Vid det regionala turistmålet Anten–Gräfsnäs Järnväg ska det mycket till om man inte träffar på någon bekant också en dag när regnet stundom öser ned över resenärerna. Så skedde även vid mitt besök i förra veckan.
Efter att ha åkt ångtåg till Gräfsnäs och rälsbuss tillbaka, hade jag just stigit av i Anten och stod på perrongkanten med vännernas femåring framför fötterna.
– Nej, du får inte stå för nära, uppmanade jag. Tänk om tåget kommer körande när du står där...
Då hörde jag någon ropa mitt namn från det strax avgående tåget. Det var kollegan Anna-Klara som bor i Alingsås och alltså nästan är granne med banan.
– Ja, här gör ni väl minst ett besök varje sommar, skrattade jag.
– Nä, vi åker inte tåg varje sommar, men vi brukar åka till parken i Gräfsnäs då och då, förklarade hon. Och du är här...
I detta nu upptäckte hon barnet intill mig, fick en undrande och lätt flackande blick och jag kunde nästan höra hur hon febrilt funderade. För jag har ju inga barn ens i kollegiets fantasi.
– Du är här med... med...
– Ja, med vänner och vänners barn, sade jag.
Hon pustade ut, nästan synligt så det hördes trots ånglokets begynnande frustningar. "Så skönt att inte ha missat någon viktig detalj i arbetskamraternas privatliv," typ.
Sådana händelser är också ett slags vardagens enkla glädjeämnen.
Kommentera