(1–2 juli 2025)
(Detta är elfte delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
Häromsistens besökte jag ju Stadsmuseet för att tvillingdetektivernas kusin hade sommarjobbat där. Nu gjorde jag av liknande skäl ett besök på två tunnelbanestationer.
Tunnelbanemysteriet (1954) är nämligen en annan av Ahlruds klassiska tvillingdeckare. Som så ofta har författarna valt något nytt och speciellt samt byggt sin bok kring det. Den här boken utspelar sig nu inte så himla mycket i tunnelbanan, men några scener äger rum där, bland annat upplösningen.
Så, låt oss börja på Kungsgatans station. Ja, den hette så 1952, när tunnelbanan öppnades, men man kom rätt tidigt på att det var opraktiskt att ge en tunnelbanestation namn efter en lång gata. Därför bytte man redan efter fem år namnet till det nuvarande Hötorget.
Här finns förstås skyltar i mängd, lite butiker, en massa skyltar samt spärrar, rulltrappor och lite av varje.
Det har sagts att denna station har ett stort kulturvärde, eftersom den är så ursprunglig i sin design. Så här har väggarna sett ut sedan öppnandet av linjen Kungsgatan–Vällingby, den 26 oktober 1952:
Även skyltar och papperskorgar sägs ha sett likadana ut sedan 1952. Dumt nog tog jag ingen bild där papperskorgarna syns. Jag var nämligen helt koncentrerad på de där väggskyltarna …
För vad står det på skylten mellan de gammalmodiga reklamaffischerna?
Jo, där står det alltjämt KUNGSGATAN.
Det berättades i en tråd på ett stort socialt medium, att några skyltar med det gamla namnet dök upp helt nyligen när man tog ned några reklamanslag som suttit uppe i decennier. I den tråden visades flera exempel, så när jag nu var i Stockholm – och hade den här stationen på min avprickningslista – var det helt naturligt att gå längs hela plattformen och leta efter dem. Jag tittade runt även på andra ställen än längs själva spåren, men fann inga fler. Blicken flackade, än hit, än dit, medan tågen gick utan att jag steg på. Ja, det var nästan så att jag undrade om det skulle komma fram någon myndighetsperson och undra hur det stod till här då.
Men det hände inte och så fick jag i stället beundra endast denna enda skylt från 1952:
(Jag bläddrade igenom Tunnelbanemysteriet igen och fann inget som tyder på att tvillingarna Klas och Göran Bergendahl, eller deras kusin Hubert Norlén, faktiskt befann sig på station Kungsgatan. Däremot är det via Kungsgatans station som bovarna flyr efter att ha rånat ett bankbud på den hisnande summan av trettontusen kr.)
*
(2 juli)
Förmiddagen därpå hade jag återigen tid över, varför jag inte hoppade av pendeltåget på centralen utan hängde med ända till Odenplan. Det är väl vad jag förstår en ganska ny pendeltågsstation, så här har man installerat flådiga plattformsdörrar:
(Vid en av mina resor var jag med om det som lätt händer: lokföraren förmådde inte stanna på exakt rätt meter, utan tvingades justera tåget lite för att resenärer ska kunna stiga av och på. I övriga fall är de moderna dörrarna säkert bra, även om det ju blir ännu en potentiell felkälla.)
Som pendeltågsstation må Odenplan vara ny; däremot är Odenplan alltså ytterligare en av de ursprungliga tunnelbanestationerna. Samma blå kakel och samma känsla.
Stockholms tunnelbana består av tre separata system: tunnelbana 1, tunnelbana 2 och tunnelbana 3 (eller tub 1, tub 2 och tub 3). Jo, visst går det att transportera ett tågsätt från en tub till en annan, men i grunden är de separerade. Numera kallar även den officiella kundinformationen dem för gröna, röda och blå linjerna. Det är emellertid ett dumt system, eftersom varje tub består av två eller tre linjer. Ett exempel är att visst kan man åka ”gröna linjen till Hagsätra”, men bara vart tredje tåg på den tuben går ju på linjen till Hagsätra. Då låter det i mina öron mycket mer logiskt att säga ”linje 19 till Hagsätra”, för det ÄR linje 19 som går dit.
Det vore som om Göteborgs Spårvägars kommunikationsavdelning skulle prata om ”blå linjen” eller ”röda linjen”. Visst säger göteborgarna ibland att de tar blå vagnen eller röda vagnen, men de vet att alla vagnar är blåvita och att det är linje 3 respektive 5 man reser med. Så, på den punkten är stockholmare inte smartare än landsortsbor. Och jag hade ingen nytta av att veta att det denna sommar var störningar ”på gröna linjen”, när jag inte skulle resa med just den gren som berördes.
De här tre linjerna som är gröna på kartan, är de som byggdes först. De ligger inte jättelångt under marken, utan det räcker med en enkel rulltrappa (eller 22 trappsteg) och så är man där.
Det är på denna station som tvillingarna, kusin Hubert och dennes kamrat Frippe löser Tunnelbanemysteriet. Bland annat därför var det som jag fotograferade lite trappor och grejer.
*
I Tunnelbanemysteriet berättas även om ”blindtarmen”. Denna sägs vara ett första steg i en senare utbyggnad, belägen mellan stationerna Odenplan och S:t Eriksplan. Enligt boken hade man redan vid det ursprungliga bygget gjort en förberedelse för detta, genom att spränga ut första början av den framtida banan, så att man skulle kunna återuppta arbetet utan att störa trafiken. Det är himla smart tänkt och jag skulle inte bli förvånad om det är sant.
Vad som emellertid förvånade mig nu, när jag studerade tunnelbanekartan, är att någon sådan utbyggnad inte har skett. De nya linjerna norrut (linje 10 och 11, ingående i tub 3), passerar nämligen inte ens i närheten av sträckningen Odenplan–S:t Eriksplan på linje 17/18/19. Vad som däremot finns i närområdet, är den först under 2000-talet byggda pendeltågstunneln. Men den måste – efter vad jag förstår – följa en helt ny sträckning. Alltså: om den där ”blindtarmen” finns, så som den beskrivs i Tunnelbanemysteriet från 1954, torde den ligga kvar där, orörd.
Och det tycker jag är ganska häftigt …
*
Jag tänker citera några rader som en tjänsteman berättar för Hubert när han kommer med närgångna frågor, förebärande att han skriver ett reportage för skoltidningen Bläckhornet:
– Rusningstiden börjar för tunnelbanans del klockan halv fem först. Så mellan två och tre är det lugnare. Från till exempel Kungsgatan går det vi den tiden ett tåg var sjätte och var tolfte minut. Tåget var sjätte minut går till Åkeshov, S-tåget går däremot var tolfte minut.
För fullständighetens skull kan jag även nämna nästa redogörelse. (Alltid är det väl någon som är intresserad.)
– Sista tåget går från Kungsgatan klockan 2.47 på natten och senare är det väl sällan in skolungdomar är ute och åker, eller hur? sa han och skrattade. Sedan är det lugnt till klockan 5.30 på morron, då går dagens första tåg från Kungsgatan.
(Med ”S-tåget” avses de tunnelbanetåg som gick hela vägen till dåvarande Spånga kommun; dessa tåg hade bokstaven S i främre fönstret. Om detta kan läsas i en mycket lång tråd på förrförra Postvagnen.)
*
Tillbaka till nuet. Ovanför tunnelbanestationen ser nedgången (eller en av dem) ut så här:
Utsikten över torget, med Gustaf Vasa kyrka i fonden, är inte heller så tokig.
Men jag var bara uppe och vände. Strax tog jag trapporna ned igen och förflyttade mig med tunnelbanan till T-centralen där jag övergick till den djupgående tunnelbana 3:s linje 10 till Kungsträdgården. Där avnjöt jag stationens underliga och därmed intressanta konstverk (som fler än jag fotograferade).
Rulltrappan upp till markplan var ganska säkert den längsta jag befarit. Helt hysteriskt lång, faktiskt. I blotta förskräckelsen höll jag på att tappa balansen – och hade väl brutit nacken om jag inte återfunnit den.
Därefter väntade annat än spårtrafik en stund framöver. Vilket kändes skönt …
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildas i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
Kommentera