Svenska banor

09 Aug

23:32

De orangea spårvagnarna

Ni vet hur det kan vara när man är liten och skaffar sig favoritlag i olika sporter. Det är svårt att säga vad det beror på att man fastnar för ett bestämt lag och om man faktiskt vet vad det kommer sig, är det sällan särskilt mycket logik bakom det beslutet.

Jag tyckte från första början om bokstäver och ord och snart upptäckte jag att det fanns vissa ord som på något sätt var vackrare i skrift och uttal än andra. När jag därför redan tidigt började hålla på IFK Norrköping i fotboll och på Österrike i största allmänhet, fanns det inga rationellare orsaker än att jag tyckte att namnen "såg fina ut".

Även om jag allt eftersom kanske började se andra kvaliteter i andra städer och länder (och exempelvis snarare är ÖIS-are i dag), fanns det något speciellt i de där ursprungliga favoritlagen. Därför minns jag hur det kändes att som snart fyllda nitton sitta på en regnig buss i södra Tyskland och närma mig den österrikiska gränsen. Det blev en gränspassage som var stor.

Än Norrköping då? Ja, jag tror att jag reste med familjen längs E22 någon gång för många år sedan och passerade Norrköping. Kanske stannade vi till där och jag har ett blekt minne av att jag möjligen såg en orange spårvagn på håll. Mer än så var det emellertid inte.

Under det senaste året, när jag blivit alltmer intresserad av järnvägar och varjehanda spårbunden trafik, har Norrköping naturligtvis inte i första hand varit en fotbollsstad. Inte heller en industrihistorisk metropol, eller en stad som i antal invånare blir omsprungen av den ena svenska staden efter den andra, eller ens en stad som delar somligt av sitt öde med Borås. Nej, Norrköping har blivit en spårvägsstad.

Eftersom jag på senare år skaffat mig den behagliga vanan att tillbringa ett par augustidagar i Östergötland, beslöt jag mig för att passa på att besöka Norrköping – min ungdoms "Stadt meiner Träume". Det blev en dagsutflykt som blev alldeles utmärkt, i det att den kom att innehålla fem tåg och tre spårvagnar...

Jag började i Skänninge kl 08.43 den 7 augusti, där jag klev ombord på ett X14 mot Norrköping C. (Om Skänninge finns att läsa i ett tidigare inlägg.)

Om den närmaste timmen finns inte mycket att säga. Inte mer än att tåget gjorde ett uppehåll på 6 minuter i Mjölby för att vända (banorna norrut mot Motala och Hallsberg samt österut mot Norrköping och Katrineholm löper ju båda in i Mjölby från samma håll).

Något försenade nådde vi Norrköping ungefär 9.53. Tydligen hade vi dragit på oss något skräp på vägen, för knappt hade jag hunnit av tåget förrän det utsattes för utvändig tvätt.

Norrköping är en stor stad så det var inte förvånande att det stod många tåg inne på stationen. Mer förvånande var att se ett SJ-målat X14-tåg, för i mina hemtrakter kör SJ bara loktåg och betydligt större motorvagnar.

Och så traskade jag i väg mot stadens kommersiella centrum. Det var nämligen så underligt i denna stad, att turistbyrån, vars kartor jag längtade efter, inte ligger ens i närheten av järnvägsstationen utan på en oansenlig adress bakom stadens turistkvarter. Ologiskt på alla sätt, verkligen.

På vägen kom jag till den första av Norrköpings många parker: Carl Johans park. Där skulle jag se på kaktusar, hade jag tänkt (tipsad därtill av dels mina östgötska vänner, dels bloggaren årskortguldsj). Men innan jag såg några kaktusar, såg jag en spårvagn...

Det lustiga var, att redan då mitt tåg hade bromsat in på Norrköpings central, var det bara att vrida på huvudet för att se en spårvagn. Den hamnade emellertid inte på bild.

Kaktusplanteringen hamnade också på bild. Den är en årlig tradition med anor från 1926. Varje år firas en jubilerande organisation och i år var det Konstmuséets 100-årsjubileum som firades med 25.000 kaktusar – eller heter det kaktéer?

Bara för att det är så självklart och nästan förutsägbart, ska jag väl visa stadens mest berömda vy: strykjärnet från väster.

Den bilden får symbolisera mitt besök på Arbetarnas museum. Det var nämligen intressant och gav flera insikter, men jag tror inte att de har så mycket med järnväg att göra.

Det kanske inte Norrköpings spårvagnar heller har, men kopplingen är ändå rätt stark, så jag övergår nu till dem.

Det är något visst med spårvagnar och det är något visst bara med spår i gatan. Så hur god lunchen är var på den mycket prisvärda pastarestaurangen på Drottninggatan, var det ett nöje att kliva ut därifrån och inte behöva ta många steg för att stiga ombord på spårvägslinje 3 mot Vidablick.

Det var en mycket charmig liten spårvagn, med bara 3 säten i bredd (2+1).

Med denna vagn reste jag till ändhållplatsen Vidablick, där föraren tog paus på vändslingan.

Ingen rast för mig, däremot. Jag tog nämligen i stället en fem minuters promenad till hållplats De Geers-gatan för att fånga en vagn på linje 2. Norrköping har två spårvagnslinjer och dessa heter alltså 2 och 3. Lite ologiskt kan tyckas, men det har stundtals funnits en linje 1 också.

Här ute gick spårvagnen delvis på egen banvall och den var förvillande lik en järnväg, även om till exempel elledningarna skiljer sig åt.

Hur som helst, i den allt varmare onsdagen kom snart en vagn körande. Den hade nyss lämnat ändhållplatsen Fridvalla någon enstaka minut bort och kom söderut i solgasset.

Detta var en nyare vagn med en interiör som skulle ha kunnat vara hämtad från en modern stadsbuss i Borås. Jämförelsen med Borås hade förresten varit särskilt tydlig när jag på linje 3 passerade hållplats Kapplandsgatan. Visst vore det väl fint att kunna åka spårvagn även till Kapplandsgatan i Borås?

Nästa bild är tagen på en hållplats i stadsdelen Hageby. Det är väl inget speciellt med den, mer än att Hageby för länge sedan var namnet på Norrköpings basketlag, som förstås också var en av mina favoriter i den sporten. Jodå, det var bara för att jag gillade namnet...

Jag steg av vid den näst sista hållplatsen, vid namn Ringdansens centrum. Där kunde jag se spårvagnar köra förbi och ta en och annan bild.

Spårvägen söderut har förlängts i omgångar, vilket bland annat märks på att det blir mer och mer egen banvall – och att hållplatsutropen får en annan röst... Det finns också planer på ytterligare förlängning, där den ultimata lösningen är att bygga spår ända till Söderköping. Där skulle man kunna köra snabbspårvagn och möjliggöra effektiv pendling mellan de båda syskonstäderna.

Och så for jag tillbaka till centrum. Lustigt nog var det med precis samma spårvagn som jag åkt söderut på. Inte så konstigt i och för sig, eftersom jag bytte vagn så nära ändhållplatsen, men det gör förstås att mina stolta inledningsord om "tre spårvagnar" kan ifrågasättas.

Linje 2 och 3 möts förstås i centrala Norrköping men de skiljer sig åt när det kommer till hur centrum passeras. Nu var jag alltså på linje 2 och kom till centrums östra delar, ungefär 500 m från där jag klivit på den första vagnen halvannan timme tidigare. Här låg Sjöfartsverket, vilket redan på 1970-talet flyttade till Norrköping, som ett av de första utlokaliserade statliga verken. Strax bakom deras byggnad hittade jag detta.

Just det, ett järnvägsspår knappt 100 meter från spårvagnen. Det tyckte i alla fall jag var lite roligt.

Ännu närmare varandra går spåren i korsningen Trädgårdsgatan/Östra promenaden. Givetvis skulle jag ha sett till att få järnväg och spårvagn på samma bild, men så kreativ var jag inte. Däremot tycker jag om att även i genuin stadsmiljö se hur järnvägen tar plats, här i form av ett enkelt industrispår,

När jag ser på en karta över de östra delarna av Norrköpings stad (som på kartan är markerat som industriområde), kan jag konstatera att det måste vara en fascinerande trakt. Det går nämligen industrispår i alla riktningar och lite till. Lite som Kvillsfors, men i många gånger större skala. Att cykla omkring där måste alltså vara riktigt spännande. Sedan är ju frågan om alla dessa spår också är trafikerade. Det vet jag inte, men järnvägarna är förstås trevliga att se på ändå.

Efter ett besök också på Norrköpings stadsmuseum, traskade jag tillbaka till centralen. (Jo, det blir mycket traskande när jag är ute i en ny stad.) Där möttes en promenerande bloggare av andra transportmedel: en vacker spårvagn, en stolt järnvägsstation – och en stinkande personbil.

Intressant är att det på denna välfrekventerade station inte finns några gångtunnlar eller höjdpassager. I stället får man som i gamla tider se sig noga för när man tar sig ut till sitt tåg.

Detta system passar mig ypperligt, eftersom det bara tar tid och är allmänt jobbigt att trängas i smala trappor och långsamma hissar. Lite roligt ser det också ut när en pendel från Linköping släppt av eftermiddagströtta resenärer och dessa måste invänta tågpassage.