(Detta är andra delen av sex. Alla finns listade i slutet av denna text.
Rubriken är järnvägsspråk. Den visar att jag nu tänker berätta om sträckan Vara–Tumleberg, med undantag för ändpunkterna själva (som därför står i parentes).
Jag har tidigare berättat om hur jag en regnig dag i april upptäckte järnvägsbron över Getån. Nu skulle jag återse denna bro och skillnaden var stor. Man kan inte påstå att det regnade den 18 juni 2021. Det var gott och väl 25° redan klockan nio och det enda vatten jag såg, var det i ån samt de tre liter jag hade med mig.
VGJ:s banvall gick att följa ett par kilometer åt sydväst från Vara station, men slutade i en åker med oljeväxter (om raps eller rybs, kan jag inte avgöra).
Här satt en hare som skrämt skuttade sin väg när jag närmade mig. Cykeln hoppade också omkring på dålig körväg när jag letade mig ut till landsvägen. På denna avancerade jag en helt kort sträcka tills jag återsåg bron över Getån.
Ur några olika vinklar fotograferade jag den …
… tills jag beslöt mig för att ställa cykeln i diket samt traska i väg längs en åkerren. En bonde hade varit hygglig nog att slå de yttersta meterna av sin vall, för jag hade naturligtvis inte givit mig ut i vare sig vallgräs eller spannmålsodlingar. (Det är en självklar begränsning av allemansrätten, att man inte får röra sig på odlad mark. Inte ens för att ta selfies i rapsfält, vilket det förra sommaren uppmärksammades att folk gjorde.)
På så vis stod jag intill bron, men egentligen inte på den. Det visade sig nämligen att den inte vore möjlig att passera utan risk för genomstörtning. Brädorna var murkna och det står nog inte på innan fler än nu faller ned i ån. Bilderna visar skicket, tror jag.
Jag avslutade med att mest som dokumentation ta ytterligare några bilder, innan jag återvände till cykeln och fortsatte söderut.
En milstolpe längs vägen, vackert kombinerad med en bänk ”mitt ute i ingenstans”, passerade jag …
… och efter någon kilometer hamnade jag på landsvägen norrut mot Helås. Jag svängde in däråt blott för att se banvallsrester, vilket jag också gjorde. En bil byggd under VGJ:s storhetstid (?) kom körande. Visst ser ett tränat öga att landsvägen har korsats av en järnväg här?
Jodå, när jag stampade lite i vägrenen, var underlaget påtagligt stummare än på andra ställen. Här har det gått spår för inte väldigt länge sedan. (1988, nämligen.)
Så här skulle jag fortsätta hela vägen till Tumleberg: sicksacka mig fram genom landskapet för att se vad som återstod av banvallen. I trakten av det som på en storskalig karta kallas Korsmaden, korsar flera mindre vägar den tidigare järnvägen. Nästa bild visar hur landsvägen gör som ett gupp på en sådan punkt och en liten grusplätt på något dussin meter är faktiskt gammal järnväg.
Vid nästa väg avslöjade en lucka i träden, att en viktig transportled gått fram.
Enligt lantmäteriets karta från 2005 skulle det gå att hjälpligt ta sig fram längs spåret i en och en halv kilometer från gården (eller byn) Moholm. Halva den sträckan var cykelbar; ytterligare något visade sig vara en stig. I norra änden låg rentav en hel liten banvall kvar i skogsbrynet. Kan det ha varit 50 meter eller så? Föga mer än en avlång grushög – i vars ände man nyligen tycks ha odlat potatis! – var det, men nog måste det vara själva banvallen som låg där? Bilderna får tala för sig själva, omväxlande från sidan och uppifrån.
En krok väster om banan, delvis genom en helt underbar liten tallskog, ledde mig ut i änden av en kilometerlång grusväg. Innan jag fortsatte söderut längs den, trängde jag in under granar på en dålig skogsväg som blev en stig som blev en nästan oframkomlig stig. Här stod en räv och tittade på mig ett ögonblick, men kom raskt på andra tankar och ilade i väg från människor och deras kameror.
På nästa bild syns banvallen i högra delen av bilden, med ett tydligt avgränsande dike till vänster. Även om själva vallen är bevuxen, är det mest sly och buskar, medan de höga träden ännu i några decennier får hålla sig vid sidan av.
Stickande flygfän irriterade mig i skogsbrynet, så snart återvände jag till de öppna markerna, ut på grusvägen, som sträckte sig spikrakt genom landskapet, med bara en liten avvikelse runt en elstolpe.
Även denna del av tracén tog slut i en åker och jag fick ta mig på andra vägar mot Tumleberg.
Här slutar jag för nu, med ytterligare en milstolpe, som vanligt märkt ”1/4 MIIL”. Mäter man fågelvägen, står den 10,7 km från den jag sett någon timme tidigare, vilket lustigt nog är nästan precis en svensk mil enligt förordningen av år 1855 (10688 m).
En gammal svensk mil är i sin tur exakt 12000 gånger längre än spårvidden på de smalspåriga järnvägar jag var ute och sökte denna dag. Jag skulle hitta påtagliga rester av dem i Tumleberg som jag strax inträffade i.
*
Min resa till ”Tumlebergstriangeln” den 18 juni 2021 redovisas i sex inlägg:
- Att inleda sommarlovet (Borås–Vara)
- (Vara) – (Tumleberg)
- Tumleberg
- Arentorp och Helås
- Håkantorp
- Hemåt över slätten (Håkantorp–Vara–Borås)
Kommentera