Detta är första delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.
Sommarens resa gick till Värnamo. Där var jag ju för tre år sedan och dit hade jag rest igen redan för två år sedan om jag inte hade ägnat den sommaren åt att förbereda flytt. Dit hade jag rest för ett år sedan om det inte hade regnat från den 28 juni och framåt. Dit hade jag rest för flera veckor sedan om det inte hade regnat nästan oavbrutet från midsommar ungefär.
Men nu, sista veckan i juli 2024, hade det ganska normala sommarvädret äntligen infunnit sig. När en annan obligatorisk resa (antydd i föregående inlägg) först behövde klaras av, och en återkommande gäst sedan måste tas emot, blev det inte förrän den 2 augusti som jag bordade tåget. Jag och cykeln, förstås, på X14-3241 som tåg 3834:
SJ:s stelbenta, gammaldags regler gör som bekant att det inte går att resa med cykel mellan Borås och Värnamo. Som vanligt måste jag därför ta mig över Herrljunga och Falköping. För att vara en resa med tre byten, skulle det nu gå ganska raskt norrut, österut och söderut. På inte ens fyra timmar borde jag vara framme i Värnamo.
(Ett solgult Västtåg mot Kinnekullebanan står på Herrljunga station. Även om jag alltså inte åkte med just detta tåg, kom det att bli många Y31:or under dagarna som följde.)
Jag har märkt förut att min cykel i sig är en conversation piece. På Herrljunga station kom mycket riktigt en dam fram och berömde Västtrafik för att de tillåter cyklar på sina tåg. Om det kunde jag bara hålla med. Tio minuter senare visade sig systemet ha sina brister, då jag steg ombord på X52-9086 som tåg 3450. Passageraren strax bakom mig på plattformen blev nämligen avvisad. Enligt tågvärden fanns det inte plats för hennes cykel.
Det stod fyra cyklar på tåget före min, samt en rullator och en barnvagn. Det jag kunde konstatera för någon gång i ordningen, var att folk flest tydligen inte har planerat för sin cykeltransport. Man bör alltid ha remmar (gärna av typen ”stroppar”) med sig, helst två stycken, så att man kan fästa cykeln vid väggen eller rentav vid andra cyklar. Sådana har jag alltid i cykelväskan och de har sin poäng också när cykeln inte står på tåget. Med en sådan rem kan man fästa en jacka eller varför inte en karta, lättillgänglig på cykeln.
Damen med rullatorn var lite eljest. Hon var född i Jönköping, reste denna dag mellan Vårgårda och Floby samt utnyttjade gärna sitt månadskort för gratisresor i trakten, men Sandhem hade hon aldrig hört talas om. Och hon förklarade nästan stolt att hon inte hade något körkort, ty det hade polisen tagit. ”Vad nu de ska med mitt körkort till. Kanske får jag tillbaka det.” Ja, tänkte jag tyst, antingen får hon väl sluta dricka eller också är hon dement. Sedan prisade tågvärden mig när jag hjälpte tantens rullator av tåget.
I Falköping steg jag av. Eftersom det finns en biljettautomat för Krösatågssystemet på Falköping C, försökte jag köpa biljett där. Det gick inget vidare. Någon tycktes nämligen ha hackat skärmen. Det är en sån där modern pekskärm, men när man pekade på punkt P, ställde sig markören på punkt Q. Och när jag försökte flytta markören manuellt, visade den sig vara inverterad gentemot det förväntade. Rörde jag fingret i x-led, flyttade sig markören i y-led och vice versa. Riktigt komiskt var det. Att försöka skriva in stationsnamnen i därför avsedd ruta … ja, ni kan ju föreställa er …
Inte heller Pressbyrån kunde hjälpa mig, för där sålde man bara biljetter via SJ:s system och lade på typ 100 kr på normalpriset. Således tänkte jag att jag skulle få bita i det sura äpplet och köpa biljett på tågen, vilket innebär att jag får betala för samma zon två gånger.
Alltså steg jag på tåg 7237 som denna dag bestod av en X52 med numret 9072 eller 3295 (beroende på om jag läser på fronten eller sidan av vagnen). Där mötte jag en alldeles fantastiskt sympatisk tågvärd. Hon lade pannan i djupa veck och gemensamt försökte vi hitta en lösning på hur jag av henne skulle kunna köpa hela resan från Sandhem (som är länsgräns) till Värnamo. Att vi trots flera försök inte lyckades komma fram till svaret, kunde jag acceptera. Hellre ett trevligt bemötande som inte löser det ganska lilla problemet, än någon personal som killgissar eller hävdar att fullt möjliga lösningar är omöjliga. (Jag har träffat på båda slagen.)
Med min kontoladdning från Västtrafik betalade jag alltså resan till Jönköping. Här syns Västtåget mitt i bild, ett godståg till höger och anslutande Krösatåg till vänster.
Med Y31 nr 1428 skulle jag nu resa till Värnamo på tåg 7639. Mina biljettbryderier kom att lösa sig smidigt och enkelt. Krösatågens tågvärdar är alltid sympatiska (genomsnittligt är de ett steg högre än Västtågens) och när jag lade fram mitt problem, litade denna tågvärd på mitt ord.
– Du får köpa en biljett från Vaggeryd till Värnamo, sade han när han såg att jag hade ett Västtrafikskort i plånboken och tyckte att min historia höll streck.
Men sedan var jag snart framme och kunde checka in på mitt B&B.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera