(Detta är tredje delen av sex. Alla finns listade i slutet av denna text.)
Tumleberg var en järnvägsknut som aldrig riktigt tog sig. Det finns bilder från första hälften av 1900-talet, uppvisande en sagolik massa tåg på mängder av spår. Trafiken speglade däremot inte bebyggelsen, utan Tumleberg var landsbygd då liksom nu. Visst fanns det en del handelsverksamhet, men i dag är Tumleberg inte ens en tätort.
Låt oss börja med en stiliserad karta av tidigt 1900-tal, där gröna linjer är smalspår och svarta normalspår:
Historien är som följer. Många starka krafter ville ge Göteborg kontakt med det smalspåriga järnvägsnätet i Skaraborg. ”Västergötland–Göteborgs Järnvägar” (VGJ) skulle dras till Skara på lämpliga vägar. Lidköping var emellertid en stark spelare och för att få den staden med sig på tåget, krävdes en anslutning dit. Håkantorp–Lidköpings järnväg (HLJ) fanns redan och VGJ tilläts inte korsa Uddevalla–Vänersborg–Herrljunga (UVHJ) annat än vid befintliga stationer. Ett alternativ var att gå via Vara och sedan bygga parallellt med UVHJ till Håkantorp. I stället valde man att bygga en sidobana från gården Pedersbacke – vars station fick namnet Tumleberg.
Lidköpings stad var närmast halsstarrigt petiga och krävde att det skulle gå exakt lika många tåg på båda benen från Tumleberg, liksom att det skulle finnas direkttåg Göteborg–Lidköping. Jag vet faktiskt inte hur länge man höll fast vid den principen. När staten tagit över de svenska järnvägarna och dessutom breddat Håkantorp–Lidköping, var sagan all för Tumleberg–Håkantorp som omedelbart lades ned. Detta var 1953.
2021 har Tumleberg bara busshållplats.
Jag visste att det gamla stationsområdet låg i ortens norra del. Som järnvägen är inritad med brandgul penna på en av mina kartor, kunde jag lätt hitta dit. Flera bilder tog jag … men de visar inte alls någon banvall, utan en svårframkomlig väg som aldrig varit belagd med spår. Detta insåg jag när jag väl var på plats.
På plats var även ett rådjur. Det mötte min blick, med stora ögon, och jag tog försiktigt fram kameran. ”Här gäller det att vara stilla, så att det inte flyr.”
Visst fick jag en bild, så jag tog en till och lade tillbaka kameran. Men sedan då? Jag kunde ju inte ha ett rådjur i hasorna när jag gick runt och fotograferade. Jag fick helt enkelt prata lite med djuret och utföra lite hastiga rörelser. Då, men inte förr, sprang det. Det var ett ovanligt oskyggt rådjur.
Här kommer en bild av den forna bangården, tagen söderut. Dagens bebyggelse finns bortom bildens alla träd och buskar, så även om civilisationen lyser med sin frånvaro på Tumlebergs station, finns den inte långt därifrån.
Utöver alla antydningar till gammal järnväg, finns två eller tre saker som väldigt tydligt visar platsens historia. Den ena kom jag nästan incyklande på och kan anas redan i ovanstående bilds vänstra del: en lastkaj i ljus granit.
Lastkajen är ganska precis en meter hög och så stabil att den nog kan stå i hundra år till. Hade jag haft den i min trädgård, hade jag varit stolt och vårdat den ömt.
Den andra företeelsen hade jag sett redan på flygbilder: en gammal vändskivegrop. Den är tämligen intakt men diametern är för stor för att på ett vettigt få med hela på samma bild.
Gropen är djup också. Det är nog tur att den inte är igenväxt, för då vore den näst intill farlig. Vad jag också noterade, var att bottnen var alldeles blöt. Annars hade jag kanske klättrat ned och inspekterat den inifrån.
Intill gropen stod något annat, rostigt, som fick mig att tänka ”Vad är det där? En stoppbock?”. Det är det nog inte, för det är den alldeles för klen till.
Mer än så kunde jag inte upptäcka. Själva stationshuset är rivet sedan någon gång under 1900-talets sista decennier, men källorna är inte alls samstämmiga om när. Det tycks i alla fall ha legat en bit bort, sannolikt närmare samhället.
Där jag dittills hade befunnit mig, gick det åtminstone att promenera omkring. Norrut var det däremot så igenväxt att jag inte ens kunde urskilja banans sträckning. Söderut kunde jag hjälpligt tränga fram, men det var nästan omöjligt att ens cykla där. I fjärran såg jag ”spåret” spärras av ett fotbollsmål, vilket är symptomatiskt i en tid då det råkar vara fotbolls-EM på tv mest varje dag, samt alla barn drömmer om att bli fotbollsspelare i stället för lokförare.
På stationsområdet – för jag antar att det var ungefär hit människor kom om de skulle resa ut i världen – ligger en mindre lekplats av modernt kommunalt snitt. Intill denna finns vad som påminner om en ramp (men till vad?) eller kanske en pulkabacke för små barn.
Innanför allt detta ligger en lummig och mycket liten park, med en bänk under träden och en charmig gångbro västerut. Rakt igenom parken går en låg vall, som om man bara plockat bort själva spåret och låtit underbyggnaden ligga och bli gräsbevuxen.
Innan jag lämnade stationsområdet, fotograferade jag en byggnad som jag inte tror har med järnvägen att göra, men som är otypisk för en by på landet och vittnar om flydda tider då orten hade större betydelse än nu.
Söder om egentliga Tumleberg, ligger en fastighet som också torde ha ett stolt förflutet. Det är den för mäktig för att inte ha. Järnvägen följde trädridån bakom husen.
Här följer en bild tillbaka in mot stationen. Här har nog aldrig gått mer än ett spår, som nu är behandlat med gräsklippare och låter såväl lokalbefolkning som turister ta sig en promenad.
(I fjärran försvinner spåret en kort bit in i en trädgård innan allmänheten återfår det i den lilla park som jag nyss berättade om.)
Men vad är då detta? Är det månne en gammal vagnskorg som blivit ombyggd till uthus? I så fall är det ett inte helt ovanligt sätt för avställda vagnar att få ett nytt liv.
Efter ett långt besök i en by som inte längre är vad den var, fortsatte jag norrut igen, längs Tumlebergstriangelns nästa ben till Arentorp och Helås. Dessa orter behandlas nästa gång …
*
Min resa till ”Tumlebergstriangeln” den 18 juni 2021 redovisas i sex inlägg:
- Att inleda sommarlovet (Borås–Vara)
- (Vara) – (Tumleberg)
- Tumleberg
- Arentorp och Helås
- Håkantorp
- Hemåt över slätten (Håkantorp–Vara–Borås)
Kommentera