Föga hade jag anat när jag steg på tåg 3774 mot Strömstad den 29 juli, att det skulle bli en resa att minnas. Jag var på väg mot Orust, för mitt årliga besök där. (Det händer att jag gör fler besök än ett, oftast blir det två, men detta var det jag alltid gör.) Det är en resa på några timmar, oftast med två tåg och två eller tre bussar, och mönstret är det samma varje gång.
Under resans första längre ben, det till Göteborg, hade jag suttit vid min dator och skrivit ett blogginlägg som gav mig minnen av små grusvägar i ett soligt, högsommarvarmt Småland. Nu var det dags att borda nästa tåg.
Jag fällde upp datorn igen och började på nästa text. Cmd+tab, titta på några bilder. Cmd+tab, skriva lite. Cmd+tab, se på ytterligare bilder. Cmd+tab … ja, ni fattar.
Det tog fem, kanske tio minuter innan tågvärden kom för att visera biljetterna. Jag hade stämplat mitt kort när jag steg på och det låg nära till hands. Innan tågvärden hann fram till mig, hörde jag hur hon fastnade i andra änden av den lilla salongen.
– Ni ska ha biljetterna klara från Göteborg, sade hon. Ja, ni ska ha köpt dem innan ni stiger på.
Jag uppfattade inte vad den andra parten sade, men tonläget visade att han inte var nöjd. Tågvärden upprepade sig, på det idiom som en göteborgare använder när hon visar att det är hon som bestämmer och att det inte är läge att säga emot.
– Jag hade biljetten nu när du skulle titta på den och det är väl det som räknas, sade killen ändå emot. Gå vidare nu och gör ditt jobb.
Om blickar kunde döda, skulle han ha legat som ett medvetslöst kolli på sätet. Den tågvärdens ögon var inte att leka med. Jag flinade inombords och tyckte att det var skönt med någon som dels kunde sitt jobb, dels visade resenärerna att det inte är okej att försöka fuska med biljetten.
Hon kom fram till mig.
– Kontoladdning till Stenungsund, sade jag och höll fram kortet.
– Tack, sade hon. Kom ihåg att stämpla kortet när du kliver av.
– Jadå, sade jag. Och du, jag är imponerad av att du klarar av när de beter sig så där …
Jag gjorde en gest och hon förstod.
– Mm. Men ett ord till och de åker av. Tack hjärtat, det värmer, avslutade hon och lade handen på min arm.
Jag kände mig lite belåten med att fått berömma någon som dels är värd det, dels uppskattade berömmet.
*
Det hade kunnat vara slut där. Men icke, så var det inte alls. Det hade bara börjat …
Trion – en kille och två tjejer – flyttade sig snart två steg närmare mig, till en plats med bord. Nu hörde jag deras samtal tydligare. Han hade inte släppt situationen, utan medan flickorna fnissade ältade han tågvärden.
– Subba, kunde jag urskilja ur suset från Reginans motor.
”Vad är detta för pajsare?” tänkte jag. Medan jag ändrade ställning och sträckte på mig, passade jag på att kasta en förstulen blick framåt. Han såg ut att vara 25-30 år, men torde vara äldre, för en av tjejerna kallade honom ”pappa” och hon i sin tur var 15 eller så.
Min förstulna blick räckte för att få igång honom.
– Ja, du hörde rätt, sade han i riktning mot mig.
Jag hade redan satt mig igen och tyckte inte vare sig att jag hade något att säga eller att slikt tal är värt att bemöta. Han fortsatte emellertid att tjafsa om biljettkontrollen, nu tillräckligt högt för att det skulle höras över hela avdelningen.
Ett medelålders par på andra sidan gången tittade åt deras håll och lade sig i. De gillade inte heller språkbruket.
– Vad har du med det att göra? fräste killen. Sluta nu!
Mannen tvärs över frågade om han inte borde vara ett gott föredöme för sin dotter. Skulle han verkligen uttrycka sig så inför henne?
– Ja, hon ska inte heller ta skit, sade han ungefär.
Och så fortsatte han. Och fortsatte. Utan stopp. Paret på andra sidan opponerade sig välartat, men den arge mannen käftade emot. Att tågvärden och nu medresenärerna var emot honom berodde på att han var mörk, hävdade han. Det var så dumt att man hade kunnat skratta åt det och så himla mörk var han faktiskt inte. Lyckligtvis nappade ingen på betet. Nästan utan uppehåll upprepade karl’n att han minsann hade gjort sin del: haft en biljett när biljetterna kontrollerades.
– Var det inte du som ville sluta prata? var den andre mannens klockrena kommentar.
Jag skickade ned datorn i väskan. Det här var för intressant för att inte lyssna på, så jag fick ju ändå inget skrivet och nu hade vi redan passerat tre stationer sedan det hela tog sin början.
Så småningom lade jag mig i igen. Jag minns inte vad han sade som fick mig att på nytt ta del i ”samtalet”, men …
– Du uttrycker dig som mina omognaste åttondeklassare, sade jag.
Det blev mer snack.
– Det som gjorde mig mest förbannad, förklarade den omogne mannen sedan, var inte vad hon sade, utan att du slickade röv. Vad fan har du med det här att göra?
– Jag tyckte att hon var skicklig på sitt arbete, förklarade jag uppriktigt.
– Men för det behöver du väl inte slicka röv!
– Det är väl inte konstigt att man berömmer någon som kan sitt jobb och utför det på ett bra sätt?
Det förstod han inte alls. Tydligen var det honom helt främmande att visa sin uppskattning. För mig var hans kompletta förvåning inför det, nästan allra mest överraskande. Det är klart att jag inte alltid vågar prata med en främling som jag på avstånd sett handla klokt, men i vardagen är det självklart att jag berömmer den som gör något bra. Är det inte så för nästan alla människor?
Bland det sista som sades på tåget, var att pajsaren insisterade på att han blivit orättvist behandlad.
– Hon hade ju sett min biljett, det var ju bara att gå vidare.
– Ja, det tycker jag att du ska göra nu, förklarade jag. Gå vidare alltså, i stället för att älta det här i all evighet.
De sista minuterna av resan var han faktiskt tyst. Måhända hade någon av tjejerna bett honom att lugna ned sig. Eller hade han rentav insett sitt misstag och skämdes i tysthet? Jag undrar jag, hur resan mot Uddevalla fortsatte för karl'n och hans sällskap.
*
När jag steg av i Stenungsund och åkte vidare på Orust Express till Varekil, bytte mitt skrivande fokus. Den här berättelsen var för intressant för att inte skrivas ned. Ungefär de första två tredjedelarna av detta blogginlägg härstammar från vad jag skrev då. Resten skrev jag ned halvannan vecka senare.
Sedan åkte jag vidare mot havet och tillbringade knappa tre dygn med att äta glass och umgås. Det vill säga, i OS-tider hände det även att jag vaknade mitt i natten för att lyssna till diverse försökstävlingar i friidrott och om dagarna hann jag se en diskusfinal och ett medaljrace i Laser radial. Jag tror att jag innan jag slutar slänger in några bilder här, av havet och av den översvämning som blev följden av ett nattligt regnväder som går till lokalhistorien. (Man bröt till och med OS-sändningarna för att varna för det.)
Tre dagar senare åkte jag hem igen, men det är en sån där resa som jag får återkomma till om andan faller på. Den var nämligen bara lagom händelserik.
*
Kommentera