Detta är åttonde delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.
Det var den 4 augusti 2024 och det varslades regn i Småland. Det hade det gjort i en vecka och som vanligt slog väderprognosen in. (De okunniga trollen i alla kommentarsfält under väderrelaterade artiklar, har alltså helt fel. Prognoser är prognoser och de har oftast rätt.) Redan innan jag visste att den skulle slå in, hade jag planerat dagen och helgen och hela resan efter detta.
– Nej, i dag lämnar jag cykeln hemma, sade jag till värdinnan på mitt B&B. I dag tar jag tåget någonstans.
I vilken riktning ”någonstans” låg, visste jag inte förrän strax innan jag reste. Jag promenerade till Värnamo station, misslyckades med att köpa biljett, steg på tåget och köpte biljett av tågvärden. Det blev en 24-timmarsbiljett för all allmän kollektivtrafik i Jönköpings län.
Först såg jag ett ensamt lok på bangården. Jag vet inte vilken gång i ordningen det var, men det är roligt att besöka Värnamo eftersom man inte vet vilket lok som står där. Denna gång var det ett elektriskt lok av typen Siemens Vectron som tycktes ägt av ”European locomotive leasing”.
Jag steg på tåg 7632 mot Nässjö. Någon gång skrev jag ”Småland börjar i Nässjö” och det ligger ju mycket i det. Ingen svensk järnvägsknut är lika cool som den och därifrån kunde jag bege mig åt vilket håll som helst.
Emellertid kom jag inte direkt till Nässjö. Nej, bara till Klevshult behagade Wendela köra mig.
Det var nämligen fel på omriktaren och när tågvärden ursäktade sina bristande tekniska kunskaper fick jag ”bara” reda på det och att tågets effekt ibland sjönk helt obefogat. Så ville man inte fortsätta, utan problemen skulle man överlämna åt sydgående resenärer. Vi som skulle nordöver fick alltså byta tågsätt med kamraterna i andra riktningen.
På resan in mot Klevshult hade jag ett inspirerande samtal med tågvärden om Itinotågens tillförlitlighet. De hade gått bra i början, sade hon, men nu höll de på att bli gamla. Jag lade till att det ju inte hade börjat så bra, med olyckan i Hok och det. Nej, den suckade hon åt och sade att det var många som fick leva med sviterna av den olyckan.
I Klevshult blev Y31-1427 Wendela Hebbe således Y31-1401 Axel Petersson ”Döderhultarn”. En enda resenär slapp bytet, ty han skulle inte längre än hit.
*
Tågbyte i Klevshult – hur många har gjort ett sådant? Säkert fler än jag och mina kolleger denna dag, men det tillhör inte vanligheterna. (Jag kanske ska göra en lista någon gång, över platser där jag bytt tåg? Och med tiden anstränga mig för att föra in de underligaste ställen på den listan? Den innehåller redan Väderstad, Bor och Gårdsjö.)
Upp på höglandet kämpade sig tåget. Jag insåg återigen att jag borde lägga en sommarresa på att utforska sträckan mellan Vaggeryd och Nässjö, för den är faktiskt riktigt spännande. Det är som ett Sverige i miniatyr. Endast kalfjäll och salta hav saknas, men dem kan jag gärna vara utan.
I Nässjö tog jag trapporna för att byta plattform, riktning och energiform. Diesel blev el när X14-3230 rullade in som tåg 17609.
Har jag åkt Krösatågs X14 någon gång tidigare? Kanske, men det har i så fall varit sällan. Nu fann jag dem mer ombonade än Västtrafiks, med ett genomtänkt inre och småländska bilder i foajén.
Härnäst hamnade jag i Sävsjö. Här är det första resenären ser: stationsområdet.
Ett stationshus i trä, lagom nedgånget men inte rivningsfärdigt, ligger omgivet av asfalt på fyra sidor.
Man skulle kunna göra något mycket trevligare av närområdet. En liten järnvägspark eller åtminstone lite planteringar och en grusplan.
Granne med stationshuset ligger … vad det stadshuset, kanske?
Söderut löper stambanans dubbelspår vidare, i en oändlighet som det tycks.
Även i ganska nyliga, officiella förteckningar, anges Sävsjö som hållplats vid järnvägen. Här finns nämligen inte en enda växel i någon riktning. En gång var Sävsjö järnvägsknut, då smalspåret mot Vetlanda utgick härifrån. Större delen av sträckan Sävsjö–Vetlanda har jag befarit per cykel. Om jag denna augustidag 2024 hade tänkt ett varv till, hade jag tagit med mig cykeln på tåget. Eftersom jag visste att det skulle vara uppehåll i åtminstone några timmar till, hade det kunnat bli en trevlig utflykt mot Vallsjö kyrka och rentav hela vägen till Hultagård.
*
Denna stad sägs enligt den lokala turistupplysningen ha fötts med järnvägen 1864. Till skillnad från gamla Eksjö och stora Nässjö, var Sävsjö emellertid en synnerligen tråkig stad. Såvida jag inte missförstod något väsentligt där i de centrala delarna, fanns det inget att se.
”En idyllisk stadskärna” stod det på en informationsskylt. Visst, lite puttenuttigt är det kanske.
Men det var liksom det. Torget i Sävsjö hade kunnat ligga i vilken tusenpersonerstätort som helst, med parkeringsplatser, blomkrukor och intetsägande arkitektur:
En gångtunnel leder under järnvägen. Den såg ut som sådana plägar, om än med högre växtlighet. Statyn Vattenkälla (Solbritt Forsling–Jörpeland, 1997) stod mitt i och påminde mer om stenbrott än om källor.
(Inte ens konstnären kom från trakten utan var hemmahörande i Växjö.)
I själva tunneln sitter bilder från Sävsjö förr i världen. Man verkar vara lite stolt över att på 20-talet ha haft häst i stället för växellok. Bilden föreställer förmodligen ”Svante I”.
När året var 1932 hade man lämnat hästarna, men fortfarande såg det mer ut som en liten järnväg på landet kan se ut i dag:
Öster om järnvägen fann jag inget som var värt att fotografera. Det skyltades mot en turistbyrå, men skyltarna upphörde innan jag sett någon som helst sorts turistinformation. Kanske finns den bara på webben numera. Eller i nån app.
Planen hade varit att stanna i Sävsjö tre timmar, passa på att äta middag där och fördriva tiden på lämpligt vis. Men efter en halvtimme hade jag bara hittat ett öppet kafé och inget att se, så jag återvände till stationen. Där fanns åtminstone en vattenhäst.
Jag bestämde mig för att spara förtäringen till Nässjö och inväntade ihärdigt tåget norrut. Så, hej då, Sävsjö!
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
