Den 24 juli hade inte inneburit någon omväxlande glädje i vardagen men den 27 försökte jag igen. Jag packade cykeln med två liter vatten, smörgåsar, kartor, kameror samt en tidskrift som jag sparat särskilt för ändamålet.

Nu gav jag mig av mot samma plats som jag varit på fyra veckor tidigare: km 85 mellan Målsryd och Aplared, där jag sett en fin liten tunnel under järnvägen.

Det var fortfarande varmt, men ett lager av moln gjorde till stor del dagen halvklar och den intensiva hettan var inte lika tydlig som dagarna före. Med ett tydligt mål och en lite sen avfärd blåste jag på och marginalen räckte. Efter 35 minuter var jag framme och hörde tåget signalera på håll, en god bit söderut. Lite tidigare än jag trott kom tåg 328 farande.

 

(Rc-6 nr 1421.)

Jag förflyttade mig kring övergången till andra sidan spåret och inväntade det mötande tåget. Det kom, förvånande nog, också tidigare än jag trodde. Kanske en god dag på spåren?

 
 
 
 

(Tåg 327 med Rc-6 nr 1404.)

Nu satte jag mig i gräset och läste. Jodå, det fanns intressanta artiklar men redan efter 50 minuter var jag nöjd, trött på att sitta och ville röra på mig. Jag konsulterade kartan och tyckte att jag hade rätt att göra det. Alltså tog jag en väg som inledningsvis gick parallellt med spåret, men långt, långt under det. Så här ser kilometerskylten ut, just där vägen börjat sänka sig:

 

Jag fick några underbara kilometer då jag följde supersöta grusvägar som det nog krävs en storskalig karta för att hitta – och sådana kartor har jag. Där fotograferade jag inte, men vyerna var inte olika vissa av dem jag har haft i Småland. Inte ens järnvägen saknades, så trevliga vägar var det.

Jag kom till Aplared och där saknades järnvägen. Enligt kartan skulle vägen gå precis över den ena tunnelmynningen (banan löper under delar av samhället). Märkligt nog lyckades jag passera utan att se några spår av spår. Alltså vände jag, tittade noggrannare och faktiskt, om jag stod på exakt rätt plats kunde jag ana den i grönskan. Med gott objektiv gick det även att zooma in och få en någorlunda klar blick. Till och med växeln till sidospåren (diskuterade 2017) såg jag.

 

Snart skulle ett tåg komma och under tiden åt jag mina smörgåsar. En lycklig omständighet var att jag längst bort, precis där kurvan börjar, kunde se en blinkande signal. Den kan anas på bilden ovan och jag visste att i samma ögonblick den lyste med fast sken, skulle tåget vara på väg mot plankorsningen längre bort längs spåret. Med andra ord skulle jag få en alldeles utmärkt förvarning, så jag behövde inte som i Kvillsfors riskera att stå med en halväten smörgås i handen och bortrullat pålägg löst i väskan.

Därefter måste jag ha förflyttat mig någon meter, för när Rc-6 nr 1422 anförande tåg 332 anlände, var vinkeln en annan. Men tåget syntes förstås lika klart och jag tycker nästan att det blev lite coola bilder.

 
 

Därmed hade jag sett färdigt på tåg för denna dag. Nästa skulle inte passera på banan förrän långt senare. Först kunde jag göra en omväg och se på andra vägar som jag möjligen hade besökt en gång för många, många år sedan men sedan dess hunnit glömma. De var måttligt intressanta, men jag hamnade i situationen att jag stod på en nedlagd järnväg och såg den nuvarande.

 

Jag hade alltså funnit, som det står på vägskyltarna, Gamla Kindsbanan. Den som blev överflödig när den nya banan byggdes och därför lades ned redan år 1900 ungefär. Dit har många vår- och försommarturer tagit mig men detta blev första (och sannolikt enda) gången för i år.

Detta tror jag är en järnvägsbyggnad i Roppered. Godsmagasin eller något ditåt?

 

(Jag har till och med diskuterat just den byggnaden förr, närmare bestämt 2015.)

Lika omöjligt som vanligt var det att försöka fånga de galet maffiga höjdskillnaderna på bild. Är det ens möjligt? Jag upprepar med en dåres envishet: den vägen måste upplevas – helst på cykel, eftersom det är riktigt läskigt att åka där i bil.

Lite vild natur kan i alla fall få vara med, eftersom jag är snäll.

 
 

En familj som, om mina ögon och öron inte lurade mig, har rötterna i en annan världsdel, hade tagit sina cyklar just hit. Det var roligt att se. Vad folk än säger, häckar våra invandrare inte bara i miljonprogramsområdet utan upplever Sverige. Den där svenska naturen som vissa infödda svenskar lämnar i flygplan, är nämligen rent objektivt sett vacker och upplevelsevärd.

 

Därefter följde jag Kindsbanan hela vägen hem. Jag var lite trött i kroppen, men det gjorde ingenting förrän jag kom in och luften stod still. Då forsade svetten av mig och jag tvingades lägga mig och vila hela kvällen. Så det kan bli!

Aplared, BAJ, Borås-Alvesta, Kindsbanan, Kovrabron, Kust-till-kust, Rc, Roppered, SJ-tåg, banvallscykling, fotoplatser, kilometerstolpe, reseberättelse, sidospår,

Kommentera

Publiceras ej