Det sägs rätt ofta att järnvägsvärlden är en manlig värld. Somliga försöker säga att det blir fler och fler kvinnor i verksamheten och det är nog sant, men framför allt märks det ute i vardagen där ombordpersonalen på passagerartågen är någorlunda jämnt fördelad. Kvinnliga lokförare ser jag då och då på mina tågresor och beträffande tågvärdar/konduktörer förefaller det vara ungefär 50/50 mellan könen.
Jag vill redan nu säga att jag bara kan bedöma könsfördelningen utifrån det jag ser och upplever som åskådare. Människors könsidentitet ska man inte ta för given och jag vet att det finns personer som mycket tydligt förefaller tillhöra ett kön men som själva identifierar sig endera som det andra eller föredrar att se sig som tillhörig båda eller inget. Ytterligare andra alternativ förekommer säkert liksom i samhället i övrigt även i järnvägskretsar men det kan jag inte personligen gå i god för.
Om det nu lyckligtvis har skett en allt större uppluckring av könsbarriärer inom branschen, är fallet ett annat bland dem som har järnvägen som hobby, eller rentav ser järnvägen som både ett arbete och ett genuint intresse. Där är männen alltjämt i en mycket stor majoritet. Jag drar den slutsatsen utifrån studier av inlägg och diskussioner främst på Svenska järnvägsklubbens webbforum "Postvagnen". Där kan skribenter visserligen vara anonyma, men även de som skriver under en könsneutral signatur visar sig oftast förr eller senare vara män. Jag skulle spontant uppskatta det till att 98 % av skribenterna har en manlig identitet och jag är helt säker på att männen är minst 95 %.
Är detta ett problem? Det beror bland annat på vad orsaken är till denna skeva könsfördelning. Kanske är en orsak att det för trettio, fyrtio, femtio år inte förväntades att flickor skulle intressera sig för järnväg eller drömma om att bli lokförare. (Att en klar majoritet av skribenterna inte bara är män utan också tillhör övre medelåldern är nämligen ett annat faktum, men även om det är värt att diskutera är det inte en kärnfråga för just den här texten.) Om det alltså bara är en generationsfråga, finns ju inget skäl till desperation, eftersom den givna förhoppningen är att det då med den ökade jämställdheten kommer att lösas med tiden. Åtminstone är det ingen fråga som är specifik för järnvägen, utan utvecklingen går bara hand i hand med samhällsutvecklingen i allmänhet.
En annan aspekt av frågan är hur denna manliga övervikt yttrar sig. Rent sexistiska inlägg är visserligen få, men förekommer. När det händer, kan det vara en följd av rent medvetna handlingar ("jag säger ofta till kvinnor att de är vackra och har snygga kläder men ibland blir de jättesura och jag fattar inte varför") eller bara handla om otidsenligt språkbruk ("den trevliga lokförerskan").
Betydligt vanligare är en form av diskussionsklimat som bara är onödigt hårt och elakt. Medvetna misstolkningar, planerat och olyckligt trampande på tår som sparkar tillbaka och sätter igång en verbal våldsspiral, långrandiga diskussioner om vem som först gjorde fel ("nej, det var faktiskt du som började!"), eviga debatter om hur man ska tolka ett uttalande tio inlägg högre upp i tråden... För att inte tala om att det smyger sig in ren rasism ("det har inte kommit något gott från Rumänien") samt vanliga ljusbruna antydningar oxh formuleringar som till förbannelse ses i hundratusentals kommentarsfält på dagstidningars webbsidor (av typen "fast så får man väl inte säga i det här landet").
Vad har detta med hobbyns könsfördelning att göra? Jo, kopplingen ligger helt enkelt i att det är en del av maskulinitetens kultur som visar upp sig på det här sättet. Viljan att få sista ordet, kravet att alla ska tycka som en själv, att utan eftertanke eller försök till förståelse skrika ut sin mening på det virtuella torget – det är något som av oklar orsak är tio gånger vanligare i manligt dominerade sammanhang.
Det är mycket ovanligt – ja nästan helt okänt! – med sådana uttrycksmetoder på webbplatser som endera har en jämn könsfördelning eller en majoritet kvinnor. Inte skickar folk gliringar till varandra på diskussionfora för återanvändning av slitna prylar. Och om en skribent är lite överdrivet stolt över sitt alster i facebookgruppen för egensydda kläder, bemöts den skribenten snarare med tystnad i stället för att de andra medlemmarna hetsar upp sig genom att kritisera oväsentligheter eller dra upp gamla oförrätter.
Det skulle emellertid inte behöva vara så här. Jag är också stadig besökare på boardgamegeek.com, världens största webbforum för sällskapsspel. Även där förefaller männen vara i stor majoritet, men det tar timmar av idogt läsande innan man finner någon elakhet. Direkt kränkande kommentarer, personangrepp, sexism och rasism lyser helt med sin frånvaro. I stället för att börja spekulera vilt kring anledningen till att den hobbyn är så mycket vänligare, konstaterar jag bara att även järnvägskretsarna skulle kunna vara lika positiva och öppensinnade. Det skulle inte bara vara välgörande för dem som redan finns där, utan också öka möjligheterna att utvidga gruppen. Kvinnor, män och andra håller sig helt enkelt borta så länge stämningen är som nu.
Jag ska avsluta med att lägga upp en länk till en diskussionstråd som var det utlösande skälet till att jag bestämde mig för att skriva det här inlägget. Jag hittade den av en slump när jag satt och hade tråkigt. Med en liten dröm om att en dag ha en liten modelljärnväg händer det nämligen ibland att jag tittar in på svensktmjforum.se. Där har jag tyvärr upptäckt att det ofta finns en stämning som är hårdare och kallare än på andra håll. Om jag gör egna inlägg, får jag alltid trevliga svar, men kanske beror det på att jag är extremt ödmjuk med att jag är okunnig och dessutom bara ställer fullkomligt oförargliga frågor.
Nu hittade jag emellertid långt ner i listan ett längre inlägg, ja nästan en hel artikel, som en skribent skrivit om svenska tillverkare av modelljärnvägsmateriel. Det fanns vissa värderande omdömen och då ryckte webbens, hobbyns och maskulinitetens värsta sidor ut. Ja, det blev efter en stund så oerhört att jag nästan trodde att det var ett skämt. Det var hysteriska beskyllningar, hänsynslösa ordval, de mest skrattretande varianter på "jag vet bäst, så det så". Läs alltså gärna själv (och scrolla en bit för att komma direkt till eländet...)
Eftersom jag sedan gammalt vet att många rent manliga sammanhang är alldeles olidliga att vistas i, hade jag redan varit skeptisk till att engagera mig djupare i modelljärnvägshobbyn. Folk har säkert roligt på modulträffar eller modellutställningar men jag har inte trott att de skulle passa mig. När den ovannämnda tråden så fullständigt bekräftade min uppfattning, stärktes jag än mer i den övertygelsen.
Inte heller tror jag att jag någonsin kommer att boka in mig på Järnvägsklubbens eller Motorvagnsklubbens resor och utflykter. Tills motsatsen är bevisad, är nämligen maskuliniteten inom kretsarna alldeles för påtaglig.
Fotnot: Svenskspråkiga Wikipedia definierar maskulinitet som beteenden, kvaliteter eller egenskaper som kännetecknar, förknippas med, eller anses vara passande för, män.
Kommentera