Senast berättade jag om en tågresa (nåja) på en torvbana i Skaraborgs sydöstra utposter.  Nu ska jag komplettera med resten av utflykten – som också har lite järnvägskoppling.

*

Ryttarens Torvströfabrik har visningar lördags- och söndagseftermiddagar under högsommaren.  Om man är på plats i god tid, hinner man ta en liten promenad på området innan själva visningarna börjar.  Då kan man välja ett spartanskt fika i kafédelen eller titta på ”ryssloket”.  Det sistnämnda gjorde vi och jag tog av mig skorna.

 
 

”Vad konstigt!” utbrast jag.  Ska det inte vara spårvidd 600 mm?  Jo, det ska det, men för några år sedan fick man det här loket i gåva och byggde denna lilla spårsnutt för att loket ska ha någonstans att stå.  Spårvidden 750 mm gällde alltså på den torvmosse i Skåne varifrån loket härstammar senast.

 

Ursprungligen är det tydligen ryskt – eller sovjetiskt, snarare – men för svenska förhållanden blev det för stort för att vara värt priset.

 

Det står där under tak.  Om jag förstår saken rätt, var det precis här som man lastade ut de färdiga torvsäckarna i järnvägsvagnar.  Från den normalspåriga järnvägen (ursprungligen en del av Södra stambanan, sedermera med smeknamnet Jönköpingsbanan, och otvetydigt järnvägen Falköping–Nässjö) gick ett stickspår norrifrån in på industriområdet.

 

Jag hoppades få tillfälle att ta en bild som visade det här loket tillsammans med någon form av tåg på den moderna järnvägen.  Det blev faktiskt en sådan bild, men det var så fullständigt usel att jag avstår från att visa upp den.  Det får någon annan göra i stället.

*

Ryttarens Torvströfabrik var ett mycket sympatiskt museum.  Jag är ju lite känslig för utställningar som inte håller stilen, men här höll man verkligen stilen.  Verksamheten drivs ideellt av glada amatörer och de har lagt sig på precis rätt nivå hela vägen.  Det blir aldrig vare sig fånigt simpelt eller något misslyckat försök att vara proffsigare än man kan leva upp till.  Nej, detta rekommenderas för envar.

I det nutida lokstallet står ett halvdussin fordon (för spårvidden 600 mm, nota bene).  Somliga är driftdugliga, andra ska bli det i framtiden, och ytterligare några kommer nog aldrig att köras igen.

 
 

Hur det var att resa på torvbanan har jag redan berättat.  Den utfärden tog drygt en timme inklusive kort introduktion före avresan, kort uppehåll vid ”luffarbaracken” och långt uppehåll vid vändpunkten.  Men utflykten var inte slut med det.  Därefter väntade nämligen en guidning i de gamla fabrikslokalerna.  Det tog 45 minuter eller så.

Jag nämner detta eftersom vi hade en diskussion i förväg om huruvida Ryttarens Torvströfabrik är ett barnvänligt utflyktsmål.  Det är det, för om ett litet barn inte orkar lyssna på föreläsningen vid järnvägens vändpunkt, kan barnet och dess förälder ta en liten promenad på banvallen.  Och om ett litet barn tröttnar på fabriken eller inte alls vill gå med, kan barnet stanna utanför.

*

Denna min redogörelse håller jag mycket kort när det kommer till fabriken.  Ett skäl är att det är nästan meningslöst att visa en massa dammiga bilder.  Det stora torklagret (om det är rätt ord) var i alla fall rätt imponerande:

 

Här lade man alltså torven tills den var färdig att rivas, sorteras och paketeras.  Torven låg och torkade ute i markerna, vilket förutsatte lämpligt väder.  Vissa somrar var dåliga, varför man var tvungen att ha ett lager motsvarande en eller gärna två årsproduktioner.  Enligt vad museiföreningen vet, lyckades man också med det.  Från torvströfabriken kom alltså ett stadigt utflöde av torv i olika dimensioner, även efter blöta somrar.

Elmotor fanns det bara en av och den låg utanför byggnaden.  Därför fick man använda ett sinnrikt system av remmar för att fördela kraften till de olika maskinerna.

 

Ja, så revs alltså torven i smärre bitar och silades i olika fraktioner som såldes till olika ändamål.  Inledningsvis var fokus på latriner och strömaterial till lagårdar, men under de sista decennierna var det som jordförbättringsmaterial torven behövdes.

 

Och efter att vi hade traskat omkring där uppför trappor, nedför trappor, genom dörrar och runt hörn en lång stund, var det bara att resa hem igen.  Två timmar och drygt det hade hela besöket tagit.  Det kan som sagt rekommenderas för envar!

 

 

*

 

600 mm, 750 mm, Falköping-Nässjö, Jönköpingsbanan, Ryttarens torvströfabrik, decauville, industribanor, industrier, industrispår, lokomotor, reseberättelse, skor, torv, torvbana, turism,

Kommentera

Publiceras ej