Denna text har inte särskilt mycket att göra med järnvägar i sig. Däremot utspelar den sig på ett tåg och visar ett av det kollektiva färdmedlets glädjeämnen.
Jag åkte in till stan på ett par timmar. Cykeln hade jag med mig, eftersom jag tänkte mig både till den stora Coop-butiken på Bergsäter och till en bygghandel halvvägs till Almenäs. Viktigast var den där grästrimmern som jag hade siktat in mig på. Det är så ansträngande att klippa alla kanter med sax och så gömmer sig helvetessniglarna i slyet.
Om resan till Borås finns inget att säga. Det var inte så mycket folk där och bara en cykel. När jag steg av på centralen, var det däremot fullt av Varbergsresenärer på perrongen – varav två gamla kolleger från förrförra decenniet – och hela sju (!) cyklar. Hur de cyklarna fick plats, har jag ingen aning om.
Jag utförde helt enligt plan mina ärenden i stadens östra och norra delar. Gott om tid hade jag också, så med god marginal befann jag mig åter på stationen. En söndag kan man ta tåget in till stan nästan när som helst och sedan resa hem igen med tåg 13836 två timmar senare. Med ett trevligt, äldre par diskuterade jag konceptet cykel på tåg, badresor till Varberg samt sammansättningen av tåg på banorna genom Borås.
(Tåg som anlände norrifrån under ovanstående samtal.)
Återigen skulle min cykel få vara den enda på tåget. Under armen hade jag den nyinköpta grästrimmern i dess låda, men jag har god vana av att lyfta cykel grå upp på en X14, så hela schabraket var strax lyckligt ombord.
*
Det satt en ung man där vid cykelstället. Han hade spridit ut sig lite och när han såg cykeln, samlade han ihop sig om än åt fel håll. (Cykeln står helst utmed fönstret; nu fick jag bara plats längs väggen mot förarhytten.)
– I’m sorry, sade mannen när han sköt undan väskan och skorna.
– Oh, you’re not Swedish? sade jag.
Han såg inte ursvensk ut, så jag blev väl inte förvånad. Å andra sidan ser jag inte jag heller ursvensk ut (lite vallonsk så där, kanske, trots min bleka hud), och man ska inte bedöma passageraren efter det icke-blonda håret. Nu tittade han upp, lite förvånat på mig, och sade med bara lätt brytning att han talade svenska.
En mamma med dubbelbarnvagn steg upp i vagnen.
– Ska du åka långt? frågade jag medan jag funderade på hur jag skulle fästa cykeln på en vägg som helt saknar såväl tänkta som otänkta fästanordningar.
– Ganska så. Till Vargön, svarade hon.
Tillsammans enades vi om att den bästa lösningen var att killen med den stora väskan flyttade sig därifrån, jag ställde cykeln där jag ville och mamman ställde barnvagnen där hon ville.
Vad skulle jag göra när jag hade fäst min cykel med de två gummistroppar som nästan alltid är med när cykeln är det? Varje annan dag hade jag satt mig på vilken som helst sittplats i vagnen. Helst sitter jag så att jag ser cykeln från min plats – så att jag märker om den skulle ramla omkull (vilket den aldrig har gjort sedan jag kom på att man kan fästa stroppar mellan cykeln och gardinhållarna) eller om den skulle stå i vägen för någon.
*
Nu var det emellertid så att den unge polacken började prata med oss andra. Mamman stoppade in spädbarnet under blusen för att ge henne mat medan det andra barnet satt i vagnen och studerade omgivningen. Jag höll mig glatt i ett av handtagen som dinglade från en stång i taket. Alla lyssnade vi på iakttagelserna som den polske punkaren hade gjort av Sverige.
För punkare var han tydligen. Först tolkade jag hans berättelse som att han hade var på hemväg från ”pannkaksfestival” i Kinna. Även i Skövde hade han tidigare varit på en slik festival. Men nej, ”punkfestival” var det.
Han såg inte ut som man föreställer sig en punkare. I själva verket såg han mer ut som den där sortens folk som går i marschkängor, skanderande otidigheter om både punkare och människor som skiljer sig från folkflertalet till utseende eller religion. Men några sådana tendenser visade han inte. Tvärtom, faktiskt. Och några marschkängor hade han inte, bara ett par vanliga promenadskor som han hade tagit av sig redan söder om Borås.
I sju år hade han bott i Stockholm. Han hade velat bo i Sverige och då var det storstadens alla möjligheter som drog. Men nu, när han lärt sig svenska, funderade han på att flytta till en mindre ort. Stockholmare pratar ju inte med varandra, men här i landsorten gör de det, menade han. Som till exempel dem han träffat här i trakten för en tid sedan, som börjat tala med honom och sedan, för en vecka sedan, ringt och frågat om han inte skulle komma till Kinna för den där punkfestivalen.
Eller som nu, på tåget, när vi (tvåbarnsmamman och jag) var så lätta att prata med. Så skulle det aldrig vara i Stockholm, menade den polske punkaren.
Jag berättade om det där första virusåret, då all social samvaro var inställd och jag tog för vana att somliga lördagar sätta mig på tåget och resa till Vara eller någon annan plats. Visserligen gjorde jag inget mer än att gå i affärer eller äta middag, och tåget var så glest besatt att jag ibland hade en halv vagn för mig själv, men varje sådan utflykt på ungefär 4 timmar kom att innehålla exakt ett givande och inspirerande samtal.
Polacken log.
– Du är ju en sådan social person, sade han. Du har ju lätt för att prata med folk, så det skulle gå bra i Stockholm också.
Jag blev full i skratt. Ett sådant omdöme har jag aldrig fått. Ibland har jag rentav kallat mig socialt inkompetent. Det kanske inte är helt sant, men jag är verkligen på den introverta delen av skalan och fullkomligt avskyr cocktailpartyn och andra situationer där man förväntas mingla omkring och prata med dem man inte känner.
– Det var för att ni började prata med mig, förklarade jag. Jag har inget emot att prata med folk jag inte känner, men jag skulle inte själv inleda ett samtal.
*
– Vad heter hon? frågade den polske reskamraten och log mot det lilla barnet, som var kanske ett halvår gammalt.
Mamman presenterade vederbörligen sin dotter med förnamn.
– Hon har faktiskt ett polskt efternamn, tillade hon stolt (och nämnde även efternamnet). Ja, hennes pappa är polsk.
Jag tyckte mig känna igen namnet och frågade om det inte finns en fotbollsspelare som heter så. Nej, det gör det inte, sade den unga mamman bestämt. I alla fall inte här i landet, för hon visste att familjen är ensam om sitt namn i Sverige.
Det var onödigt för mig att påpeka att jag (som inte är särskilt intresserad av svensk klubblagsfotboll) minns namnet eftersom spelaren i fråga gjorde bort sig å det grövsta härom året och fick återkommande rubriker i tidningen. Men dels tror jag att han har lämnat Sverige sedan dess, dels kunde jag mycket väl ha hört fel där på tåget med alla dess slamrande bakgrundsljud.
Polacken skulle förstås byta tåg i Herrljunga. Nu var han lite orolig för att han skulle missa att stiga av. Vårt kvinnliga ressällskap skakade på huvudet. Det var ingen risk, sade hon. Dessutom skulle tåget stå länge i Herrljunga, så han skulle ha gott om tid.
– Enda sättet att missa Herrljunga, sade jag, är om man somnar.
Han skrattade. Nej, någon sådan risk fanns inte.
Det tror jag det. Han hölls ju vaken av oss andra där i vagnsänden.
*
Detta med att vi satt i änden av vagnen, hade betydelse för vårt samtal, trodde mina medpassagerare. På fullt allvar menade de att spontana samtal aldrig uppstår i den vanliga vagnssalongen.
– Vi som vill prata sätter oss här i hörnet, skrattade de.
Jag har aldrig tänkt på det, men det skulle inte förvåna mig om de har rätt. Då blir det till att pricka in X11 och X14 i fortsättningen då, för på X12:orna finns ingen ände av det slaget.
Mitt bidrag till det ämnet, blev att det finns ett tydligt undantag. Om det skulle uppstå strul av något slag, att tåget blir försenat eller stående på linjen, kan resenärerna börja tala med varandra. Det höll de med om.
– Hur är det i Ljung då? Där ute på landet, där är väl folk väldigt sociala? Har du lärt känna många där?
Jag skakade på huvudet och flinade.
– Nej. Förutom grannen som jag pratar med över häcken ibland, är det bara bibliotekarierna som är pratglada. Och (slog det mig) när tåget är försenat eller inställt, börjar man prata på stationen.
*
Vi närmade oss min slutstation. Jag lyfte ut grästrimmern från hörnet där den stått stabilt under resan.
– Är den bra den där? frågade kvinnan.
– Det hoppas jag. Jag har köpt den i dag, så jag vet inte.
– Jaha! Du har inte ens provat den?
Hon såg tankfullt på kartongen med dess ännu oprövade innehåll.
– Jag skulle behöva köpa något liknande, funderade hon.
När tåget passerade industriområdet i samhällets utkant, var det dags att koppla loss cykeln och jag höll den stadigt på plats med handkraft.
– Du, sade jag till min polske kamrat och nickade mot den långsmala kartongen. Skulle du kunna räcka mig den där när jag har stigit av?
Det kunde han förstås. Tåget stannade, jag önskade mamman (och hennes barn) en lycklig färd till Vargön, en okänd man som väntat vid dörren ända sen Torpåkra fick hoppa av först, och så bar jag ut min cykel. Innan de påstigande (som var fler än väntat en vanlig söndag vid middagstid) hunnit ombord, langade den polske punkaren ut kartongen till mig.
– Hoppas att allt går bra nu! sade jag. Trevlig resa!
För att inte vingla in i tågsättet med mig och packningen, stod jag stillsamt kvar på plattformen tills tåget hade lämnat stationen. ”Lycklig resa” hade jag kunnat önska även X14 nr 3229 när det susade bort norrut.
Själv hade jag i alla fall haft en ovanligt lycklig resa.
Kommentera