Det är kanske lite underligt att jag inte har rest längs Kinnekullebanan i dess helhet. Det är trots allt en järnväg som ligger någorlunda nära mina hemtrakter, både de gamla och de nya. Dessutom är den utsedd till Sveriges vackraste järnväg och är för Västergötlands del en särling i att den inte är elektrifierad.

Sant är att jag för några år sedan åkte dess sydligaste del: Håkantorp–Lidköping. Sant är även att jag vid två tillfällen har anlitat de så kallade Kinnekulletågen, dels för att få tillfälle att åka Y1, dels för att komma till Håkantorp och se för orten ovanliga tåg. Men vid de tillfällen då Kinnekullebanan beskrivs och avbildas, är det oftast avsnittet Lidköping–Mariestad som är aktuellt.

Så nu var det dags. En påsklovsmåndag är kanske det ultimata tillfället för en sådan utflykt?

  • Solen skiner, vilket ger trevlig utsikt genom fönstret.
  • Solen skiner, vilket gör det tråkigt att sitta inne i en lägenhet.
  • Det är ganska kyligt, vilket inte gör det lockande att ge sig ut på cykeln.
  • Trafiken är intressantare en vardag och vanligen är jag på jobbet om vardagarna.
  • Det finns mer att göra på resmålet en vardag, och vanligen är jag … etc.
  • Lovet är i sin ungdom och jag kan med gott samvete slösa bort en dag på en oviktig utflykt.
  • Lövsprickningen är i sin linda och utsikten över Vänern torde därmed vara mer ostörd.
  • Kinnekulle om våren sägs vara särdeles vacker.

Sagt och gjort. Efter att ha undersökt tidtabellerna, tog jag buss 550 Borås–Alingsås och anslöt där till tåg 3304 som går sträckan Göteborg–Mariestad måndag till fredag. (Under sommarsemestertid heter det 13304, går nästan samma tid och stannar redan i Lidköping.)

 

(Y31 1418)

Det är något visst med att stiga ombord på ett dieseltåg, för motorn hörs trots att tåget står still. Naturligtvis föredrar jag i princip eldrift – miljöaspekten är ett viktigt skäl till att jag alls är intresserad av järnvägar. Samtidigt är det så att jag särskilt uppskattar våra småbanor och dessa är oftast inte elektrifierade. Då är det för närvarande diesel (eller ånga) som gäller, men jag hoppas sannerligen att man snart kommer att kunna bygga och driva tåg med effektiva batterimotorer i stället. Då får vi så att säga det bästa av båda världarna.

Tågets gång på den moderna stambanan är skön. Fordonet glider lugnt och resenären sitter stadigt. Utan att man hunnit tänka på det, är tåget framme i Herrljunga. Där stod denna dag på det nyrenoverade spår 7 en gammal Y1 parkerad.

 

(Y1 används numera nästan bara här och på Inlandsbanan. Oftast är det alltså ändå de snygga Itinotågen som går i stället, såsom det jag denna dag reste med.)

Tåget stannar sedan i Vedum och Vara, som i lika utsträckning betjänas av Kinnekulletåg och Älvsborgsbanans eltåg. Nästan alla tåg på Kinnekullebanan utgår från Herrljunga (eller Göteborg) och då är åtminstone Vara en självklar station.

 

(Mötande tåg. Y31 1400 som tåg 3359.)

Så går alltså resan över slätten. Först längs Älvsborgsbanan/Uddevalla–Vänersborg–Herrljunga, men från Håkantorp på egen bana. Det är inte alla Kinnekulletåg som gör uppehåll i Håkantorp, men detta gör det. Åtminstone om någon vill att det ska göra det…

Det var det denna dag och om jag hade kunnat ämnet, skulle jag kunna ha sagt i vilket syfte ett Infranordekipage stod parkerat på det yttre spåret på Håkantorp station.

 

Tåget hinner knappt få upp farten innan det stannar i Stora Levene. Så kommer Järpås station och Lovene hållplats. Resenärerna blir så sakteliga allt fler och det är ju bra.

 

Slätten är platt och vid. Små träddungar finns visserligen men det är tydligt att det är ett landskap med många gårdar och grusvägar. Därför är det också gott om plankorsningar på den här sträckan. När jag hamnade på fjärde stolsraden i den främre vagnen kändes det sådär, eftersom risken för att fara illa i en olycka är som störst just i tågets främre del. Att kollidera med ett tåg är så ovanligt att det inte sker längre, men dårar till bilister är en ständig fara för järnvägstrafiken.

Vid affärscentret med det töntiga namnet ”Framnäs City” gör tåget uppehåll. Hållplatskuren skulle lika gärna kunna ligga vid en stadsgata och här finns inga intryck av historia eller annat intresse.

 

Lidköping hade en gång järnvägar i fyra eller fem riktningar och ännu en var påtänkt. Nu finns bara två kvar. Likaså hade staden ganska nyligen ett nät av industrispår. Numera slutar dessa innan de knappt hunnit börja, i en stoppbock som här:

 

Infarten till stationen sker på en bro över Lidan. Det är faktiskt en ganska imponerande syn.

 

Genom ett fönster ser stationshuset ut så här:

 
 

 

Men nu var ju min resa något mer än slätt och städer. Det finns en underbar liten juvel till bok, vars titel jag lånade hit till denna text. ”Tåget till Kinnekulle” av Holger Brok skildrar järnvägen väster om berget på 1920-talet eller så. Är det den som gör Kinnekullebanan intressant? Eller är det vad jag tidigare skrev: att banan häromåret utsågs till Sveriges vackraste och inte följs av kontaktledning?

Måhända är det Kinnekulle i sig, som gör dess järnväg spännande. Av de sköna bergen i Västergötland är Kinnekulle det mest omtalade. Det är förhållandevis välkänt även i andra delar av landet och dess silhuett används som mall för hur platåbergen är uppbyggda. För mig är det emellertid annorlunda. Jag besökte det en gång som barn, på dagsutflykt med familjen, har firat en ”tusenårsmässa” i Husaby och har förstört ett knä i mitt försök att hinna dit i tid till svenska mästerskapen i landsvägscykel… Det är allt, så nej, Kinnekulle är ett berg i utkanten, långt från Falbygdens storheter. Inte har det mycket till platå heller och om havet steg skulle det knappt gå att föda en höna på toppen av det.

Däremot har jag hört gott om Kinnekulle som naturskönt besöksmål. Holger Brok beskriver dess botanik som säregen och berättar att själva kungen (det lär väl ha varit Gustav V – ”bengeten”, som Brok låter lokalbefolkningen säga) var där i sin relativa ungdom. Någon annanstans har jag hört sägas att det är underskönt på Kinnekulle då vårblommorna spirar. Så här års, den 15 april, är det kanske bara sippor på berget, men vacker natur ska vara vacker året om, så jag såg fram emot att hänga med näsan mot rutan.

Jag hade en plan som jag satte i verket redan då jag steg ombord i Alingsås. Den planen var att sitta på tågets vänstra sida i båda färdriktningarna. Således skulle jag skåda västerut om förmiddagen och österut om eftermiddagen. Min tanke var att det vore trevligt att ha solen bakom sig, såväl för att se naturen upplyst som för att slippa ha ljuset i ögonen. Det var nog en god plan och jag följde den nästan utan undantag, med viss lycka om jag får säga det själv. Därför såg jag nu utför bergets västra slänt mot Vänern.

 

Tåg 3304 stannar efter Lidköping endast vid de större orterna längs banan. Denna järnväg skiljer sig från många andra därigenom att den har ovanligt många hållplatser men det tåg jag reste med gjorde endast uppehåll i Källby och Hällekis. (Underligt nog skall det enligt min tolkning av tågplanen inte heller stanna i Framnäs, men det gjorde det likväl.) Att tåget alltså for värdshus förbi gjorde inte mig, som var på genomresa, något. Däremot blir det därigenom svårare att ortsbestämma mina bilder. Om den ovan liksom om den följande kan jag endast säga att den är tagen någonstans mellan Källby och Hällekis.

 

Det är en vacker natur. Trots att träden stod kala, var det ett leende landskap och jag tror att jag kan tillräckligt om botanik för att känna igen en lövskog när jag ser den. Holger Brok påpekar lakoniskt, i en ensamstående mening: ”På Kinnekulle växer körsbärsträdet vilt i stor myckenhet.” Måhända är det så ännu, men de blommade inte under min passage så jag får väl återkomma vid ett senare tillfälle och äta mig mätt.

I ”Sveriges nationalatlas” klassificeras större delen av Skaraborg som odlad slätt, platåberg, ädellövskog. På bara en halvtimme fick jag se allt detta. Omgivningar värdiga det fina folket fanns det också, här i utkanten av Hällekis:

 

På Hällekis station log även passagerarna som steg av och hälsades av mötande släktingar. Det är kanske inget stort samhälle, men en tätort som sannolikt byggdes upp kring kalkindustrin. Det var även den som var anledning (orsak?) till att sträckan från Håkantorp breddades åt dåtidens godståg och dagens persontåg. Den industriella exporten önskade normalspår för att slippa omlastningar och det var mest praktiskt att då välja just sträckan väster om Kinnekulle. Då slapp man nämligen att få ett normalspår mitt i smalspårsparadiset österut.

Just här, norr om Kinnekulle, var järnvägarna många. Det gick spår mot Lidköping och mot Mariestad, samt rakt söderut, öster om berget. Detta var det tidiga 1900-talets stora huvudlinje, på den tiden kanske det viktigaste smalspåret i landet, och hade sin början i Göteborg.

Flera orter knöts samman i ett pärlband av järnvägsknutar. En av dessa var Forshem. Det är en by som ännu har sitt särskilda intresse. Här är det 29 km från Lidköping och 25 km från Mariestad. Således är det ganska praktiskt att det är platsen för den enda återstående verkliga stationen mellan Lidköping och Mariestad. (Som station betecknar jag platser som har möjlighet till tågmöte.)

Tåg 3304 har inget möte i Forshem, men likväl var stationen bevakad. Det var en upplevelse i sig att se tågklareraren kliva ut ur stationshuset och veva med sin spade. I stora, svepande tag visade han lokföraren att det bara var att köra på. Banan var fri till Mariestad och tillstånd till fortsatt färd förelåg.

 

Sedan lämnade tåget definitivt Kinnekulle bakom sig, susade vidare förbi de hållplatser det inte fick stanna vid, samt inlöpte i Mariestad. Vad som tilldrog sig där, återkommer jag till.


Detta är det första inlägget av tre om min tur-och-returresa till Mariestad den 15 april 2019.

  1. Tåget till Kinnekulle (1 av 3: Alingsås-Forshem)
  2. Tåget till Kinnekulle (2 av 3: Mariestad)
  3. Tåget till Kinnekulle (3 av 3: Lugnås-Borås)
"Tåget till Kinnekulle", Alingsås, Forshem, Framnäs city, Herrljunga, Holger Brok, Hällekis, Håkantorp, Itino, Kinnekulle, Kinnekullebanan, Lidköping, Mariestad, Vara, Y1, Y31, böcker, reseberättelse, skönhetsupplevelse, stationshus, tågklarering, väder, västtågen,

Kommentera

Publiceras ej