Senast nämnde jag kort mina fåtaliga besök eller påtänkta besök vid Kinnekulle. Mina vistelser i Mariestad är ännu färre. Visserligen har jag flera gånger befunnit mig i dess närhet, på observatoriet eller restaurang Rattugglan, men i själva staden har jag nog endast varit en gång tidigare. Det var en skolresa i mycket unga år och jag minns endast att någon pekade ut landshövdingens residens samt fängelset. Det senare var mer fascinerande än det förra.

Nu finns varken landshövding eller fängelse i Mariestad. Inte heller finns någon biskop, har faktiskt aldrig funnits, men domkyrka har man och det kan alla i stiftet vara stolta över. Skara stift har alltså två domkyrkor. De flesta övriga har bara en och stockholmarna har knappt det ens.

Men nu var det järnvägarna. Vad vet jag om Mariestad och järnvägar? Jo, att stadens första järnväg var smalspåret till Moholm.  Detta skulle på 50-talet breddas till normalspår men när det i stället skedde med dagens Kinnekullebana så att man fick anslutning i Gårdsjö i stället, skrotades både planen och Moholmsbanan. Det kanske var lika bra, ty MMJ till Moholm hade nog inte haft någon vettig uppgift i dagens järnvägsgeografi; riktningen mot Gårdsjö och Hallsberg verkar klokare.

Dessutom hade jag för flera år sedan läst en intressant artikel i Modelljärnvägsmagasinet (nr 5 från 2010, om någon vill leta upp det), som föreslog att man skulle bygga en modellbana kring Mariestad. Av denna hade jag lärt mig att det fanns många industrispår i staden. Dessa ligger kvar och är kanske delvis anledningen till att bangården har förvånansvärt många spår. Är de 11 stycken om man räknar frikostigt?

Här är stationshuset:

 

(Det första besökaren ser är alltså ett högt staket och två containrar. Aj aj, inte välplanerat!)

Jag hade läst i tågplanen och på andra håll att det dagliga godståget skulle lämna Mariestad tio minuter efter min ankomst. Var det månne slutet av detta jag såg då jag skådade norrut från perrongen?

 

Nej, det var det inte. Vagnarna stod kvar en timme senare och det visade sig att godståget hade avgått tolv minuter tidigt. Där fick jag för att ha valt tåg efter att ha möjligheten att se godståget! Å andra sidan var det ju tur att jag inte dröjde mig kvar och väntade på det…

Plattformen är en modern historia, så bred att man skulle kunna lägga nästan fyra bloggare raklånga tvärs över. Varför man nu skulle det; jag ligger visserligen gärna bekvämt tillbakalutad på en perrong en sommardag, men företrädesvis i dess längsriktning…

 

(Y31 1418 på spår 5 till vänster och systerfordonet nr 1417 på spår 6 till höger.)

Domkyrkan ska jag besöka en annan gång. Denna dag tog jag bara några bilder av den och det var synd. Ett par timmar senare utbröt nämligen en brand i Paris och efter att Notre Dame nästan brann ned, slog det mig att vi skulle kunna låna ut en domkyrka till parisarna. För här i Skara stift har vi ju två domkyrkor, etc.

 

Jag tittade lite på vattnet. Liksom vid min utflykt till en annan av vänerstäderna nyligen, blåste det kallt och jag blev inte långvarig där. I stället begav jag mig genom stadens centrum, shoppade lite småsaker och hamnade i en park. Där gick två spår och just som jag konstaterat detta, satte vägskyddsanläggningen i gång och jag parkerade mig sstrax intill. Det var Y31 nr 1400 som var på ingång såsom norrgående tåg 3334 mot Gårdsjö, Hallsberg och Örebro.

 

Då det passerat tog jag en bild av Gustav V:s underskrift på en sten i samma park:

 

(Det brukar inte vara mycket kungar i järnvägsbloggen men här dök han alltså upp två gånger i rad. För övrigt har även hans efterträdare signerat en sten på andra sidan stigen.)

Utfartssignalen kan säkert vara intressant för en och annan. För mig visade den mest att här finns trafik, en närvaro som säger att banan är i bruk och lever.

 

Åt andra hållet ligger stationen samt flera växlar.

 

Industrispåret som börjar här är långt. Riktigt långt, visar en karta över staden. Här finns alltså mer att upptäcka för den som är idog!

 

Att det är ett industrispår syns bland annat av skylten vid sidan av spåret. ”Trafikverkets spår” börjar strax före växeln. I övrigt tillhör det sannolikt kommunen (men används av privata företag).

 

Vi tar väl en bild till, för att det ska vara komplett…

 

Inne på stationsområdet korsar passagerarna spåren i plan. Det är klokt. Jag har någon gång påpekat att det tar mycket längre tid när man ska ge sig ut i trappor och hissar, upp på gångbroar eller ned i tunnlar. Den gången exemplifierade jag med Alvesta som just byggt om stationen ur den aspekten. Här har man alltså inte gjort det, vilket också är rätt logiskt, då det inte finns några tåg som passerar i hög fart. Både spår och tåg är heller aldrig fler än att man kan ha full koll på dem.

Vad jag särskilt noterade, och det är skälet till att jag alls tog nästa bild, var att man hade asfalterat över flera av spåren. Närmare bestämt har man gjort det omöjligt att komma åt spår 1-4.

 

Norrut (eller snarare ”nordösterut”, ty hela bangården ligger ovanligt placerad i en kurva) ser det ut som följer:

 

På det som väl torde vara ”spår 4” ligger en tankstation. Sådana behövs på en icke elektrifierad järnväg och att placera den i Mariestad verkar naturligt. I fonden ligger domkyrkan som man liksom aldrig kommer ifrån.

 

Mariestad har förstås varit en viktig hamnstad. Det vill säga, jag för givet att det är så eftersom det är en gammal stad intill en stor sjö. Nu är hamnen bara för hobbyseglare och annat löst folk. Av den nämnda artikeln i MJM, har jag lärt mig att stoppbocken på spår 1 utgör slutet av det som en gång var ett imponerande hamnspår.

 

Det finns fler industrispår än det jag visade på bild. De lämnar huvudbanan söder om stadens centrum och jag försökte fotografera dem från tåget. Dessa bilder blev emellertid så gräsliga att jag inte tänker visa dem här. (Speglingar, dåliga vinklar och oklara motiv är några exempel på vad som blev fel.) Däremot kan jag visa två interiörer från Bombardier Itino Y31 nr 1418 strax innan jag lämnade Mariestad.

Först en bild av tågets mittenparti. Den som inte särskilt tänker på det, kommer nog knappt att tänka på att det faktiskt är en övergång mellan två vagnar.

 

Jag har historiskt sett trivts bäst i den här delen då jag har rest med Itino i Småland. Det kan ha berott på att jag då oftast haft cykeln med mig och den skall stå placerad där. Däremot kände jag inte riktigt igen mig. Är det verkligen bara ”motsittning” på Krösatågens exemplar? Det kan vara så och i så fall missminner jag mig. Generellt sett föredrar jag nämligen medsittning, så att jag undviker risken att någon sätter sig mittemot och hindrar mina knän från att ta plats…

Främre (eller bakre då, beroende på hur man ser det) delen av vagnen ser ut som följer:

 

Här slog jag mig ned, då jag efter halvannan timme i Mariestad beslöt mig för att jag sett det jag orkade se denna dag och ville återvända hemåt redan med tåg nr 3363 kl 14.32.

Till denna del av resan återkommer jag nästa gång.


Detta är det andra inlägget av tre om min tur-och-returresa till Mariestad den 15 april 2019.

  1. Tåget till Kinnekulle (1 av 3: Alingsås-Forshem)
  2. Tåget till Kinnekulle (2 av 3: Mariestad)
  3. Tåget till Kinnekulle (3 av 3: Lugnås-Borås)
"Modelljärnvägsmagasinet", Gustav V, Itino, Mariestad, Mariestads domkyrka, Skara stift, Y31, bangård, industrispår, interiörer, kyrka, modellidéer, reseberättelse, signal, västtågen,

Kommentera

Publiceras ej