(1 juli 2025)
(Detta är nionde delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
(Denna mycket långa text innehåller knappt några järnvägar alls. Men den måste finnas med för fullständighetens skull – inte minst för min egen, personliga dokumentation. Och om man letar lite, finns det en iakttagelse om tunnelbanebygge.)
Jag skrev vid ett tidigare tillfälle att när jag nu var i Stockholm ett par dagar, fanns det två måsten. Två saker som jag verkligen ville göra – men som inte många andra huvudstadsresenärer gör.
Nu hade jag redan åkt till Kårsta, så det var avklarat. Denna tisdag, när måndagsstängda museer var öppna igen, väntade ett besök på Stockholms stadsmuseum. I en stad med massor av museer, är Stadsmuseet inte det första man besöker. Om man inte är som jag och vill vandra i Huberts fotspår.
*
Hemma hade vi en stor bokhylla med barn- och ungdomsböcker, varav många kom från mina föräldrars uppväxt. Två av dessa böcker handlade om Tvillingdetektiverna, av pseudonymen Sivar Ahlrud. Författarna Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud hade på detta sätt knutit samman sina namn, skrev till en början gemensamt, men övergick till att skriva var för sig. Efter Ahlstedts död skrev Rommerud vidare på serien, och när även Rommerud var död, kom så småningom fyra böcker till av andra författare men samma pseudonym. De flesta gavs ut som ”Wahlströms ungdomsböcker” (med gröna ryggar, vilket ni kanske minns).
Jag fick som barn nyutgåvor av ytterligare några böcker i serien, och tyckte om dem. När jag som vuxen insåg att det fanns secondhandbutiker och antikvariat, började jag samla. Under en period gick det riktigt bra och så kom en eftermiddag i Varberg, när arbetslaget fått ledigt från konferensen vi var på, och jag hittade den sista i Wahlströmsserien (Miljonmysteriet, som inte alls är typisk för serien och faktiskt rätt fånig). Kollegerna gratulerade mig – och sedan var det till att börja söka de tidiga böcker som var utgivna på andra förlag. Numera är samlingen mer eller mindre komplett.
Hur som helst. Ungdomsböckerna om de norrländska tvillingarna och deras kusin utspelar sig dels i det fiktiva Vindsele någonstans i övre Norrland (förmodligen en modell av Vindeln), dels i Stockholm (och två böcker märkligt nog i Afrika). Nästan alla böcker hamnar förr eller senare i huvudstaden och, som många har sagt, de är enastående tidsdokument från sin tid och följer Stockholms utveckling från 1950-talet och ett par decennier framåt.
En av de helt klart bästa i serien är Mysteriet med Lejonbrunnen. Den är finurligt och logiskt uppbyggd samt visar kusin Hubert från hans bästa sida. Hade jag knutit mina kravatter själv om det inte varit för denna bok? Kanske inte. Och visst var det väl just här jag lärde mig att en hungrig resenär kan köpa en bit bröd, en korv och två tomater i stället för att gå på flådig restaurang?
Mysteriet med Lejonbrunnen inleds med att kusin Hubert får sommarjobb på Stockholms stads museum och jag har i decennier undrat hur det ser ut där. Visserligen har museet bytt namn ett par gånger och visserligen har det renoverats, men ett besök hägrade.
*
Jag tog pendeltåget till Södra station och kryssade sedan fram till Slussen. Det kändes nyttigare än att bara åka tåg och tunnelbanor hela dagen. Dessutom var morgonen frisk och pigg. I fickan hade jag en karta med de viktigaste gatorna utmärkta men detta var den där sortens vandring som handlade just om att kryssa sig fram. ”Håll rakt fram och till vänster, så kommer du rätt.”
Utanför museet möts man av Merkurius.
Som väl alla vet (nåja, jag har åtminstone vetat det länge), finns en modell av solsystemet med Globen på solens plats och så en massa planeter och andra himlakroppar placerade på skalenligt avstånd och i skalenlig storlek. De flesta finns i Sverige, huvudsakligen norr om Stockholm, och det går alltså att resa genom detta ”Sweden solar system”. En hel sommarsemester kan man nog tillbringa på detta sätt!
Inne på museet tillägnas ett av rummen Solbergaskatten. Denna upptäcktes 1955 av två pojkar som rotade i bortschaktade byggmassor från Hötorget.
Jag kunde ju inte låta bli att fundera på om skattjakten i Mysteriet med Lejonbrunnen var inspirerad av Solbergafyndet. Det tycktes mig troligt – tills jag insåg att skatten hittades 1955 och boken var skriven redan 1952 …
Museet skildrar Stockholms utveckling under den nya tiden, alltså efter medeltiden. Här är en mycket fyndig formulering från början av utställningen:
Reformation pågår.
Ursäkta röran – vi byter religion.
Museets bibliotek är nytt. Det var alltså inte här som Hubert Norlén hittar en gammal bok från 1700-talet som sätter honom på spåret:
Men även om just detta bibliotek inte fanns på tidigt 50-tal, vet jag att Hubert hade trivts även här. I många långa timmar hade han kunnat sitta här och ”utvidga sitt vetande” som han säger.
Ett museum vore inte ett museum utan modeller. Bryggeriet … kallades det Münchenbryggeriet? – var ett prydligt exempel. Dioramor som detta kunde göra sig väl hemmastatt på en modelljärnväg, eller hur?
Under halva 1900-talet fick man inte dricka alkohol på restaurang utan att även äta mat. Här är en måltid som är så oerhört trovärdigt framställd att man inte kan tro att den är av … trä och plast?
Byggnaden har bland annat kallats ”Södra stadshuset” och har en skönt sval innergård. Hälften av fönstren vetter förstås åt det hållet. Här kan man se ut över vad som kanske kallas Slussen.
Nästan mitt i ovanstående bild kan man kanske skönja ett T på en vägg. Detta visar entrén till tunnelbanestation Slussen och nu blir det lite järnvägsanknytning, äntligen.
*
Jag gick på en kortare guidad tur. Den var bara en halvtimme lång och höll sig på en av tre våningar, men var väl ändå lite trevlig. Att det under början av 1900-talet hade gått tåg precis framför huset, med spår i själva gatan, visste jag redan (ty det fanns det bilder på). Nu förklarade guiden – på förfrågan av en av de andra besökarna – att man hade höjt upp hela torget framför huset i samband med att tunnelbanan byggdes.
Det var alltså så, räknade jag ut, att man inte ville spränga och gräva i onödan. Det verkar ju klokt, eftersom det blir billigare så och man sparar berggrunden. Samtidigt ville man inte bygga tunnelbanan helt öppet här där folk rörde sig. Således byggde man tunnelbanan mer eller mindre i gatuplan och lade som ett lock över. Och så går majoriteten av dagens stockholmare omkring ovanpå Slussens tunnelbanestation och tror att det är den naturliga marknivån!
Det är ju lite häftigt, på sätt och vis.
*
Tillbaka till museiutställningarna.
En sak som ofta har fascinerat mig, är den där dubbelheten i konceptet ”stad”. Man tänker sig, i alla fall gör jag det, att staden är modern, det nya, det bättre. Alltså, inte så att staden på alla sätt är bättre – jag och många med mig har alltid en längtan till landet –, men rent objektivt är staden rikare och bättre.
Så tänker man först, men så inser man efter en tid (förhoppningsvis) att vissa aspekter av staden faktiskt är sämre än landet. Som hälsan. Det är inte bara i dagens favelor och slumområden i länder långt borta som människor lider. Även i Europas storstäder dog folk som flugor. Det berättas att det fanns stadsdelar i London som på 1800-talet hade en medellivslängd på 25 (!) år. Och i Stockholm drabbades folk av kolera, pest, smittkoppor och diverse andra förfärliga sjukdomar.
Så här ser dessa ut:
Ja, folk dog förstås även på landet, av somliga av dessa sjukdomar. Men kolera har jag svårt att tro någonsin har varit utbredd på den svenska landsbygden. Sverige är ju ett av mycket få länder i världen som aldrig har haft och aldrig kommer att få egentlig vattenbrist. Och ni vet väl det, att uttrycket ”pest eller kolera” är väldigt missvisande? En koleraepidemi avbryts nämligen på nolltid så snart man har tillgång till rent vatten …
En kunskap som Mysteriet med Lejonbrunnen gav mig (eller åtminstone befäste), var att Stockholm sätter stort värde på sina kvartersnamn. Det är en sak som visas av denna vägg med gatuskyltar från de senaste seklerna:
En tillfällig utställning på Stadsmuseet är den om sekelskiftet 1900. I den avdelningen fanns ett gytter av utställningsmaterial. Dels därför, dels för att jag hade traskat omkring i flera timmar redan, hade jag svårt att helt koncentrera mig på alla detaljer.
Såg ni stycket där i mitten?
Spriten flödar över staden. Stark oro över moraliskt förfall blossar upp. Gängkriminalitet, prostitution, lösdriveri och missbruk debatteras. Den växande stadens nyinflyttade arbetare ses inte bara som en tillgång utan omtalas också som ett socialt problem. Tempot höjs. Vissa känner olust inför det nya och nostalgi kring den stad som försvinner.
Det är väl ungefär som i dag? Men precis som det blev bra då, kommer det att bli bra i morgon. Och ju mer insikt vi har om 1900-talets utveckling, desto snabbare kan vi se till att göra det bästa av nuet.
Ungefär så. Det finns fler exempel från då att använda nu. Den som gör ett besök på Stadsmuseet i Stockholm kan förslagsvis läsa om Ludvig Widells åsikter och forskning. (Åsikterna var inte mycket att ha, medan forskningen var användbar.)
*
Stadsmuseet är renoverat i flera steg. Inte ens den här trappan, som ser ut att vara från längesedan, verkar ha funnits på Hubert Norléns tid:
I nästan fyra timmar vandrade jag runt på Stadsmuseet. De sista 20 minuterna eller så tillbringade jag i museibutiken. Där fanns mycket intressant och hade jag haft ett slott att inreda, hade jag köpt med mig halva sortimentet. Nu blev det bara en mindre affisch och två kylskåpsmagneter. (Men nästa dag fick jag en stund över och kom förbi och köpte en större affisch också …)
Härnäst promenerade jag söderut, till Medborgarplatsen. Den hade jag inne på museet hört omnämnas i politisk reklamfilm från 1940-talet, då ett av partierna var väldigt stolt över att ha byggt ett badhus där. Medan ett annat parti var stolt över att ha kommit med idéerna som sedan det andra partiet tagit till sig och förverkligat.
Ack ja, inget är nytt under solen. Inte heller Medborgarplatsen.
Men jag steg ned i underjorden för att ta första bästa tunnelbana ännu längre söderut. Om det berättar jag nästa gång.
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildas i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
Kommentera