Svenska banor

11 Apr

11:23

Heldag längs BHJ anno 2020 (1)

(Förvarning till känsliga läsare: Denna text är en av mina längsta och innehåller vad jag förstår 47 bilder. Tycker man att det blir långtråkigt, behöver man inte läsa vidare.)

Som denna blogg har visat, har jag många gånger tillbringat 4-9 semesterdagar i Småland (och någon gång i Skåne) på min cykel och med järnvägar i centrum för intresset. I somras (2020) slog det mig att jag borde kunna göra samma upplägg på närmare håll. Jag hade nyligen kraschat och visste inte hur återställd jag var, så jag vågade inte riktigt ge mig ut på långresa igen. Men varför – frågade jag mig – skulle jag inte lika gärna kunna ta cykeln till lämplig station och tillbringa en heldag på trevliga vägar och i härliga skogar, med kameran riktad mot tågen även om det inte är Krösatåg?

Det fanns ingen anledning till att inte göra så. Jag beskrev hur jag gjorde en dagsutflykt till Ljung, för att rekognoscera lite. Det var den 30 juli. Dagen därpå var alltså den 31 juli (ty hur underlig denna virussommar än blev, skilde sig almanackan inte från andra somrar) och jag gjorde slag i saken.

Här står X12 nr 3195 på Borås C och väntar på att som tåg nr 3832 få gå norrut längs Älvsborgsbanan.

… och här står samma tågsätt och tåg på stationen i Ljung.

Det är intressant, tycker jag, att se hur långt ett tåg är i verkligheten. Ja, till och med en liten motorvagn ur X10-serien är mycket längre än många andra vardagliga företeelser, såsom ett helt litet hus.

Ett snabbt besök gjorde jag på livsmedelsbutiken i Ljung, för att köpa något tillägg till färdkosten. Vad kan det ha varit? En saltrik chipspåse kanske? Varma sommardagar är det ofta en god hjälp att ta sig framåt.

På små och mellanstora grusvägar rullade jag fram till plankorsningen ett par kilometer söder om Ljung station. Där inväntade jag sydgående tåg 3821, som skulle möta mitt tåg i Herrljunga. Jag har ett par gånger passerat denna plankorsning i bil eller buss, men inte med cykel. Mycket trafik var det inte och när jag hade väntat en lagom kort stund, gick bommarna ned, tåget dök upp i skogsbrynet och skyndade ut genom kohagarna.

(X11 nr 3210)

Jag hade nu ingen särskild brådska. På ett av de filmklipp jag spelade in parallellt med mitt fotograferande, konstaterade jag att tågen gick i ungefär tvåtimmestrafik. Eftersom jag större delen av dagen befann mig någorlunda mitt emellan Herrljunga och Borås, passerade därmed ett tåg per timme den plats där jag för ögonblicket befann mig. Denna första väntefas var ännu längre.

Då kunde jag bland annat notera att sedan länge stängda skogsvägar fortfarande gör sig påminda av skyltar som varnar den inställda vägtrafiken för järnvägen:

Här var jag en 104 à 105 km från Uddevalla. Spåret låg och spände sig i solen. Det knäppte och knakade ju varmare det blev, med skenskarvar som trycktes ihop då spåret utvidgade sig.

Medan jag väntade, kunde jag inte äta blåbär (eftersom jag inte hittade några denna rekordblåbärssommar) eller läsa min medtagna tidskrift (eftersom jag inte hittade geisten).

Växtligheten kunde jag titta på. Då åsyftar jag inte ett bestånd av illvilliga invasionsarter, som intagit en ditforslad grushög men annars inte fanns på flera kilometer. Jag syftar hellre på Calluna vulgaris, den vackra ljungen som i dubbel bemärkelse hör hemma här.

Sedan jag väntat länge nog, och under tiden hunnit med en utflykt till närmast trafikplats i Torpåkra och konstaterat att jag hellre ville vända tillbaka till den charmiga S-kurvan vid km 105, anlände tåg 3836 genom just denna S-kurva.

Jag hoppade några steg åt sidan, för att inte skrämma lokföraren i onödan, och slängde av ett skott i flykten. Lite skevt blev det, men det är också en bild av verkligheten.

Jag fortsatte så söderut. I nästa bild syns skylten som visar trafikplats Torpåkras signatur och även, för den som tittar noga, hållplatskuren långt i fjärran.

När landskapet öppnade sig framför mig, kunde jag se en utlöpare av den höjdsträckning som i sina högsta toppar når ovanför 250 meter över havet. Jag stannade till och suckade belåtet.

Trots den sköna sommardagen såg kreaturen inte avslappnat sömniga ut. Jag ska inte påstå att de verkade arga eller fientliga, men den där känslan av ledighet som även betande husdjur kan uppvisa, gjorde dessa inte.

Torpåkra hållplats ska jag nog återkomma till en annan gång. Här låter jag platsen representeras av bara en bild, visande det stängda stationshuset och den öppna väntkuren.

Min resa fortsatte söderut längs banan. Mellan Torpåkra och Mollaryd hann jag diskutera flera vyer med mig själv och fastnade för raka motsatsen till ”den lilla grusvägen i skogen”. Under en kort bit vid kilometer 109 löper järnvägen parallellt med och mycket nära den stora landsvägen. Trafiken var egentligen inte påfrestande vid middagstid i juli, men tämligen charmlöst tyckte jag att det var där jag stod i asfaltskanten.

Samtidigt … Det här är också en bild av järnvägen. Det finns inte bara perfekta bilder, leende landskap, idylliska bakgrunder, fest och flärd.

(X14 3225 som tåg 3827)

Sedan kunde jag inte låta bli att trycka på knappen och ta nästa bild, just för att den är ett praktexempel på situationer som kan uppstå för den som har tågfotografering som hobby:

Jag kom att tänka på en film som snurrade på webben häromåret. På filmen såg man tiotals fotografer, filmare och entusiaster utan kamera, uppradade på en perrong någonstans i Tyskland. Där väntade man på ett ångtåg som skulle vara dagens höjdpunkt. Ångloket frustade fram mot stationen och kamerorna gjordes redo. Och så – i samma stund som det åväntade ekipaget anlände – kom ett ICE, det moderna, tyska snabbtåget, rusande på närmaste spåret, skymde effektivt ångloket och när ICE hade passerat, hade även museitåget gjort det.

Till åskådarnas [beröm] ska sägas, att många av dem skrattade högt åt den dråpliga situationen.

Det finns som sagt platser där det är lätt att hitta lämpliga fotovinklar och sådana där det är svårare. Mollaryds hållplats tillhör den senare kategorin. Jag traskade runt där en god stund både denna dag och vid ett senare tillfälle, utan att hitta något riktigt bra. Vart jag än gick, var endera förgrund, bakgrund eller motivet i sig av sämre slag. Här kommer ett försök till att fånga helheten:

Jag hade kunnat vänta på nästa tåg i Mollaryd, men valde att avstå. Det blev ändå så mycket väntande denna dag. Övriga bilder därifrån – som förstås är åtskilliga – kanske kommer nästa gång.

I stället skyndade jag vidare längs landsvägen, de få kilometerna till Borgstena. Det är ett litet samhälle nästan helt utan service men med en viadukt som gör att en genomresande måste vara blind för att inte se järnvägen.

Här är två bilder från denna viadukt: först norrut och sedan söderut.

Sedan en tid (fem år, tio år eller kanske mer) är stationen nedklassad till vad vi skulle kunna kalla hållplats. Här sker inga tågmöten och endast ett spår är så att säga i funktion. I och med upprustningen av banan under 2021, kommer detta att förändras. Borgstena kommer att bli den tredje stationen mellan Herrljunga och Borås. Enligt uppgift skulle det ha kostat enorma mängder att bygga en andra plattform, så man kommer inte att ha regelmässiga möten mellan persontåg här. Likväl kommer det att ske förändringar, så jag passade på att ta många foton, ur olika vinklar och med olika motiv.

Nästa bild visar en intressant skylt. Det är nämligen så att en gång för många år sedan rullade en herrelös vagn ut från Borgstena station. Om jag minns rätt hade den helt enkelt lossnat från ett tågsätt. Vagnen for i väg längs spåret, passerade en ”dal” och vände tillbaka igen. Då kolliderade den med loket som givit sig av för att finna den saknade vagnen. Är det kanske sedan dess som denna skylt sitter uppsatt?

(VARNING. Bangården lutar mot linjen.)

Efter att ha vandrat omkring i en kvart eller mer, hade jag hittat en lämplig plats att fotografera nästkommande tåg. Det var tåg nr 3856, bestående av X12 nr 3217, som anlände söderifrån.

Jag fick en trevlig vinkning från lokföraren, varpå tåget fortsatte genom viadukten mot Herrljunga.

Att fotografera det f.d. stationshuset i motljus var inte lätt. När jag senare funderade på att besvara en fråga om vilken färg byggnaden har numera, gick jag tillbaka till mina foton och konstaterade att huset är mer eller mindre blågrått. Mer exakt än så kunde jag inte vara.

På andra sidan bangården finns en trävaruindustri. Naturligtvis borde den använda järnvägen för sina transporter (eller en del av dessa). Så sker emellertid inte. När jag fortsatte söderut på diverse småvägar, passerade jag industrins baksidan och tog nedanstående bild. Senare inträffade en stor brand här som rapporterades även i riksmedia – jag tror att även SVT:s text-tv publicerade ett viktigt meddelande till allmänheten på grund av branden.

Där inne i skogen fann jag en uråldrig vägkorsning med en milsten från 1771. Informationsskylten upplyser om att Vedens härad var sist i länet med att ha milstenar av just sten; landshövdingen hade tolv år tidigare klagat på konceptet ”milsten av trä”. Varken 1759 eller 1771 fanns järnvägar någonstans i världen, åtminstone inte med mer avancerade dragfordon än hästar och oxar.

Längre ned längs vägen fanns en ”väghållningssten” som ska ha angivit var ett enskilt hemmans väghållningsskyldighet upphörde.

Här kommer en väldigt grön bild av Hörkullebro, en stenvalvsbro från 1800-talet.

Innan jag återvänder till spåret, avslutar jag med en kyrkoruin. Längjums kyrka låg alldeles intill järnvägen, i utkanten av Fristad. Här kan nog vara skönt att sitta i det höga gräset en sommardag.

I stället för att sitta i gräset, fotograferade jag banvaktsstugan Länghem.

Detta är en liten idyll, vars namn emellertid förbryllar. Samhället Länghem ligger flera mil härifrån, vid en annan järnväg, och den f.d. kyrkan hette alltså Längjum. Någon måste ha tänkt galet då på 1800-talet. Kanske tyckte man att -jum lät för provinsiellt och man ville ha en benämning som var mer standardsvensk? Det är en hypotes men vet jag inte och det gör inte heller de andra som har reagerat på namnet. Vacker är platsen i alla fall, här vid km 119.

Jag for in till Fristad samhälle. Skulle jag vänta på nästa tåg här? Jag övervägde saken men bestämde mig för att fortsätta söderut. Likväl hann jag (för vilken gång i ordningen?) fotografera det stadiga stationshuset från båda håll. Denna gång noterade jag även att man ganska elegant, för att vara på en så pass liten ort, har markerat parkeringsplatser på stationsplanen, genom att lägga olikfärgade stenar i stenbeläggningen. Det kan anas på andra bilden.

Jag har nu bara en plats kvar att redovisa i detta redan tämligen långa blogginlägg. Det hade väckts hos mig en idé om att fotografera samtliga trafikplatser längs denna järnväg, helst med tåg på platsen i fråga. Alltså såg jag till att vara i Frufällan lagom till att tåg 3831 skulle passera söderut. Här finns en växel, som tydligen ska bortmonteras inom kort. Då kommer Frufällan ur järnvägssynpunkt att vara en icke-existerande plats. Sommaren 2020 fanns växeln kvar och gav ett bekant du-du-du-dunk i hela tåget.

Att fotografera här, är inte lätt. Man har klätt in banan i höga stängsel, vilka dessutom är synnerligen täta. Jag fick ställa mig på tå, sträcka mina långa armar i vädret och chansa på ett resultat. Jodå, här kommer X14 nr 3227 farande.