När jag häromveckan (den 23 juni 2020) gjorde årets första sväng till resterna av Kinds Härads järnväg, var det av två skäl. Dels ville jag ut och röra på mig, dels ville jag kolla hur cykeln klarade ett par mil. Det var nämligen snart dags för sommarens första längre resa. (Alltså längre i tid räknat.) Den kommer också att dyka upp här i bloggen om inget osedvanligt oväntat inträffar.
Under denna utflykt visade det sig i vanlig ordning inte vara speciellt intressant med själva banan, alltså den grusade banvall som cykeln rullade på. Däremot gjorde jag andra noteringar.
Såsom tidigare har berättats, är sträckan Borås–Hillared avstängd för spårbyte. Vid utfarten från Borås, höll man på med någon sorts bullrigt arbete ovanpå själva viadukten som Kindsbanan på sin tid passerade under:
Jag tog mina bilder och fortsatte. Eftersom så skall vara, tog jag även bilder på Kovrabron, från norra sidan där man så tydligt ser de fyra valven och även kan rikta blicken genom det närmaste.
Några andra klassiska vyer fick det också bli. Det är en speciell sträcka, verkligen.
Därpå trädde döden in i handlingen och järnvägshistorien hamnade i bakgrunden. Känsliga läsare varnas.
En överkörd huggorm låg mitt på vägen och utgjorde en rätt mosig syn …
Jag inledde så på egen hand en killing spree längs någon kilometer av sträckan. I ett par år har jag nämligen avskytt lupiner värre än pesten. De är, liksom mördarsniglar och signalkräftor, invasiva arter som inte bara stör utan även förstör. Man skulle till och med kunna påstå att de är ondskans hantlangare i naturen.
En svensk vägkant ska ju se ut så här:
… och så här:
Detta är således en mycket ful bild:
Efter någon minut såg ovanstående vy därför ut som nedan:
Det fanns, närmare Borås, hysteriska mängder lupiner. Åt dem fanns det inte mycket att göra, i alla fall inte för mig ensam. Min tanke var att jag åtminstone kunde hindra lupinträsket från att sprida sig till områden där det bara fanns enstaka bestånd. Det var ganska enkelt att stanna till varhelst ogräset syntes, rycka upp blommorna, om möjligt med roten, och placera dem i lä någonstans där de förhoppningsvis inte skulle kunna föröka sig. Det är väl ett flerårigt arbete som kräver många händer, men min tanke var att varje liten insats är en god sådan.
När jag ändå är inne på dödandet av skadliga organismer … Jag fann intill en bäck ett nyligen uppfört jakttorn, bara två à tre meter högt. Det var inte så intressant förrän jag 15 meter därifrån såg en sorts inhägnad vars ingång var försedd med en övervakningskamera. Bilden av en infernalisk plan ritades upp framför mig.
Kunde det vara en plats för utfodring av vildsvin? Detta djur, som väl ursprungligen fördes in av folk som ville ha ett nytt jaktvilt, har förökat sig över alla bräddar så att det mest är ett otyg i våra skogar. I så fall kan det vara så här:
- Markägaren är trött på vildsvin som bökar och förstör.
- Han (för det är oftast män som jagar och skogsarbetar) organiserar vildsvinsåtel.
- Intill sätter han en kamera så att han hemifrån kan se när svinen är där.
- På lagom håll ställer han ett jakttorn med fritt skottfält mot ätande svin.
- Genom att ställa tornet på andra sidan bäcken, vars små forsar låter mycket, hör svinen inte jägarens pustande beklättrande av tornet.
Det vore en smart plan, så jag hoppas att den är sann …
Sammanfattningsvis: Kindsbanan må ha varit nedlagd och död i nästan 120 år. Vid Kovra bankar är döden likväl ännu närvarande på ett levande sätt …
Kommentera