Svenska banor

Vad göra en lördag under den meteorologiska sensommaren? Ja, i dag – liksom nu fyra av de senaste sex lördagarna – ägnade jag mig åt utflykter som i någon form innefattade järnvägar.

Det hade länge stått antecknat i min almanacka att den 26 september 2020 skulle Svenska järnvägsklubben göra en utfärd mellan bland annat Herrljunga och Borås. För att klubbens medlemmar en sista gång skulle uppleva en helg nästan helt på skarvspår, skulle man organisera en tredagarsresa längs rutten Hallsberg–Gårdsjö–Mariestad–Lidköping–Herrljunga–Borås–Varberg–Halmstad–Nässjö. Fordon lånade man från Svenska motorvagnsklubben och det var de klassiska brandgula rälsbussarna som skulle sköta transporten.

Nåväl, jag reflekterade aldrig på att själv åka med tåget, men det kunde ju passa bra att beskåda det från sidan. Då kunde jag kombinera järnvägsintresset med skogen och cykeln: alltsammans företeelser som jag tycker om. Dagen lovade att bli lika grå som min turvänliga cykel, men förhoppningsvis inte alltför blöt.

Ganska tidigt steg jag upp för att förbereda cykeln med allt nödvändigt och allt det som är bra att ha om det behövs. Sedan hamnade jag på Borås central där en färgglatt nedklottrad gäst från Småland stod och väntade på spår 6. Det var en klassisk Y1 med nummer 1270 som jag tror hade anlänt norrifrån strax innan, anpassad för att utföra halkbekämpning redan nu innan den egentliga lövfällningen kommit i gång.

(Destinationsskylten visade Forshem, denna klassiska ort som förr var järnvägsknut och nu är den enda mötesstationen mellan Mariestad och Lidköping.)

Åt andra hållet såg jag några modernare tågsätt, om än tillräckligt gamla för att ha passerat en motorvagns medelålder. Jag tror att de börjar närma sig 40 år i drift och det kan väl motsvara en mänsklig 60-åring. De går alltså kanske i pension så småningom, men inte de allra närmaste åren.

På den förhållandevis nya avgångstavlan – en resurs som jag haft glädje av förr – kunde man läsa lite av varje. Bland annat fanns ett museitåg från Lidköping mot Derome angivet, vilket verkligen inte sker varje dag.

Men här har väl ändå något blivit väldigt mycket fel?

(Fniss, fniss …)

Jag hade bestämt att ta cykel grå till Torpåkra, en hållplats där somliga dörrar på somliga tåg inte ryms vid den korta perrongen. Det är inget problem för den som bara har sig själv att tänka på, men en cykel flyttar man inte lätt genom ett tåg i gång. Medan tågvärden väntade på att tåget skulle köras fram, frågade jag därför om hon visste vilken del av tåget jag borde använda. Hon lovade att ta reda på vilket tågsätt som skulle användas denna dag. Under tiden resonerade vi lite och hon bekräftade att det inte fanns något mönster i hur en cyklist skulle tänka. Det beror nämligen på både förarens preferenser och modellen av tåg.

– Det är en tolva, sade hon när hon letat fram informationen. Så du kan ta vilken dörr som helst. Om det hade varit en med fyra dörrar, hade vi fått fråga lokföraren.
– Alltså en elva eller fjorton, sade jag och log. Tack!

Två minuter senare kom tåget rullande. Nej då, informationen var inte alls korrekt, för där kom X 11 nr 3212 rullande. Alltså fick vi fråga lokföraren och så steg jag ombord i den bakre vagnen.

I Torpåkra var jag den enda som steg av, just som jag anat. Det är ofta det blir så att de små hållplatserna Mollaryd och Torpåkra inte har några passagerare alls. Behovsuppehåll kanske skulle vara något att ha här jämt; inte bara när personalen orkar fråga om det är någon som ska dit? (Då skulle den ofta diskuterade frågan om huruvida hållplatserna bör läggas ned, inte behöva diskuteras.)

Glidande på glatta skor längs den fuktiga träperrongen såg jag tåg 13832 fara mot Vara.

For gjorde även jag. Tåget hade bara några minuter kvar till Ljung, där möte skulle ske med ett sydgående tåg nr 49105. Innan det hann komma till mig, ämnade jag praktisera mig nästan tre kilometer bort. Det blev därför värsta spurten genom skogen och jag flämtade när jag nått fram till min fotoplats. Jag hade varit där förr, två sommardagar som jag ämnar beskriva i bloggen vid ett senare tillfälle, och nu hade den gröna skogen börjat skifta i gult.

I brådskan hann jag inte göra mig av med en störande insekt som bosatt sig i högra ögat, utan blinkade irriterat medan loket kom mullrande i skogsbrynet. Ett riktigt sött litet tåg, med bara en gammal TMX nr 1004 från Nohab i Trollhättan och en enda vagn, var ute på vad som måste vara ett halkbekämpningsuppdrag i någon form.

Medan det tåget skyndade söderut, närmade sig nästa tåg från norr. Jag hade gjort prydliga anteckningar med färgkoder, pilar och justerade textceller, så att jag visste att det bara skulle dröja några minuter från det TMX-ledda tågets ankomst till Fristad, till rälsbussens avfärd från Ljung. Normalt sett är Ljungs station på lördagar bara bevakad under någon tidig morgontimme. Halkbekämpningen gör att detta får utsträckas lite. SJK-tåget gjorde att tågklareraren fick stanna på sin post ytterligare ett par timmar.

Vad skulle jag göra medan jag väntade? Ja, den där insekten låg strax död på marken. Skulle jag byta till kortbyxor före nästa cykelrush? Det var också en fråga att ställa sig. Några hallon kunde jag i alla fall inte plocka och någon cykelreparation behövde jag inte utföra. (Det var annars vad jag gjorde här i somras …)

Två skarpa skott ekade mellan träden. En jägare på post? Värre saker än så? ”Du är väl försiktig; det skjuts ju så mycket i Borås” hade jag fått höra i går. Några skott har jag själv inte hört i miljonprogramsområdet, så det kändes rentav farligare i skogen utanför Ljung. En brummande motorsåg på avstånd tycktes ofarlig, men jag kunde alltså notera att trots att jag inte såg någon representant för den mänskliga arten där på min grusväg, var hon likväl närvarande.

Något senare än beräknat hörde jag så nästa dieselmuller genom skogen.

Hade jag väntat mig ett längre tåg? Ja, det hade jag. Resan var anpassad efter den pågående epidemin, så jag hade trott att man hade valt att koppla fler rälsbussar än bara två: YB06 nr 1116 och YB07 nr 1177.

Fort gick det. Enligt den tidtabell jag hittat, skulle tåget göra femminutersuppehåll i såväl Ljung som Torpåkra, Mollaryd och Fristad. Det kunde lika väl innebära att man stannade till mitt ute i skogen för att släppa resenärerna på egna små fotoexkursioner, hade jag misstänkt. Tänk om de stannade just här? Skulle de i så fall bli sura på att min närvaro förstörde fotovinklarna?

Ha! Tåget blåste på. Tjoff! – så var det borta.

Nu var det så här. Enligt tidtabellen skulle tåget alltså stå fem minuter i Torpåkra. Om det gjorde det, skulle jag kunna hinna i fatt det och fotografera det igen, minst en och kanske två gånger. Jag hade gjort matematiska uppskattningar, räknat på min cykelhastighet, väglängd och underlagets kvalitet. Alltsammans föll, ty om tåget alls stannade före Fristad, måste det ha varit så kortvarigt att man knappt hann öppna dörrarna. Jag rullade nämligen i väg, fort till en början men sedan i allt lugnare fart. Att kappcykla med ett tåg i rörelse låter sig inte göras ens för de världsstjärnor som cyklar VM denna helg …

Till hållplatsen i Mollaryd brydde jag mig därför inte ens om att vika av. Jag ville i alla fall hinna få några kilometer i benen, så jag hamnade i Borgstena samhälle – häromveckan omtalat i hela Sverige på grund av en brand på ett sågverk – där jag inväntade nästa reguljära tåg och passade på att äta en smörgås. (Torrt pitabröd som legat säkert två år i frysen, stekta falukorvsskivor, lite överbliven sallad samt ett halvt ägg: man tager vad man samlat haver …)

Hösten är vacker på sitt sätt, även när dagen är grå.

Jag planerade att lugnt fotografera det ankommande tåget då det döke upp i viadukten, men höll på att sätta brödsmulorna i halsen på grund av den mänskliga artens dåraktiga beteende. Alltså … nej, så här gör man inte:

Lokföraren på tåg 13823 kastade sig på signalhornet som ljöd över både sågverk, höstlediga ortsbor och suckande fotografer. De sistnämnda (som endast figurerade i singularis) ville inte ge spårspringande slynglar (som också räknades i ental) mer uppmärksamhet än nödvändigt, så bilden fick bli så att säga naturligt beskuren.

På X11 nr 3210 satt jag snart, sedan en trevlig familj med barnvagn som intagit den för cyklar avsedda platsen, avstått denna till min sådana. Tågvärden kom förbi, kastade en extra blick och log.

– Välkommen tillbaka, sade hon.
– Tack, sade jag och log tillbaka.

Den fortsatta planen, som den nu hade utformats, sade att jag efter min återfärd till Borås skulle gå runt på centralstationen och beskåda rälsbusståget under dess lunchuppehåll. Alltså gjorde jag just det: gick omkring, växlade några ord med någon som noterat mig där ute i skogen (och tyckte att det var snabbt jobbat att redan ha kommit i fatt dem; jag sade inte att jag tagit tåget större delen av sträckan …), samt fotograferade enligt följande:

– Det är ett väldigt litet tåg när man ser det så här, kommenterade jag också.

Om jag hade sträckt upp handen, hade jag kunnat lägga den på vagnens tak. Det vore omöjligt med modernare fordon, men jag lät bli även nu när jag hade chansen …

Så fortsatte jag söderut längs banan. Jag hade en idé om att fotografera från den konstiga cykelbanan över järnvägen vid ridhuset, men där störde uppväxande buskar den gamla sikten och den bullrande landsvägstrafiken mitt sinne. I stället hamnade jag på grusvägar som körts sönder av en förening för jeepägare som hade någon pågående tillställning. Men skön var den relativa tystnaden. Vad ska man i stan att göra egentligen, när det finns skog?

Smått överraskande – jag hade konsulterat min bild av tidtabellstavlan och insett det bara sekunder innan – kom ett ordinarie tåg förbi. X11 3139 körde söderut som tåg nr 13865.

Gula tåg, orangea tåg, röda tåg. Bondfångare och varningsskyltar följer samma färgskala och när klorofyllet försvinner ur träd och buskar håller även naturen på att omfärga sig. Jag kan faktiskt inte säga att jag har något emot det.

När Västtrafiks reguljärtåg hade passerat mig och nått till Skene, var det fritt fram för SJK:s och SMoK:s rälsbusståg att lämna Borås. Det kom rusande genom den gulnande skogen, som en mekanisk inkarnation av hösten.

Jag hade trott att jag skulle kunna se rälsbussen på fyra platser denna dag, kanske till och med fem. Det blev bara tre, men jag kan inte påstå att jag är besviken. Jag fick ju se en del natur på köpet, pratade med några trevliga människor – och samlade material till ännu ett inlägg i bloggen.

Gott så, kan jag tycka när jag vinkar adjö till tåget.

 

*