Det här veckoslutet 6-8 oktober 2023 är trafiken i Västsverige inte vad den brukar. På flera ställen sker banarbeten. Bland annat är Herrljunga station helt avstängd för tåg. Av någon anledning gäller det även grannstationerna i Floby, Vedum, Ljung och Vårgårda. På min lördagsresa till kusinbarnet Henrys dop i Skara har jag därför tvingats åka två ersättningsbussar Ljung–Herrljunga–Falköping (samt förstås ordinarie buss 203 Falköping–Skara).
Lördagens resa gick precis som den skulle – för min del. Att bussen som skulle lämna Herrljunga 09:31 gick redan 09:25 förundrade mig visserligen, men jag har anledning att tro att inte särskilt många blev frånåkta. Den var näst intill fullsatt sedan tidigare, så jag tvingades dela säte med en dam av halvbred modell. Och till skillnad från allt skrivande och läsande som jag utan svårigheter gör på tåg, är sådant svårare på bussen. Bussar är trängre (så att datorn sällan får plats i knät) och vingligare (så att jag får anlag för åksjuka om jag läser en bok).
*
Men nu är det söndag förmiddag. Jag har bott över hemma på gården och fått skjuts till Stenstorp. Äntligen får jag åka tåg, om än bara till Falköping som ligger utanför den avstängda zonen. Och på grund av de inställda tågen, tycks många potentiella resenärer ha stannat hemma, för jag får en hel vagn för mig själv under de nio minuterna som resan tar.
I Falköping ska alltså bussar överta resenärer från flera orter och på flera linjer. Västtrafiks och SJ:s ersättningsbussar har fått en ovanlig utgångshållplats på andra sidan spåren från stationshuset sett. Där trängs nu folk som är vana eller i vissa fall mindre vana resenärer. Somliga är nog även vana vid icke-fungerande trafik.
Men – under över alla under – allt fungerar! Där står en ung man med kraftig röst och full koll inte bara på sitt tågbolag, utan alla. Han är intelligent också, för han kan ge rätt svar när folk ställer fel frågor. Alltså, när någon har missförstått konceptet, förstår han vari missförståndet består och hur resenären ska göra i stället. Eller också har han bara varit förutseende och pluggat in alla tänkbara situationer.
Nu vet denne man alltså vilka bussar som resenärerna väntar på. Jag ställer mig på lagom avstånd för att både släppa fram den som är stressad och ha koll på sammanhangen så att jag inte missar något.
Först kommer en direktbuss till Alingsås. ”Alingsås Direkt” står det på skylten i fönstret. ”Direkt till Alingsås” ropar den lokalt placerade mannen liksom busschauffören. Bakom denna buss rullar en andra buss in. Den ska till Jönköping och Nässjö. Mannen i gul väst pekar med hela handen så att ingen ska missförstå.
– Jaha, hinner jag tänka, undrar om det kommer någon buss som stannar i Herrljunga.
Men jag hinner bara tänka det i en halv minut. Sedan rullar nämligen en tredje buss fram och ställer sig mitt för den första. ”Alingsås via stationer” ropar den busschauffören. ”Floby …” lägger han till.
– Herrljunga, svarar jag när möter honom och visar med mitt leende att jag är helt med på banan.
Med tanke på hur fullsatt ersättningsbussen var från Herrljunga till Falköping på lördag förmiddag, blir jag mycket belåten när jag stiger ombord. Ett tiotal passagerare är på väg av bussen, men de som stiger på, kan räknas på ena handens fingrar.
Det tar någon minut och så kommer chauffören ombord. Han går längs mittgången och hör sig för med oss vart vi ska. Passagerare nummer ett svarar något fullt adekvat. Nummer två svarar ingenting hörbart, men han är tydligen utlänning. Eftersom chauffören har en stark röst, kan jag höra dennes följdfråga.
– Where are you going?
– To Alingsås, svarar den tämligen unge mannen.
– Then it’s that bus, säger chauffören och pekar. It’s faster. It’s twenty minutes faster.
Efter ett litet resonemang, packar mannen ihop sina prylar och byter till den andra bussen. Chauffören fortsätter till mig som håller på att slå mig ned ytterligare några säten längre bak:
– And where are you going? frågar han på bruten engelska värdig den svenske man i 60-årsåldern som han är.
– Vart jag ska? Till Herrljunga, svarar jag på mitt vanliga, utsmetade västsvenska tungomål.
Busschauffören ser ut att sucka inombords. Över sig själv, sannolikt. Jag har svårt att hålla mig för skratt. För det var sannerligen första gången en svensk tilltalade mig på engelska i Sverige…
*
En intressant slump är att jag under lördagen läste Marika Carlssons ”Såna som du ska inte va här” (2018) [citationstecken som i titeln]. Carlsson är adopterad från Etiopien och halva boken handlar om den rasism hon blivit utsatt för. I boken finns många allvarliga, hatiska, vidriga situationer. Hon berättar emellertid även om mer oförargliga missförstånd, som då vita svenskar först pratat svenska med henne och sedan övergått till engelska då de insett att hon är svart.
Så jag kanske ska vara glad att det var mig det hände den här gången. Som jag har sagt många gånger, har jag ju turen att ha en hy som gör att jag inte kan bli utsatt för rasism i det land jag lever i. Därför tog jag inte illa upp i dag. (Det var faktiskt mångdubbelt värre med den medelålders norrmannen som på förrförra släktfesten krävde att vi svenskar skulle tala engelska med honom. Han var inte bara lat, utan även språkpolitiskt obildad …)
*
Kommentera