Den svenska sommarkvällen, karaktäriserad av det speciella, nordiska ljuset, hade inletts redan på Aspedalens station. Därifrån for jag med pendeltåg till Alingsås. Om den resan är inte mycket att säga annat än att jag tvangs dela salong med ett par odrägliga överklassungar i 12-årsåldern som låtsades inte förstå biljettsystemet. Hade de inte klivit av i Floda ändå, hoppas jag att tågvärden hade slängt av dem där. Någon påföljd vore de nämligen värda att få för sitt högst medvetna biljettfusk.
På Alingsås station möttes lång- och kortväga tåg. En röd X74:a tillhörig MTR stod tillfälligt parkerad på spår 1. Västtrafiks regionaltåg mot Nässjö stod på spår 2 och vändande pendeltåg på spår 3.
Planteringen vid den östra entrén är större än i Vedum men egentligen inte mer imponerande.
Emellanåt blåste ett godståg förbi. Varifrån? Varthän? Eftersom godstrafiken till Partille inte är jättestor, drog jag slutsatsen att godstågen på ett eller annat sätt kunde snirkla sig igenom banarbetet. Det var ju bra. Godstrafiken är beklagligt nevärderad i vår tids järnvägspolitik.
Jag satte mig ned och läste ett par kapitel i Tove Janssons Rent spel. Det blåste och blev så pass kyligt att jag drog på mig en varm tröja för första gången på flera veckor. Den åkte snabbt av så snart cykeln och jag var ombord på tåget, ty där var alltjämt sommarvarmt och förstås vindstilla.
Tåget hette 7275 och var samma X50-Regina nr 3294 som syntes på en tidigare bild.
Herrljunga såg ut som det brukar. Undantaget var att det var afton även här.
Jag hade gott om tid. Det knappa bytet i Alingsås hade jag förlängt med en halvtimme genom att välja pendeltåget före det som Västtrafik föreslog. I Herrljunga hade jag inget val, men det gjorde alls inget. När möjligheten nu fanns, cyklade jag genom halva köpingen och iakttog hur kvällsljuset skymtade bakom träden.
Det fanns fler iakttagare.
Katten hade blicken riktad åt rätt håll. Hade den samma plan som jag? Att se SJ:s tåg 10445 mot Göteborg ta denna ovanliga omväg?
Förmodligen kände katten inte till de omledda tågen, hade nog inte ens förstånd att tycka att ett X2000 är ovanligt på denna bana, men den var klok nog att flytta på sig. Tror jag, för jag såg inget tecken på att den skulle ha stannat på sin olämpliga plats i spårområdet …
Herrljunga kyrka återfinns centralt i samhället. Ovanligt nog för en kyrka, är kyrkbacken inte ens en backe, utan hela kyrkogården ligger i plan med omgivningen.
Stationshuset gonade sig i kvällssolen som nådde över taket och in på stationsplanen, med järnvägshotell och automobilparkering.
På andra sidan spåren har skapats en grön liten oas varifrån tågen hörs, men dit knappt ens lokalbefolkningen hittar.
Vid perrongen hade tåg mot både Uddevalla (nr 3850 kl. 21:27) och Borås (nr 13851 kl. 21:25) skyltats från samma spår. Det var orimligt redan från början och medan jag gjorde mina exkursioner hade det ena tågsättet växlats därifrån. Nu stod de båda syskonen bredvid varandra, inväntade kvällens sista tur och talade om hur den varma eftermiddagen varit.
– Dä har vari’ var’nt i da’, sade X14 nr 3225. Så dä ä skönt att sola’ ä på väg neråt’e.
– Ja, men dä ä ändå finnt å få vila snart, sade X14 nr 3228.
Vila är bra, men i dagarna går några av deras kusiner till skrot. Så kan det vara när man lever i Mälardalen. Här i Västsverige handskas vi varsammare med våra åldringar som utför ett utmärkt arbete och inte ens är på väg mot pensionen.
Själv behövde jag inte vila, utan kände mig tillfreds med det mesta. ”Den svenska sommaren är galet vacker.” skrev jag i min lilla bok.
Tåg 13851 lämnade Herrljunga och rullade söderut. Du-dunk, du-dunk, du-dunk slog det i skenskarvarna medan skog och åkrar sällskapade utanför fönstret.
I idyllen Ljung skuggade tågsättet halva stationshuset. Men det är bara bra, för då blir det inga ljusreflexer i ställverkets lampor. (Det har spekulerats i att det kunde vara en bidragande orsak till att två tåg höll på att kollidera här den 12 maj 2004.)
Tågklareraren utförde sina manipulationer. Det är ett yrke som sjunger på sista versen i Ljung, för om några veckor stänger sträckan för ombyggnad och på nyåret sitter tågklareraren vid ett bord i Göteborg.
Tågklareraren i Ljung gjorde handsignal för sista gången denna dag och rapporterade ”tåg ut” till Fristad. Sexton minuter senare fick hon svaret ”tåg in” från Fristad, kunde slå igen boken, låsa dörren och gå till sängs. Hennes kollega i Fristad kunde så småningom göra sammaledes.
I de skarpa kurvorna längs Öresjö fick lokföraren göra sedvanliga inbromsningar. Slarv och snålhet gjorde att man för länge sedan lade pengarna på sten som både bokstavligt och bildligt vräktes i sjön i stället för att man byggde en tunnel genom berget. Största tillåtna hastighet har därför aldrig kunnat överstiga 50 här.
Klockan var 21:58 och solnedgången var så nära att bergen i väster redan skymde ljuset.
Ja, gäsp. Tid att krypa till kojs och minnas måndagen. Bortglömt i Borås, sent i Sandared, rörigt i Rävlanda, risigt i ravinen, livat i Lerum och vackert i Västergötland. Svettigt på cykeln, Tove på tåget, skymning i skyn, allitterationer i Alingsåsss …
… zzz …
Kommentera