”Allteftersom de åkte blev landet plattare och plattare, om något plattare nu kunde tänkas”.
Så skrev Dorothy Sayers (i Sonja Bergvalls översättning) i De nio målarna när hon låter Lord Peter Wimsey köra bil genom Fenlandet. Ungefär så känns det på Varaslätten också. Senast berättade jag om hur jag den 21 juli 2024 hade cyklat från Grästorp till Ulvstorp och lite till, samt var lagom begeistrad över mina upplevelser av järnvägen.
Men jag fortsatte till St. Levene och där blev jag om inte begeistrad så åtminstone lite imponerad. Och det hade faktiskt inte ett jota med järnvägen att göra, även om jag såg sådan också.
Det ligger många små byar på slätten och vägarna mellan dem är säkert gamla. Därför förvånar det mig inte att det står milstenar här och var.
Till min stora förvåning låg samhället Stora Levene på en höjd. Det har jag inte förstått förr och enligt kartan handlar det bara om en 10 meter eller så, men det kändes som mycket mer. På västra sidan låg ett makalöst blått linfält i all sin skönhet.
Gris de lin, mumlade jag för mig själv av ingen anledning alls. Sedan mumlade jag det igen då jag kom till insikt. Det är ju förstås den här färgen som är ”gredelin”. Någon gång har jag läst ett resonemang om de tre synonymerna lila, violett, gredelin, som kom fram till att det fanns en nyansskillnad. Den såg jag här i Levene och tog alltså en bild.
Stora Levene måste väl vara ett gammalt gods eller något ditåt, som givit namn åt stationen och stationssamhället. Socknen tycks däremot heta bara Levene och således var det Levene kyrka som jag såg på håll. Där höll kyrkogården på att svämma över, så att man gått utanför muren för att skapa nya begravningsplatser. Den mark som någon gång i framtiden nog ska bli gravplatser men ännu inte är i bruk, har man besått med ängsfrö. Det uppskattas!
På toppen av kullen låg alltså först en kyrka. Därefter fanns prydligt uppradade församlingshem, skola och äldreboende. En hel liten badsjö hade man också. Längs huvudgatan fann jag även en liten butik i vilken jag köpte en glass.
Här är den nästan idylliska huvudgatan med omgivning:
Den där glassen åt jag vid järnvägen. St. Levene är ju hållplats vid Kinnekullebanan bara ett par kilometer norr om grenstationen Håkantorp. Och så mycket kan jag säga, att det gamla stationsområdet var det tråkigaste jag såg på orten.
Utsikten norrut var emellertid fascinerande. Sydländsk, på något sätt.
Innan jag lämnade orten fann jag åtminstone en vinkel som smickrade järnvägsmiljön.
Jag fortsatte mot Vara och det finns väl inte mycket mer att säga om järnvägen. Däremot hamnade jag i en underlig vägkorsning.
Från St. Levene till Vara finns en intelligent tillverkad cykelväg. Det är nämligen inte cykelväg hela sträckan, eftersom man insett att det går utmärkt att cykla på övergivna tätortsgator och byvägar. Det är ju smart, för då kan man lägga en del av pengarna någon helt annanstans, där de gör god nytta.
Här möts minst 9 vägar på bara en 20 meters håll:
Till och med jag var tvungen att se mig omkring och försöka utröna vart jag skulle. Men visst är det en sån där cool spökväg som leder bort i högerkanten, till fastigheten bland träden? Jag tror minsann det, att det är den ursprungliga landsvägen söderut från St. Levene.
Här och var på min resa kom jag att se hela åkrar med liggsäd. Den här sommaren 2024 var ju varm i maj, kall i juni och mycket regnig fram till mitten av juli ungefär. På sina håll blir det alltså svårt att skörda. Med lite otur hinner kornen rentav gro, men så illa ska det väl inte bli.
Bilder från Longs kyrkby har jag väl visat förr här i bloggen. Bara för att jag gillar kyrkor, kommer här en bild till. Det finns faktiskt en historisk tolkning som säger att Birger Jarl dog här 1266. Drygt 600 år senare drevs i Long en internatskola för välbärgade flickor som behövde lära sig franska, piano och etikettsregler. Tänka sig!
*
Häromsistens berättade jag att man på långt håll känner igen Skaras silhuett på domkyrkan. Liksom Skara stad ligger Vara köping utslängd på slätten – utan domkyrka men med spannmålssilo.
Från Vara hade jag kunnat cykla vidare mot Vedum och Herrljunga. På grund av de första, trista timmarna, struntade jag i det. I stället häckade jag i centrala Vara en god stund, i väntan på nästa tåg söderut. Jag passerade en helt uppgrävd central gata samt köpte i parken en glass och fick påfyllning av vatten.
På X12-3215 placerade jag cykel grå och anträdde hemresan.
Medelst tåg 23835 for jag alltså hemåt. Var jag nöjd med min utflykt? Nja, den hade inte uppfyllt förväntningarna. Däremot fick jag väl känna mig belåten med att ha cyklat denna sträcka som jag planerade redan förra sommaren. Och nu vet jag åtminstone att jag inte behöver göra om det. Det finns ju faktiskt andra cykelturer som jag gärna skulle göra om för att de har gott om trevliga vägar.
Så kunde jag alltså tänka när jag steg av tåget i eftermiddagssolen klockan halv sex.
*
Kommentera