(Detta är andra delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
Jag har märkt att jag under mina sommarresor gärna gör långa exkursioner som börjar någonstans på gränsen mellan morgon och förmiddagen samt slutar på sena eftermiddagen. Sedan checkar jag gärna in för kvällen och gör inte så mycket mer.
När jag nu hade anlänt till Värnamo med tåg just under den där sena eftermiddagen, kunde jag inte riktigt med att bara lalla omkring hela kvällen. I stället packade jag om och gav mig ut på någon mil. Kartan visade en väg som kunde vara intressant.
Allra först kunde jag ju fotografera ett diesellok littera T43 på Värnamo station. Jag gillade nämligen färgen som i mina ögon är annorlunda men nästan påminner om ångloksepoken.
(T43 nr 248)
Jag hamnade först på underliga vägar där elitmotionerande cyklister blåste förbi mig på mountainbike. Det var ju inte riktigt meningen att hamna på sådana skogsstigar, men okej då. Jag var aldrig vilse (för det sparade jag till tre dagar senare), och nådde snart det som måste vara den gamla landsvägen mellan Värnamo och Hillerstorp. Därifrån råkade jag svänga av på en annan, charmig liten sak som korsade järnvägen mellan Borås och Alvesta vid km 107 ungefär.
Här varnade Trafikverket för 9 promilles stigning i 237 meter. Åtminstone är det så jag tolkar den blåa skylten.
Platsen var alltså nästan idyllisk. Det fanns till och med taggtråd runt betesmarken, tänka sig. (Jag har nog sagt det förr: taggtråd är bättre än elledningar, eftersom en intelligent människa utan svårighet kan passera taggtråden trots att kreaturen inte kan det.)
Jag passade på att ringa ett samtal till syster K och visade mig inte vara den första som hörde av mig. I vanlig ordning blev Maria Lang omnämnd, eftersom K samma dag på sin kant hade besökt en annan idyll. Och jodå, här ute på landet skulle man mycket väl kunna låta en detektiv finna ett lik. Eller varför inte låta en järnvägsintresserad finna ett lik vars bakgrund detektiven reder ut?
Efter telefonsamtal och fotografier vände jag hemåt igen. Denna gång valde jag lämpligare vägar. Fyra km närmare staden (alltså vid km 171) hittade jag järnvägen igen. Så här i tidiga kvällen var det också lite av idyll, faktiskt.
När jag skriver detta befinner jag mig i Falköping. Här är jag så förvirrad av vägar som är utmärkta som cykelbanor men inte är cykelbanor, respektive cykelbanor som ser ut som och är cykelbanor, men inte är utmärkta som sådana förrän man har cyklat flera hundra meter på dem. ”Jag borde skriva en insändare”, tänkte jag för en liten stund sedan.
I Värnamo liksom i nästan alla andra orter, är det mycket tydligt vad som är cykelbana och vad som inte är det. Denna fredag i Värnamo mötte jag en cyklande man med 2-3 barn. De såg ut att njuta av sommarkvällen, även om pappan efter en stund ifrågasatte dotterns cyklande ute i gatan. "Synd att inte kvinnan som skrämde slag på mig alldeles nyss, då hon kom cyklande i fel riktning på gångbanan här i Falköping, hade en sådan far," tänker jag osökt.
Vid km 171 löper BAJ från Borås och HNJ från Nässjö samman.
Det fascinerade mig att det även längs den sistnämnda banan fanns vad som föreföll vara kontaktledningsstolpar. De stod liksom parallellt med spåret, som om de hade placerats där med tanke på en eventuell framtida elektrifiering.
Ja, så var det bara att fortsätta vägen fram och se fram emot läggdags. Nu visste jag längs vilken väg jag skulle ge mig av nästa morgon.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera