I fredags eftermiddag gick jag hem från jobbet med en massa veckor ograverad ledighet framför mig, i fredags kväll firade jag med två koppar te och en portion jordgubbspaj på kulturhuset och i lördags morse klev jag upp pigg med en längtan att ge mig ut och cykla.
Väderprognosen hade sagt att de senaste dagarnas stabila sommar skulle övergå i ostadigare väder så jag väntade inte länge utan stack i väg direkt efter frukost. Planerna på sköna klättringar vid Ljushult hade jag lagt åt sidan och tänkte mig i stället att cykla till Kovrabron och njuta av solen...
Jag har cyklat längs Kinds Härads Järnväg kanske 4-5 gånger förut och nu tänkte jag alltså titta dit en stund igen. Efter mitt senaste besök skrev jag ett av mina allra första blogginlägg (läs här) och nu skriver jag igen. Det är risk för upprepningar men Kindsbanan är så häpnadsväckande att jag får sköna rysningar varje gång jag är där och jag förbluffas av att det finns folk runt Borås som aldrig tagit sig dit. Den ligger ju bara några kilometer utanför stan...
På sätt och vis börjar äventyret redan vid Hedvigsborg, vid vägporten under nuvarande Borås-Alvesta järnväg. Porten är nämligen byggd för Kindsbanan och härifrån kan man följa denna utan avbrott.
Även bron över bäcken är så stadigt byggd att den nog är en rest av järnvägen (som, vilket jag skrev för inte så länge sedan, lades ned redan 1902 eller så).
Förbi Transåssjön, ut mot Kråkered och off we go!
Ganska snart kommer de första skärningarna och man tänker "åh, så fint!" och glömmer helt bort vad som väntar om en stund.
Ja, detta var ju ännu bättre.
(Det slog mig just här, att när man befinner sig på en väg som på båda sidor har skärningar som är högre/djupare än vägen är bred, då känner man sig ganska liten och fascinerad.)
Och så kommer den löftesrika skylten som är en välbefogad varning men ett galet understatement.
Tvåhundra meter senare kommer man till bron över Kovraån. (Jag har logiskt nog alltid kallat den för Kovrabron men det kanske bara ett smeknamn jag givit den.) På nästa bild står jag i dess östra del och fotograferar västerut, alltså så att säga bakåt.
Det är en hög bank, men för att se att det faktiskt är en bro, krävs nästan att man lämnar sin cykel och promenerar ned för slänten.
En nästan trolsk stämning möter, där solen strilar ned mellan träd och buskar mot den lilla ån.
Bron är i original, uppmärksammad av kulturbevarande myndigheter, och utan att ens behöva bli blöt om fötterna kan man se tvärs igenom.
Där kan man stå i skuggan en stund, innan man fortsätter ytterligare något hundratal meter österut.
Där ligger ännu en hög bank, som också den genomskärs av ett vattendrag, en liten bäck som är ett biflöde till Kovraån. Nästa bild är också tagen västerut.
Till skillnad från den egentliga Kovrabanken är utsikten friare här, bäcken anas i bildens nederdel och trots höjden och det öppna läget har jag aldrig blåst bort just här.
Även från denna bank tog jag en promenad ned i ravinen och fotograferade – ingen bro men väl banken i sig.
Ovanstående bild var från sydsidan, men man kan också gå ned på nordsidan och njuta av underbar natur där.
Det får vara till en annan dag och i stället visar jag ett exempel på de betade marker som dyker upp lite här och var. Detta är vid själva gården Kovra, som bland annat befolkas av kreatur som nog aldrig sett ett tåg men är en del av traktens storslagenhet.
Kovrabroarna var ju speciella, men de är ändå bara början för nästa del av banan är så hysteriskt hänförande att något liknande alltså inte finns någonstans.
Kanske skulle en skicklig fotograf med en högklassig kamera få fram djupet, höjden och vinklarna, men jag kan bara beklaga att jag inte klarar det. Här står jag i alla fall på själva Kindsbanan, med Kovraåns dalgång nedanför mig, början av en mycket brant och slingrande serpentinväg däremellan, beklagar att det inte går att återge känslan, och bara längtar tillbaka...
Bilden av telefonledningen från sidan antyder ju i alla fall hur brant det är. På sina ställen når den nästan marken, för det spelar ingen roll hur tätt stolparna står; när stupet är nästan lodrätt är det närmast omöjligt att bygga en ledning som håller sig på behörigt avstånd från bergssidan.
Skärningarna är fina och den som känner sig höjdrädd kan vila ut en stund mellan klippsidorna.
Det ville inte jag, utan i stället klättrade jag upp söder om banan, ställde mig på bergskanten och tittade ned. Nästa bild visar Kindsbanan nederst i bild, dalgången bortom den och gården på andra sidan överst.
Notera den lilla bron över ån, en sån där detalj som jag mer än en gång stod och vilade blicken på.
Det är så extremt, att om någon hade byggt en modelljärnväg med liknande vinklar, skulle betyget lyda "vackert men orealistiskt". Jag hade ju varit här förut, visste vad som väntade bakom nästa krök men pratade för mig själv, utropande "Det är helt galet, fullständigt absurt. Hysteriskt!"
Efter bara ett par kilometer är de stora vyerna över men jag hade bestämt mig för att fortsätta en bit till. I alla fall till nästa vägkorsning... På vägen passerade jag en liten naturskönt belägen stuga, med lupiner, syrener och pioner runt knutarna. Den får visa att det inte bara är berg och stup som gör besöket värt ansträngningen.
(Jag tror inte att det är en byggnad som är direkt kopplad till järnvägens kortvariga liv, men det skulle mycket väl kunna vara så.)
Ytterligare betande kreatur mötte jag. De var finare än de förra, ty här fanns några svartvita SLB och dem har jag alltid varit lite svag för. Däremot funderade jag över kombinationen av små kalvar och vuxna tjurar (om än inte fullvuxna). Den kändes inte helt självklar, men det fanns säkert någon poäng med det också.
Nästa bild är tagen från söder, just som de tre kilometerna av höga bankar är slut, när Kindsbanan omgärdas av en allé och löper förbi en liten röd stuga och korsar en precis lagom stor asfalterad väg vid Sävshults by.
Därefter följer några kilometer som inte är lika spännande, men jag gav mig ändå in där – hade jag nu kommit så långt som till Sävshult, kunde jag ju lika gärna fortsätta till f.d. Roppereds station.
Nästa bild visar ett uthus i Roppered och det är en byggnad som en gång mycket väl skulle kunna ha varit ett godsmagasin eller så. Jag vet inte alls om det är så, men vissa detaljer påminner om andra hus jag känner till från slutet av 1800-talet. Dessutom är marken framför osedvanligt plan och ligger upphöjd jämfört med omgivningen, som resterna av en mindre bangård.
Jag var inte ensam på Kindsbanan denna dag. Ett par cyklister hade jag vinkat till och några få gånger hade bilister tvingat mig att kliva åt sidan på den smala vägen. Det går förstås bra när man själv är ute på cykel, men ett möte mellan bilar är inte vad Kindsbanan är byggd för och detta inläggs rubrik är en följd av vad resultatet blev av ett bilmöte i Roppered.
Här hade nämligen följande hänt: En bil som liksom jag kommit västerifrån, hade fått möte med en österifrån kommande bil, varvid den senare hade valt att backa in mot Roppereds station. Det bar sig då inte bättre än att den backande bilen hamnade i diket. (Om det hade hänt några kilometer västerut, hade ni läst om det i tidningen, det kan jag lova, ty då hade den störtat hundra meter ned i ravinen!)
Paret som stod kvar på vägen kände sig gammalt och svagt och trodde sig inte om att kunna hjälpa den ensamma bilisten i diket. Till allas glädje kom då en grå cykel sakta rullande längs vägen och cyklisten såg ung och vältränad ut, tyckte församlingen.
– Visst, sade jag, jag kan väl försöka.
Sagt och gjort, jag ställde i från mig cykeln, tog av hjälm och kamera, glömde att ta ens en hastig liten bild av malören, och steg ned i diket. Erinrande mig de goda råd som min gamla vän Markus Persson gav mig vid en liknande händelse utanför Rättvik för många år sedan, hittade jag en stadig punkt att knuffa på och tjoff! – så var bilen uppe ur diket och tre personer lyckliggjorda.
Vältränad, nåja, tänkte jag, men brydde mig inte om att bråka om den saken, utan hade i stället ett intressant samtal om Kindsbanans historia med en äldre herre i sällskapet
Eftersom jag var på gott humör, bråkade jag inte heller om att Kindsbanan faktiskt inte alls var så smalspårig som farbrorn påstod, utan lika normalspårig som den järnväg som ersatte den. (Däremot var Kindsbanan kurvig, långsam och gick genom tämligen öde trakter, vilket på alla punkter skulle ha gjort den chanslös i konkurrensen med nybyggda Borås-Alvesta järnväg.) Så i stället för att jag sade emot, tog vi adjö och så fotograferade jag vad som sannolikt är en synnerligen ombyggd Roppereds f.d. station.
(Största tillåtna axelvikt 10 ton, det låter faktiskt rätt mycket, för än i dag klarar de flesta svenska järnvägar inte mer än 22,5 ton.)
Den återstående delen av banan är inte heller särskilt flashig, men Abborrasjön ser lite söt ut på håll.
Sedan tar banvallen slut och en nybyggd grusväg svänger av i stället.
Varför det då? Jo, för att nya riksväg 27 har förstört landskapet:
På andra sidan landsvägen återkommer Kindsbanan i höjd med de sydligaste utposterna av Aplareds samhälle. Kan detta vara gammal bangård och eventuellt en eller två byggnader från tiden då det begav sig?
(Det fanns fler byggnader här som såg ut att ha järnvägsanknytning, men det satt folk och stirrade så otäckt på mig att jag inte vågade fråga, skriver jag här och ler.)
Och så, bara en kilometer senare, stod jag åter vid en trafikerad järnväg.
Solen gassade, men några tåg kom inte vid mitt besök här.
Jag hade faktiskt inte kontrollerat graf eller persontågstidtabell, så jag stannade bara en liten stund för att vila och dricka vatten, men sedan återvände jag västerut. En beräkning sade att dagsetappen så dags var ungefär två mil. Det var väl okej, men jag hade varit ute i tre timmar ungefär, vilket visar att jag tillbringat väldigt lite av den tiden på cykeln...
Nu var det dags för andra bullar och jag dundrade hemåt i full karriär, stannande bara några få gånger för att komplettera kamerans minneskort med ett par bilder. Till exempel vid vägkorsningen utanför Sävshult:
Nästa bild är mest tagen för att visa att himlen börjat mulna. Några timmar senare skulle helt enligt förutsägelsen ett ihållande och rätt skönt sommarregn ligga över trakten.
(Ja, det fanns ett annat skäl till detta och ytterligare stopp. När sommarhögtrycket gav vika, flög insekterna lägre och två av dem väjde inte för mig utan lade sig prydligt till rätta i mina ögon. Då var jag glad för min vana att alltid ha en liten fickspegel med mig, ty flygfän i ögonen kan förstöra hela dagen.)
Hemfärden höll gott marschtempo, ungefär 25 km/h eller så (delvis för att banvallen lutar nedför större delen av sträckan), och ganska snart var jag tillbaka i staden, där Kindsbanan och mina ben tog slut ungefär samtidigt.
Trött men nöjd med sommarlovets första förmiddag på Kindsbanan, kan jag bara avsluta detta inlägg med en uppmaning: res dit, mina vänner! Kanske inte just till vägporten på gränsen mellan Trandared och Hedvigsborg, men till Kindsbanan. Res dit minst en dag i livet...
Kommentera