– Vad snällt av pappa, att följa med dig och åka tåg! sade syster K till mig.
– Fast det var faktiskt hans idé, flinade jag. Han har pratat om detta i flera år.
Ja, så var det. När pappa och jag den 27 juli 2024 lät K och hennes familj ha picknick på egen hand i skogen, var det alltså inte på mitt initiativ som vi reste till Kättilstorp, Yllestad och Ryttarens Torvströfabrik.
Mellan 1906 och 1997 (?) bröts torv på fyra mossar i trakten. Redan tidigt transporterade man torven med tåg från mossen till fabriken. Sådana torvbanor har det funnits många av i Sverige – och kanske finns någon i bruk ännu – men här på Ryttaren, tog några engagerade personer över efter nedläggningen och öppnade 1999 museum i de gamla lokalerna. Ett besök där har därför två delar: en utflykt på järnvägen och en guidning i fabriken.
Låt mig börja med järnvägen, så kommer fortsättningen i ett separat inlägg.
*
Dagens fordon stod förberedda under tak. Jag misstänker att vagnarna står här hela sommaren.
Här gäller alltså spårvidd 600 mm, vilket är väldigt nära två svenska fot. (En fot var ju 297 mm.)
Resenärerna var en 25 eller 30 och det fanns med lätthet plats för 32. Där fanns alla möjliga generationer och även tre små barn tycktes trivas utmärkt. Före avfärden meddelade guiden att man måste sitta ned under hela resan. Allesammans skrattade gott åt historien om en skaraborgsk hembygdsförening som varit på besök och mangrant samlats på tågsättets ena sida för att beskåda vad det nu var. Då hade två vagnar vält av spåret.
Här är en bild tagen bakåt i färdriktningen, med en växel till fabriken och en till vad jag tror är det ursprungliga lokstallet:
Sedan fortsatte resan över mossen. På sina ställen var sliprarna nybytta och lite varstans låg fräscha sliprar färdiga för att vid tillfälle läggas in.
Spåret är alltså av typen decauville. Den blev en klassiker efter en utställning under andra hälften av 1800-talet. Spårvidden är 600 mm och rälsen levereras i färdiga bitar om vardera 5 m. Var rälsvikten 7 kg/m? Det är i alla fall enkelt för två man att bygga banan. Bara att lägga bitarna på rad och skruva ihop dem, så att säga!
Utfärden gjorde en kortare paus vid resterna av ”luffarbaracken”. Där inhystes dåtidens säsongsarbetare under några månader från försommar och framåt. I dag är bara husgrunden bevarad – samt ett otal rostande sängbottnar.
Det är faktiskt riktigt roligt att se, hur det ligger gammalt skrot här och var i området. I dag skulle man tala om miljöfara, men när det bara handlar om rostande järnskrot … ja, vad är det värsta som kan hända? Att järnet återgår till naturen är ju ganska naturligt.
Den här bevarade banan är den gamla ”huvudbanan”. När man sedan bröt torven: skar ut bitar och lade att torka, byggde man tillfälliga spår där man höll till just det året. Allt eftersom torvbrytningen avancerade, kunde man flytta spåret till nästa del. Men, som sagt, det fanns en permanent bana mot fabriken och den är alltså kvar ännu.
Man ”skördade” mossen ungefär 2 meter ned. Det som återstår av mossen ligger numera ungefär 1 meter lägre än spåret, eftersom detta har sjunkit nedåt. I det som tidigare var mosse, har träd vuxit upp. Emellertid håller träden på att dö, vilket man kan se på hur risiga tallarna ser ut efter bara några decennier.
– Mossen håller på att återgå till att bli mosse och tallar tycker inte om att bli våta om fötterna, förklarade guiden. Dessutom blir tallarna tyngre när de växer, så att de sjunker ännu djupare ned.
Visst är det lite häftigt?
- Först saknade mossen träd.
- Sedan grävde människan ut mossen.
- Då var mossen inte längre en mosse.
- Sedan övergav människan mossen.
- Då började det växa träd på mossen.
- Eftersom människan låter mossen vara, blir den återigen en mosse.
- Då dör träden.
- … och så är vi tillbaka där vi började. I alla fall på väg ditåt, för mossen växer till med 1 mm om året och det var 2000 mm som togs upp.
Järnvägen över torvmossen kändes trygg och säker att resa på. Men helt och hållet rak kanske den inte var. :)
Från fabriken gick spåret först en bit norrut och sedan en lång bit österut. Vad kan resan ut till ändpunkten ha tagit? En halvtimme? Ja, något ditåt. Sedan anlände vi till en hel liten station med mötesspår och grejer.
Vilken axelvikt klarar spåret? Det frågade jag föreningsmedlemmarna. Jo, 1 ton var det, vilket räcker bra, eftersom loken väger 1,5 ton och förstås har två axlar. Men det kan ju jämföras med det vanliga järnvägsnätet som numera klarar 20 ton eller mer. (Malmbanan är extrem, för där är det väl 30 ton eller rentav 32,5 på sina håll.)
Rester av spår förekom både norrut och söderut. Jag vet inte hur långt de går, men att döma av flygbilder, slutar spåret i praktiken vid denna ”station”.
Lokomotivet kopplades loss och gjorde rundgång.
(Kanske heter det inte ”lokomotiv” när det är så litet. Är ens ”lokomotor” korrekt begrepp?)
Vi hade suttit i sista vagnen på väg ut men hamnade nu i första vagnen. Jag tittade intresserat ned när vagnarna kopplades på. Kopplet var enklast tänkbara med en sprint i vardera änden av kopplingsstången.
– Det är precis som maskinerna på gården, sade jag till pappa. ”Ska den sitta över eller under?”
Jodå, det är rätt häftigt när minnena av alla hölass och andra arbeten gör sig påminda. Även om jag inte har tänkt på det där ”över eller under” sedan förra århundradet, dök det upp här.
Alla resenärer intog samma vagnar som på utresan. Huvudsakligen på mitt initiativ bytte emellertid oktetten i vår vagn platser till att sitta spegelvänt mot förut. Då kunde man ju få se motsatt utsikt. Och om någon skulle vilja ta hänsyn till utsikten vid en egen resa, kan jag rekommendera det som är höger sida när man reser ut på mossen. Där ser man mer av naturen och blir inte avskärmad av täta buskage.
Men ibland så kan det vara trevligt även på norrsidan!
En gång i tiden fanns ett otal torklador på mossen. De stod med bara en 20 meters avstånd eller så. Nu är de borta och jag såg bara resterna av en.
Mellan fabriksområdet och den nutida ändpunkten finns en enda växel. Vid den stod någon sorts ekipage uppställt:
Och så fortsatte det lilla loket på det lilla spåret med de små vagnarna till den lilla perrongen. Där stannade det och släppte av sina passagerare som nu övergick till andra uppgifter …
… vilket jag återkommer till nästa gång.
*
Kommentera