(Detta är den sjätte och sista delen. Alla finns listade i slutet av denna text.)
Senaste berättade jag om mitt besök i Håkantorp. Jag sade nog också att jag hade bestämt mig för att cykla vidare till Vara.
Efter att ha tillbringat fyra timmar med att transportera mig längs två av triangelns båda ben, hade jag en känsla av att det skulle ta en stund att cykla till Vara. En omväg skulle jag dessutom tvingas ta, då bara järnvägen går raka spåret. Det var föga förvånande en helt oriktig känsla. Faktum var att det bara var en mils väg och jag behövde inte stanna någonstans om jag inte ville. Det tar på sin höjd en halvtimme – och denna dag visade det sig snarare ta tjugo minuter, effektiv tid. Att hinna med tåget från Vara, som skulle gå om 45 minuter ungefär, var alltså en baggis. Så klart.
Efter en knapp kilometer stannade jag kort och tog t.ex. en bild bakåt i färdriktningen:
Här står också en intressant och närmast antik byggnad, på kartan klassificerad som transformator. En person med elektriska intressen, torde göra en exkursion hit.
Till min glädje fanns en god cykelbana parallellt med vägen så jag blåste på utom räckhåll för illvilliga bilister. Cykelvägen upphörde i någon kilometer och jag hänvisades att ta bivägen genom Longs by, vilket jag i och för sig redan hade planerat. Där står en kyrka av standardmodell från 1897.
Long, som uttalas med svenskt o-ljud (s.k. europeiskt u), är en trevligt avgränsad liten by mitt på den stora slätten.
När jag lämnat byns gamla centrum bakom mig, möttes jag oförmodat av skylten ”Här slutar allmän väg”. Den brukar jag annars mest se i mer öde trakter. Vägen fortsatte emellertid, om än inte i allmän form.
Varas roll som stort handelscentrum på slätten syns både på långt håll …
… och på närmare håll. Bebyggelsen känns klassisk för en köping med Varas storlek och historia.
Ja, så stod jag äntligen på Vara station. Klockan var inte mycket och jag hade mycket väl kunnat stanna ute flera timmar till. Jag hade till exempel kunnat cykla vidare till Vedum eller rentav Herrljunga och ta ett senare tåg därifrån. Men trots den tidiga timmen var jag trött (ungefär lika trött som jag just nu är på att skriva tjatiga reseberättelser). Kunde jag köpa en glass medan jag väntade? Nej, det kunde jag inte, ty kiosken i stationshuset hade flyttat till den centrala parken och i parken var det lång kö. Därför passade det bra att tåg 3831 söderut anlände enligt tidtabell ungefär kvart över två.
Det var nästan fascinerande att vara så alldeles genomsvettig och smått uttorkad efter en utflykt på bara fem timmar och fyra mil. Men skönt var det ändå, mina tre liter vatten hade varit tillräckligt och jag steg upp på X 12 nr 3196.
När jag placerat min cykel på bästa platsen, kom en annan cyklist också ombord. Han såg uttråkad ut och klev av redan i Vedum.
Sveriges järnvägsstationer var en gång kända för sina storslagna parker. Varje station med självaktning skulle ha vackra planteringar där genomresande och lokalbefolkning kunde ta sköna promenader. Så här ser planteringen ut i Vedum anno 2021.
Ack ja, det var andra tider förr. På den tiden fanns det gott om arbetskraft. Så är det inte nu, när företagen skriker efter arbetskraft och arbetslösheten är noll procent. Det antar jag åtminstone, för annars skulle allt viktigt och nyttigt arbete naturligtvis omedelbart utföras. Inte bara försköning av kulturlandskapet och bygge av järnvägar, utan också extra personalinsatser i vård och skola.
En annan sorts kulturlandskap är detta, där gräset växer och kreaturen betar i skogsbrynet:
(Bilden ovan är från en smärre idyll mellan Torpåkra och Mollaryd. Och nej, på bilden finns inga kreatur i skogsbrynet, men de har uppenbarligen varit där ...)
Förra sommaren gjorde jag ett par färder längs sträckan Ljung–Borås. Här är återigen Mollaryds tidigare stationshus, i en ganska lyckad vinkel från tåget.
Sista bilden får bli från Öresjö, den avlånga sjön som järnvägen följer under flera kilometer. Ljuset var ett helt annat, drygt åtta timmar efter morgonens passage.
Så var jag tillbaka, efter en heldagsutflykt på sommarlovets första dag. Varm var jag, någorlunda solbränd samt belåten med min insats. Jag hade gjort precis vad jag föresatt mig och nu återstod bara att berätta om det i bloggen. Det har jag nu gjort, och skulle jag vilja återuppleva resan är det bara att börja om i det första inlägget …
*
Min resa till ”Tumlebergstriangeln” den 18 juni 2021 redovisas i sex inlägg:
- Att inleda sommarlovet (Borås–Vara)
- (Vara) – (Tumleberg)
- Tumleberg
- Arentorp och Helås
- Håkantorp
- Hemåt över slätten (Håkantorp–Vara–Borås)
Kommentera