Senast berättade jag om hur jag hade hamnat i Aplared och där fotograferade tåg.  Vad jag nu ska berätta hade jag ursprungligen tänkt infoga då, men vid närmare eftertanke låter jag det utgöra en egen text.

Jag stod där på min grushögsstoppbock i solen och tyckte att dagen var skön och stationen öde. Förutom någon hundägare som var nere och vände på stationsområdet, hade platsen varit tom. Men så kom en person gående nedför gatan och ut på stationsplan. Han tittade lite undrande åt mitt håll, 50 meter bort, och det kan man ju förstå. Sedan vände han bort mot det grågröna teknikhuset i andra änden och gick lugnt ut över spåren. Finns det någonstans att ta vägen där borta? undrade jag för mig själv.

 

Folk utan koll som rör sig i spårområdet har jag sett förut. Folk som genar på en improviserad stig över ett enkelspår är så vanligt att jag knappt reagerar. Men att en person i övre tonåren balanserar på ena rälen, följer den några meter och sedan lugnt ställer sig mitt på spåret – nej, det har jag inte sett.

Nu blev jag nervös. Tåg 327 skulle komma vilken minut som helst. En svartklädd yngling stod på spåret och såg alldeles samlad ut. Varningsklockorna i mitt huvud ringde.

"Ska jag göra nåt? Nä... det är väl pinsamt. Jo, det är klart att jag måste göra nåt. Jag har ju nyss fått utbildning i sånt här. Jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte handlar och det hela slutar illa."

(Hur mycket scoop det än skulle bli och hur många klick jag än skulle få av en film med ett nödbromsande tåg som kör över en självmordskandidat, skulle jag de facto vara en usel människa om jag lät det ske.)

På med ryggsäcken, ned från min grushög och bort längs stickspåret. Han gick där sakta och tankfullt, men jag kom snart närmare.

– Hej! ropade jag. Hur är läget?
– Jo, det är bra, svarade han. Hur är det själv?
– Jo, det är fint. Du tänker väl inte ta livet av dig? frågade jag rättframt.
– Nej, det tänker jag inte, svarade han och såg ut att le åt min fråga.
– Bra, sade jag. Men det kommer ett tåg alldeles strax.
– Kan du tidtabellen? utbrast han förvånat.
– Ja och det möts två tåg i Borås klockan elva.
(Klockan var nu ungefär 11.15.)
– Ja, fast jag har koll, så det är lugnt.
– Mm, men det är inte så roligt för lokföraren om det plötsligt står någon framför tåget, att inte veta om det är någon som kommer att flytta på sig när han tutar, försökte jag förklara.
– Nej, det är sant...

Vi sade inte mer, utan jag gav honom kanske en vänlig eller eftertänksam blick och återvände raskt till min utsiktsplats. Det gick två minuter till och så var han, i sin långsamma promenad, i höjd med mig igen.

Nu slog det mig att han hade någon typ av hörlurar i öronen. Jag borde ha berättat, tänkte jag, om de två tjejerna i Stenungsund som blev påkörda av ett tåg för inte så många år sedan. De hade tittat upp mot lokföraren sekunden innan tåget körde på dem, förvånade över att se tåget där. Det var det sista de gjorde i livet. Att säga sig ha koll men ha musik eller annat ljud i öronen? Nej...

Han passerade mig och fortsatte bort längs banan. I fjärran hördes samtidigt sirenen från tåg 327.

 

Om igen tutade tåget, närmare den här gången. Den unga mannen gick nu mitt i skärningen och fortfarande på spåret. Han vände sig om för ett ögonblick, jag vinkade desperat åt honom. "Flytta dig då!" tänkte jag och vevade med armen. Nervositeten steg.

Min uppmärksamhet flyttade fram och åter. I öster en man på spåret, i väster ett tåg på ingång. Suset blev starkare, ljudet av ett annalkande tåg blandades med synen av en sakta vandrande människa i dess väg.

Så dök Rc6 nr 1404 upp ur tunneln.

 
 

Till att börja med hoptryckt av perspektivet, växte det i storlek tills det var ett vanligt imponerande tåg när det passerade mig.

 

Jag vände mig om och vet inte vad jag väntade mig, men vid det här laget inte någon suicidal tonåring. Nej, det skulle ha märkts på bromsar och sirener. Däremot förvånade det mig att jag inte ens såg skymten av honom längre någonstans bredvid spåret.

 

Puh!


 

Det var otäckt innan jag visste hur det skulle sluta, men eftersom det inte blev så dramatiskt som jag hann befara, var jag helt lugn efteråt. Alltså, jag kommer säkert att minnas det, men mest som en sedelärande anekdot och inte som någon traumatisk händelse, så när jag hade sett tåget fortsätta obehindrat, lade jag bara ned kameran, fäste väskan och cyklade vidare mot Ljushult.

Fast det förstås, jag har haft den unge mannen i tankarna lite av och till sedan dess...

Aplared, BAJ, Borås-Alvesta, Kust-till-kust, Rc, möten, om mig, självmord, spårspring, suicid,

Kommentera

Publiceras ej