Jag åker inte tåg bara när jag ska på utflykt på egen hand. Ibland gör jag det som folk flest, alltså för att transportera mig till en plats jag ska besöka på riktigt. Så blev det på påskafton den 20 april 2019, då jag var inbjuden till middag i Lerum.
Det fanns tåg som passade i båda riktningarna, hela vägen mellan Borås och Lerum, varför jag denna dag helt kom att skippa den urtrista buss 100 (liksom den inte fullt lika trista buss 550).
Avfärd stundar från Borås central. X14 nr 3241 som tåg 7344.
Möte inträffade sedan i Sandared, med en Regina som tåg 7339 Göteborg–Borås. Sådana tåg ser rätt tråkiga ut och dessutom satt jag försjunken i något skriveri, varför det dök upp innan jag hann ta en bild.
Därefter inträffade möte i Rödberg med SJ:s kust-till-kusttåg nr 327 på väg mot Kalmar, för dagen lett av Rc6 nr 1391.
Banan ligger vackert i sin helhet. För mig, som inte har något behov av sjöar eller hav utan föredrar skogar och leende landskap, är omgivningen nästan som allra finast just kring den anonyma mötesstationen Rödberg.
I Göteborg tittade jag inom tidningsbutiken och fann ovanligt många tidskrifter som var ovanligt halvt intressanta. Således köpte jag ingen, utan steg tidningslös ombord på X61 61415 som pendeltåg 3540 mot Alingsås. På vägen såg jag en trevlig gammal bekant: ett blivande Kinnekulletåg.
Det var inte många ombord på Alingsåspendeln denna förmiddag. Jag hade inte väntat mig någon rusning, men nu satt jag nästan ensam i vagnen. I Partille fick jag sällskap då tre unga tjejer steg ombord och genast fick vissa problem med sina biljetter. Deras åktur varade emellertid inte länge, ty redan i Jonsered (eller var det Aspen?) hoppade de av.
Det var en magiskt vacker förmiddag, då södra delen av sjön Aspen låg spegelblank. Det gör den inte ofta, så till och med jag blev bedårad och försökte mig inte ens på att fotografera. Det räcker så bra med minnet av utsikten.
Så prövade jag på något nytt, att stiga av vid Aspedalen i stället för Lerums station. Det har jag gjort förut också, men då har mitt resmål varit ett annat än denna dag. Från det långtifrån fullsatta tåget var det förstås inte många som skulle just hit, men några gjorde mig sällskap längs plattformen. En kvinna lade jag särskilt märke till eftersom… äsch, det kan göra detsamma. (Det var inget oanständigt skäl, bara så ni vet.)
Några timmar senare var kalaset slut och jag skulle återvända hem. För att uppleva lyxen med tåg hela vägen, valde jag att stiga ombord tåg 3563 klockan 17.01. Återigen blev det en resa från Aspedalens station, då den enda medgästen ändå skulle köra den vägen och alltså gav mig skjuts.
Jag fick vänta en god stund på stationen. Inte var det många fler som skulle därifrån men vem kom vandrande på perrongen strax före avgång? Jodå, samma kvinna som jag delat tåg med på förmiddagen. ”Vilket sammanträffande!”
Lustigt nog var det samma tåg som fem timmar tidigare (i form av X61 nr 61415). ”Vilket sammanträffande!” tänkte jag igen, tills jag kom på att det inte är så himla många tåg ute och kör samtidigt på den här sträckan. Med halvtimmestrafik på en linje som tar 40 minuter torde det räcka med fyra tågsätt?
Jag slog mig ned nästan längst bak. Det gör jag gärna om alla andra förutsättningar är lika, för man vet ju aldrig, det kan ju finnas någon tokig bilist som kört ned sitt fordon på spåret just framför tåget …
Tåget satte i gång och kom till Aspen (eller var det Jonsered?). Vilka steg ombord där då? Jo, minsann, samma tjejtrio som jag delat vagn med förra gången klev in i salongen även nu. ”Vilket sammanträffande!” Denna gång hade de visst biljetter som fungerade, så de kunde rikta hela sin uppmärksamhet på några oansenliga kolorerade magasin som tidigare resenärer lämnat kvar.
Snabbt byte på Göteborgs central till tåg 7371 mot Borås. En X14 igen … men för omväxlings skull inte samma individ. Nu var det 3229 i stället och det var verkligen exakt lika bra. Vilken normal människa bryr sig om vagnars nummer liksom?
I Mölnlycke skulle vi möta Green Cargos godståg nummer 5354. Just då satt jag upptagen med att skriva brev till en person som det denna påsk kändes angeläget att höra av sig till. Så när vi var ute längs Landvettersjön kom jag på att jag hade missat att notera tågmötet. Men hur kan man missa ett helt godståg? Det borde inte gå om man inte är helt upptagen av annan verksamhet och så himla angeläget var brevet inte. Nej, det hade skett som sker ibland – tåget var inställt.
Härryda station passerades som vanligt utan stopp, vare sig från Hindås eller Rävlanda finns något att berätta. Så närmade vi oss den händelselösa hållplatsen i Bollebygd och ett mycket ovanligt utrop hördes. Inte bara ”nästa station Bollebygd” utan en lång harang om gräsbrand. ”Brandkåren är där så om ni känner röklukt ska ni inte vara oroliga” avslutade tågvärden.
Jag till att titta ut. Ingen brand i Bollebygd, så den måste vara liten, tänkte jag. Så hade jag just hunnit tänka och satt mig igen, då vi ankom Rödberg. *pling* Samma röst igen, ja, nästan lite upphetsad lät den!
– Nu ser ni på höger sida hur det brinner! Nästan en skogsbrand är det, men det verkar som om elden är under kontroll. Tänk på det i kväll, om ni ska grilla eller ha en påskbrasa, att ni är försiktiga med elden. Och släng inga fimpar i gräset.
Det var påskaftonens exempel på dramatik i vardagen.
Visst brann det, men inte jättemycket, tyckte jag. På håll kändes det mest som en saknad påskbrasa. Ändå visade det sig vara en tillräckligt stor brand för att den skulle få en hel sida på text-tv. Och vem var det som uttalade sig där? Jo, den enda brandman jag känner.
Vilket sammanträffande!
Kommentera