Mina intressen är många, vilket jag ofta har antytt här. Idrotten är äldre än järnvägen och jag är nog även kunnigare när det kommer till historia och regler inom åtminstone vissa sporter.
Alltför sällan går jag till en idrottsplats och upplever sporten och stämningen på plats. En av få tävlingar som jag besöker så ofta jag kan, är de årliga GP-tävlingarna på Slottsskogsvallen.
Söndagen den 18 juni var ett sådant tillfälle. Jag skulle ta tåget till Göteborg och spårvagnen till Botaniska.
Glädjande nog fann jag att det var själva Kinnekulletåget som jag skulle få resa med från Herrljunga. Y31:orna är både bekväma och söta, så det var härligt. Där satt jag ombord på tåget och skrev, medan vi obehindrat rullade mot staden.
Så obehindrat rullade vi, att tågvärdens utrop innehöll följande mening:
– Notera gärna att vi är 14 minuter före tidtabellen.
Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin har rest med ett persontåg som varit så mycket för tidigt. 2 minuter, okej, kanske 5 på något nattåg med en timme mellan uppehållen, men 14 minuter? Är det möjligt?
Ja, det är det. Om man slipper stanna för en förbigång i Floda, kan man komma upp i en sådan tidsvinst som tåg 3325 gjorde denna dag.
*
Några timmar senare skulle tåg 3454 gå från Göteborg mot Skövde. Jag var på plats i god tid och väntade på att tåget skulle öppnas. I den ganska svala kvällen hade jag givit efter och satt på mig långbyxor för första gången på länge, så det var rätt skönt utanför tåget, men jag såg fram emot att hitta en lämplig plats. Till slut testade jag själv, tryckte på knappen till andra dörrparet, och blev inte insläppt. Således gick jag fram till de två tågvärdarna som stod och hängde i den främre dörren.
– Ursäkta, men när ska dörrarna öppnas?
– De är öppna.
Jag höjde frågande på ögonbrynen.
– Men vi kollar biljetterna före ombordstigningen så man får bara gå in där vi står.
– Jaha …. Är det någon ny rutin?
– Nej, det har vi haft ett tag. Och nu med Metallicakonserten i kväll, så …
Eftersom jag bara en kort stund tidigare – på grund av okunskap om vilka spårvagnslinjer som passerar centralen och vilka som inte gör det – gått förbi Ullevi och sett folk på väg till konserten, kändes det inte som om det särskilt många vilda hårdrockare vore på väg att kapa tåget. (Och min ringa kunskap säger att hårdrockare inte är någon direkt farlig grupp.)
Men visst, jag kunde väl visa upp biljetten redan på perrongen. Jag fiskade alltså upp mitt Västtrafikkort, personalen kollade saldot och så fick jag gå ombord på X52 nr 9084.
Det var gott om plats på tåget. I andra vagnen – på lite avstånd från den öppna dörren – var det lika gott om plats som när viruset härjade som värst för tre år sedan. Avgångstiden kom … och gick … och så hördes ett utrop i högtalarna. ”Vi väntar på ordningsvakter”, var den viktiga delen av utropet.
Ordningsvakter? tänkte jag. Ska det vara ordningsvakter på tåget?
Tio minuter senare kom ett nytt utrop, nu från en av tågvärdarna. En påstigande utan biljett hade attackerat en i personalen. Men nu skulle vi kunna starta.
Sakta lämnade vi Göteborg, medan en lågt stående sol alltjämt syntes mellan skyarna.
När biljettviseringen kom förbi – förmodligen samma tågvärd som talat i högtalarna senast – glömde jag bort att jag nog inte behövde visa biljetten igen. När jag höll fram kortet, skakade hon alltså på huvudet. Jag sade som jag hade planerat, att jag beklagade situationen, det som hade hänt.
– Tack. Ja, det var inte jag, utan en kollega. Men det gick bra, förklarade hon.
– Det är tråkigt att det ska vara så, suckade jag.
Nu berättade hon att två killar hade kommit en halv minut före tågets avgång. De skulle köpa biljett på tåget, sade de. Nej, det fick de inte (förstås). Då knuffade en av killarna tågvärdinnan åt sidan och så fick man hämta vakter.
Det är lättare att visera vid dörrarna än att slänga av folk på tåget. ”Ni får gå av vid nästa station” är inte så lätt att få gehör för, vilket jag väl hade kunnat gissa själv om jag hade blivit ombedd. Men alla verkar acceptera det, sade hon (och syftade på den försenade avgångstiden). Ja, nickade jag. Synd bara att de inte accepterade att de måste ha biljett, tillade jag.
Hon sade också att vakterna hade omhändertagit killarna. De hade tydligen händelsen på kamera(-film) också.
Det var väl bra. Inte för kamerornas skull – för jag ogillar generellt övervakningskameror – men att elakingarna blev omhändertagna. Förhoppningsvis blir de lagförda också. Även om jag ibland uttrycker att jag inte uppskattar alla moderna lagar, eller inte uppskattar dem i dess helhet, är attacker mot tjänstemän i deras utövning, ett brott. Och det är ett brott som har varit et brott, förmodligen så länge som det alls har funnits tjänstemän.
Dessutom är det ett brott som jag är helt övertygad om att alla människor, även hardcorefundamentalistiska anarkister, tycker ska vara ett brott som ska beivras.
*
Förseningen på tio minuter stod sig förbi solnedgången i Vårgårda. Likaså tills jag steg av i det mörknande Herrljunga. Det gjorde ingenting. Jag hade räknat med att cykla därifrån i sommarskymningen. Att det hade mulnat en del, var inget stort problem. Jag hade ju lyktor på cykeln.
*
Kommentera