandrar sig fram längs vägen. (Jag tänkte säga ”parallellt med vägen”, men uttalandet vore meningslöst, eftersom denna å liksom är parallell med varje rät linje i hela universum.)
Ån är blöt i sig och den kantas av korvsjöar och sankmarker, så myggorna firade stora triumfer. I samband med ett nödtvunget stopp, hann jag inte mer än parkera cykeln innan jag överfölls av mygg. Därför var det ganska skönt att komma ut i öppnare marker.
Var det rentav en runsten som vilade sig bland lingonen? Eller bara en oläslig vägbeskrivning?
Underlaget hade övergått till grusväg och den slingrade sig fram medelcharmigt genom skogen.
… tills den löpte ut på gammal sjöbotten. Ja, det var väl mycket som har varit sjöbotten här, men ibland är det tydligare än annars. När jag vände mig om, såg jag en skylt som visade att jag till nu hade befunnit mig i Gnosjö kommun:
Är man så nördig som jag, lägger man redan i förväg till att kommungränserna gör spännande krokar här. Inte långt härifrån finns tripunkten mellan Gnosjö, Vaggeryd och Värnamo. I bara en eller två kilometer befinner sig vägen i Vaggeryds kommun. Här ligger en by som bara går att nå via grannkommunerna och som därför får kallas ”funktionell exklav” eller något ditåt. Därför hoppas jag att räddningstjänsten i respektive kommuner har skrivit ett avtal, för det blir ju dumt om inte den närmaste brandkåren rycker ut om en olycka skulle inträffa. (Billingen är ett liknande exempel, där Falköpings kommun nyper åt sig några kilometer av riksvägen mellan Skara och Skövde, inklusive ett par bebodda hus.)
Nåväl, vägen löper nästan i gränsen av nationalparken. Ut på mossen går vägen och det är lika vackert här som någon annanstans.
Det var en vy norrut. Nedan kommer en vy mot sydöst från samma plats. Häradsö by ligger på det som säkert under tusentals år faktiskt var en ö, vilket man väl kan se av bilden, eller hur?
Häradsö anses vara en kulturellt viktig by. Redan innan jag hade sett den skylt som påpekar detta faktum, hade jag själv noterat att den såg genuin ut. ”Typiskt Småland,” tänkte jag nämligen.
Nu var det så här: Vägen som jag cyklade på, hade jag sett ut redan för ett par år sedan. När Lantmäteriets karta visar en väg som allmän men smal och rentav förklarad olämplig för tyngre fordon, är det ofta en mycket lämplig väg för turcyklister som mig. Dessutom kan det, om man har tur, vara en ovanligt vacker väg.
På kartan jag fått i Store mosses Naturum, hade jag sett att det fanns en vandringsled som utgick från Häradsö. Så bra, tänkte jag då. Det är ju precis dit jag ska och en led som är 3 km tur och retur, kan jag ju lägga någon halvtimme på att utforska.
I utkanten av Häradsö fann jag mycket riktigt denna vandringsled och vände modigt cykeln in på stigen.
Det där med cykel visade sig snart övermodigt. Okej, det gick nästan. Utan packning hade jag klarat stigarna. En van mountainbikecyklist hade sannolikt älskat att cykla här. Men jag tog cykelmässigt min mats ur skolan och parkerade den mot en krokig stam. Sedan vandrade jag raskt vidare med bara kamera och ryggsäck.
Det var en konstig vandringsled. Man förväntar sig att det ska finnas skyltar eller markeringar som visar hur långt man gått, hur långt man har kvar och vad man bör titta efter. Här fanns bara en stig. Den var fin, absolut. Ja, nästan urtypen av en stig, var det. Som stigens själva idé, för att tala med Platon.
Emellanåt fanns också fin utsikt att glädjas åt. I öster låg några tjärnar som ibland syntes som vattenspeglar i fjärran. I väster låg mossen flera meter högre och däråt var det just klassisk högmosse.
Leden kallades Strandstigen och det kan rent biologiskt ha en giltig förklaring. Däremot kändes det inte som mycket till strand.
Åtminstone var det inte så för mig. Jag gick nämligen inte stigen till slut. Eftersom jag vet att jag under en rask promenad håller 8 minuter per km, borde 1,5 km ta 12 minuter. Nu hade jag cyklat ännu fortare den första delen av leden och efter 15 minuter borde jag verkligen nå ledens ändpunkt. För ”3 km tur och retur” måste väl innebära 1,5 km enkel väg?
Efter den där kvartens vandring fick jag nog. Det hände inte mer, utan naturen såg hela tiden precis likadan ut. Därför satte jag ned foten, tog en sista bild i vardera riktningen och vände på klacken.
*
En kvart eller kanske 20 minuter senare var jag tillbaka på landsvägen. Den var okej, men inte så fin som jag hade föreställt mig. När jag var nere från Häradsö, blev vägen rentav tråkig. En raksträcka som kändes som en mil var visserligen bara två kilometer, men den gav verkligen ingen wow-känsla.
Bara den mest idylliska lilla gård avbröt monotonin.
Medan jag cyklade där, hade jag emellertid också koll på klockan. Enligt kartan närmade jag mig med stormfart en ny järnväg där två tåg strax skulle passera. Och det vore ju roligt att få några bilder på dem till bloggen, eller hur?
Om detta berättar jag nästa gång.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera