Inför att jag lördagen den 29 juni äntligen skulle bli klar med mitt cyklande fram och tillbaka till Målsryd, hade jag kollat vilka tåg som skulle röra sig mellan Borås och Hillared den dagen. Det fanns bara ett under de förmiddagstimmar jag tänkte vistas i trakten.

Därför blev jag förvånad när jag kom gående från bussen och hörde ett tåg på ingång till samhället samt såg vagntaken passera under viadukten jag närmade mig. Ett par timmar senare hände nästan precis samma sak vid en annan viadukt och jag förstod ingenting. Väl hemma kollade jag med samma källa igen. Nej, inga tåg … hur hängde detta ihop? Så insåg jag att jag gjort sökningen på 29 maj, alla bitar föll på plats och jag slog mig för pannan. Därefter skrattade jag åt min dumhet, ty värre misstag har jag gjort än detta.

Om detta misstag visste jag alltså inget när jag hade sett den charmiga tunneln från förra inlägget. Jag hade nog inte ens bestämt att jag skulle dröja mig kvar en timme för att se det (som jag trodde) enda tåget, men jag hade det så trivsamt där ute i skogen att jag ställde cykeln vid en mötesplats längs grusvägen och tog fram en tysk tidskrift ur väskan. Fördelen med att ha med sig just tyskspråkiga tidskrifter är att de räcker länge…

 

(Ungefär här var jag, men bara ungefär, så bilden får väl ge en antydan om den sköna naturen och det halvklara vädret.)

Det var inte mycket trafik där i skogen. En bil susade förbi var tionde minut eller så och en skogsmaskin med ovanligt svarta avgaser kom också den vägen.

Men medan jag stod vid min cykel och hörde snarare än såg en bil, förnam jag hur den bromsade in. Jag tittade upp – och mötte en polismans fundersamma blick. Han kollade på mig och undrade väl vad jag var för en skummis där ute i obygden. Varken bonde eller skogsarbetare, nej inte ens en dam med hund var jag. Tydligen kom han fram till att jag var ofarlig, för han fattade det kloka beslutet att låta mig vara i fred och tryckte på gasen igen, varpå jag skrattade för mig själv.

Det var kanske tur att han inte såg mig när jag uppehöll mig vid den närliggande plankorsningen. I vanlig ordning var jag aldrig någon fara vare sig för mig själv eller för trafiken, men jag vandrade omkring mellan de uppfällda bommarna en god stund, sökande passande fotovinklar. Sådana fanns det många av – men de flesta vore tyvärr omöjliga under tågens passage. Här är en:

 

Solen trängde genom molnen. Det var en varm vecka som gick mot sitt slut; under kvällen och natten till måndag skulle en kallfront passera och temperaturen sjunka med nästan 15 grader. När jag kunde höra tåget långt borta – i motsatt riktning mot vad jag förväntat mig – bestämde jag mig för att mäta hur långt före tågets passage som bommarna gick ned. Det visade sig att de var nere med ungefär 45 sekunders marginal men klockorna hade börjat ringa nästan exakt en minut innan tåget var mitt i korsningen. Så lång förvarning får alltså en långsam landsvägstrafikant som inte lyssnar efter tåg.

Tåget hade nummer 328 och bestod av Rc-6 nr 1388 samt fem vagnar.

 
 
 
 

Det fick försvinna mot Borås och Göteborg medan jag cyklade hemåt.

 

På vägen hann jag alltså överraskas av ännu ett tåg men då var kameran redan nedpackad…

BAJ, Borås-Alvesta, Rc, SJ-tåg, bommar, cykel, km 85, om mig, plankorsningar, polisen, väder,

Kommentera

Publiceras ej