Det finns en del dagsutflykter som jag planerat eller åtminstone funderat över, men som inte blivit av. En av de mest välplanerade sådana, blev nu äntligen av. Och, för att citera den gamla sagan, det bidde bara en tumme.
Jag tyckte att ett sicksackande längs järnvägen Grästorp–Vara borde ha sin charm. Från tåget har det sett ut som ett ganska leende landskap och det fanns åtminstone ett par ställen som lockade till besök. När det väl blev dags, visade det sig emellertid vara ganska ointressant, synnerligen tråkigt – och stundom farligt.
När jag anlände till Grästorp, tog jag bara ett pliktskyldigt foto av X12-3221 som tåg 13832 på stationen, innan jag lämnade orten.
Jag hade, som en och annan kanske minns, tillbringat ett par timmar i Grästorp en månad tidigare, utan att bli det minsta imponerad. Nu satte jag av österut för att hinna till någon lämplig plats innan nästa tåg gjorde det.
Tåget som jag anlänt med, hade tågmöte i Vargön. Därmed hade jag en 25 minuter eller så på mig för att uppsöka en plats att fotografera det.
Denna plats fick bli Flakeberg. Där såg det riktigt idylliskt ut och platsen var så öppen att det verkade vara ett gammalt stationsområde dessutom.
Himlen hade varit klar hela långa förmiddagen, men nu, då klockan var en 12:20 CEST, kom ett ilsket (nåja) litet moln och placerade sig framför solen när X14-3241 närmade sig som tåg 13827. De snygga bilderna från Flakeberg blev alltså inte fullt så snygga.
Flakebergs kyrka kunde jag ju inte låta bli att titta förbi. Den såg väl trevlig ut och här kommer en bild från när solen stod mitt emellan två moln.
Från Grästorp till Flakeberg hade jag tagit mig på en större landsväg. Trafiken var tät, men med hjälp av en nyanlagd cykelbana, klarade jag mig helskinnad. Efter Flakeberg var det annorlunda, ty där tvingades jag överleva med automobilkaravaner i hasorna.
Särskilt mycket trafik var det österut, vilket ju inte precis gynnade mig. När jag passerade en loppmarknad, svängde jag inom denna för att ta en paus från bilisterna.
– Är det alltid så här mycket trafik? frågade jag loppmarknadens innehavare.
– Ja, nickade en av dem. Men det är nog mer än vanligt nu, för folk är på väg hem från kusten.
– Aha, sade jag. Då kanske det var dumt att göra den här utflykten just en söndag.
Loppmarknaden hade ett utbud som var … ska vi säga ”intressant”. Det var alltså i viss mån ovanligt, men innehöll inte mycket som jag var spekulant på. När jag är ute och cyklar så här, finns inte mycket plats i packningen. En och annan bok kan jag få rum med, men här hade man alls inte specialiserat sig på böcker. Porslin är inte lämpat för långa cykelturer och det har jag förresten redan mer än jag behöver.
Jag for vidare en kortkort bit och svängde in på en rastplats som innehade den obligatoriska välkommen-till-kommunen-skylten. Där lade jag märke till två saker. För det första hade man arrangerat en sittplats även för rullstolar. Imponerande! tyckte jag.
För det andra var den lilla avfarten på något sätt lite mer påkostad än väntat. Och en hel liten bro, med skyddsbarriär och allt … kan det vara en rest av en äldre väg, månntro? En spökväg, helt enkelt?
(Den som noggrant har följt denna blogg genom åren, har säkert noterat min fascination för rester av gamla vägar. De kan dyka upp överallt och några timmar senare skulle jag hitta en till.)
De här pauserna vid loppmarknaden och rastplatsen hade jag unnat mig för att jag hade gott om tid på mig tills nästa tåg skulle komma förbi. Om jag mot all förmodan gör denna tur igen och vill fotografera tåg, kan möjligen denna charmiga lilla biväg vara en plats att beskåda från.
Jag lämnade denna alltför stora (men smala) landsväg för gott vid infarten till Ulvstorp. Det visste jag emellertid inte när jag svängde av där och beundrade vetefältet, vindkraftverket och spannmålssilon intill landsvägen.
(Det finns förresten gott om alla dessa tre företeelser här i trakten. Tyvärr tror jag inte att alla spannmålssilor är i bruk längre.)
Ska vi ta ett vetefält till? Bara för att det är en av Sveriges viktigaste rikedomar och för att jag stundom säger ”oh!” och ”ah!” framför dem?
*
Ulvstorp stavas ibland Ulfstorp, vilket ju är samma ord. Jag filosoferade faktiskt kring det en stund, att namnet Ulf ses som distinkt från ulv i modern svenska, medan till exempel Gustaf och Gustav är identiska till såväl uttal som betydelse. Det är faktiskt intressant. Och i en värld där somliga idrottsreportrar inte förmår uttala handbollsklubben Sävehof med [v], är det väl bra att ännu en gång hinta om det gemensamma ursprunget. (Det var ju så sent som för 120 år sedan som stavningen av [v] reformerades sista gången.)
Hur som helst, Ulvstorp har verkat intressant från tåget. Det är så uppenbart en by som sett bättre, rikare, mer betydelsefulla dagar. Kartan visade att det fanns två vägar som löpte parallellt med järnvägen, men utan någon övergång på orten.
Först utforskade jag norra sidan. Där fann jag snart att den södra vägen hade ett kraftigt buskage mellan sig och järnvägen. Därför kom jag inte att sedan återvända ut till riksvägen för att plocka Ulvstorp från andra hållet.
Här norr om järnvägen fanns förvånansvärt lite att se. Ett stationsområde har det helt säkert varit.
Men om byggnaderna var gamla järnvägsbyggnader, har de dolt det väl. Och det kändes rentav lite för privat för att fotografera. Hade en thrillerfilm spelats in i Ulvstorp, hade det varit för att MC-gänget hade sina lokaler i byn.
Älvsborgsbanan kallades en gång Havrebanan och det är helt logiskt att det kryllar av spannmålssilor i trakten. På varenda liten ort finns de, och ibland däremellan också. Hur man i dag använder dem, vet jag inte. I Ulvstorp såg det i alla fall ganska ruffigt ut.
”AB Ulvstorps spannmålsaffär”
Jag kunde inte låta bli att ta en bild av den gamla vågen på vilken man har vägt (eller ännu väger?) hela ekipage före och efter leveransen. Ja, bilden är överexponerad, för att visa vågen från Stathmos, med förmåga att väga åtskilliga ton.
I utkanten av Ulvstorp var det betydligt mer idylliskt. En kalv stod och nyfiket betraktade mig. (Resten av flocken hängde strax intill.)
En nedlagd affär stod och mös i solen, bortom all ära och redlighet.
*
Härnäst for jag ett par kilometer för att fotografera tåg. Det hade jag nästan kunnat låta bli.
Vägen jag for in på kallades privat, men, vet ni, sådana skyltar ska man flina åt och ignorera. Vi har i princip inga privata vägar i Sverige. Den som på egen bekostnad bygger en väg, får stänga av den med en bom. Den som får statsbidrag för sin väg, måste låta envar färdas på den och har ingen anledning att sätta upp några privat-skyltar. Det finns någon lustig episod hos Jerome Klapka Jerome, förmodligen i Tre män i en båt, som diskuterar hur man bäst gör sig av med den sortens skyltar. Redan i 1800-talets England var det alltså ett otyg som vettiga människor tog i egna händer …
Nåväl, vägen var intressant ändå, för där satt en ägovägssignal.
Passera ej spåret när lampan är släckt.
För det är väl så den heter? Jag tror det. När ett tåg finns i närheten, slocknar lyktan. Det är en enkel signal som likväl kanske inte är lätt att förstå sig på och därför bara används på mindre vägar där man kan räkna med att alla trafikanter är väl insatt i funktionen. Det är hur som helst en elegant lösning som kräver minimalt med elektricitet och underhåll, samt är så att säga felsäker. Ty om lampan går sönder, är ingen skada skedd, eller hur?
Här inväntade jag tåg 13836 mot Vänersborg. Platsen var illa vald, ty det fanns bara en trist väg i solen och en något trevligare skuggig väg fylld av helvetessniglar. Inget större nöje hade jag således, och dessutom var utsikten inte så lockande som jag hade trott.
Men okej då, här kommer X12-3215:
Jag höll utkik på signalen och konstaterade att den var släckt lika långt efter passagen som före. Aha, det var ju faktiskt intressant. Vid plankorsningar med vanliga ljud- och ljussignaler, och eventuellt bommar, känner signalerna av från vilket håll tåget kommer. Här var det ingen skillnad. Så länge spåret var belagt på den aktuella sträckan, varnade lampan för tåg. Som på en enklare modelljärnväg. :)
Strax därpå kom tåg 13831 åt andra hållet i form av X12-3221. Tågen hade mött varandra i Grästorp och under mellantiden hade jag traskat över spåret och bytt objektiv. Inte vet jag om det var vackrare på det sättet, inte.
*
Trött på tråkiga tåg och ett platt, intetsägande landskap, var det nästan så att jag gav sjutton i alltsammans. Det var i och för sig lättare sagt än gjort, ty jag måste ju återvända till civilisationen.
Det gjorde jag via St. Levene, om vilket jag berättar nästa gång.
*
Kommentera