(Rubriken är lite missvisande, för den planerade heldagen blev endast halv.)
Efter min förra resa mellan Ljung och Borås, bestämde jag mig en vecka senare, den 6 augusti 2020, att upprepa delar av resan och komplettera mina intryck från senast. Alltså begav sig cykel grå och jag till förmiddagståget 3832, denna gång med planen att stiga av i Torpåkra.
I Torpåkra rådde ännu solig sommar när X11 nr 3210 stannade bara för min skull.
Jag tog den nödvändiga (men opraktiska) omvägen på några hundra meter för att passera spåret och cyklade norrut. Mitt första mål var en nedlagd skogsväg som ungefär vid km 106 ledde nästan fram till spåret men inte över det.
Ännu stod en skylt och varnade de numera icke-existerande vägfordonen för elektricitet.
("VARNING. Livsfarlig ledning över banan.")
Just här löper järnvägen spikrakt i en dimension och har bara kurvor i vertikal led. Ett foto av trafiken kunde säkert vara givande, men så blev det inte den här gången.
En nedgången byssja fanns här också, intill ett spår som inte är nedgånget men väl sjunger på sista versen. Nästa år (det vill säga 2021) blir det byte till betongsliprar och helsvetsade räler.
Det var nu som dagens privata missöde inträffade. Jag var kanske aningen sent ute och hade inte kontrollerat att bagaget var fastspänt enligt fungerande metod. Plötsligt ville cykeln i en uppförsbacke inte rulla längre och jag märkte att en av stropparna som var avsedd att hålla fast packningen, hade fallit av och snott in sig i navet.
Jag svor inte. Det gör jag sällan och i så fall är det nog bara åt människors ondska eller lögner. (En olycka kan inträffa och svordomar gör inte oturen ogjord.) Däremot lade jag en stund på att reda ut i härvan och fann att jag hade en cykel med 24 växlar där bara de två tyngsta var brukbara.
Ett sydgående tåg nr 3821 var på ingång till Borås–Herrljunga järnvägs km 105, där jag liksom förra veckan var posterad. Nu skulle jag fotografera det med solen från rätt håll. Det borde väl bli fint? tänkte jag. Jodå, jag blev rätt nöjd när två multipelkopplade motorvagnar närmade sig och passerade. X12 nr 3195 och 3214 gjorde sällskap genom Västergötlands skogslandskap.
På mitt numera mycket svårcyklade fordon rullade jag tillbaka mot Torpåkra. På vägen samlade jag på mig någon halvliter hallon som avsågs bli paj eller andra läckerheter. Över en timme hade jag på mig, så en del av hallonen hann hamna i magen också.
Torpåkra hållplats, tidigare station, var en annan mörkröd delikatess under den klarblå förmiddagshimlen.
Dit anlände X14-3240 som tåg 3836 och stannade på hållplatsen någon minut.
Då motorvagnen försvann norrut, trampade jag söderut – så gott det gick.
Ursprungsplanen hade förstås innehållit att se ett tåg i Mollaryd. När jag väl kom dit på mina två tunga växlar, funderade jag på om det kanske vore lämpligt att ta tåget i stället. Särskilt mycket längre ville jag nämligen inte cykla. Medan jag funderade, fotograferade jag också.
Det är på sätt och vis en liten idyll där grönskan och de små järnvägsdetaljerna ber om att bli fotograferade. Emellertid hade jag redan veckan före tagit bilder och det vore onödigt att få alltsammans i dubbel upplaga. Därför kommer här en mix av bilder från 31 juli och 6 augusti. Allting var sig likt. När jag skärskådar mina foton, ser jag att till och med de två bilar som jag i förbigående råkade fotografera båda dagarna, står likadant parkerade. ”Mollaryd – där tiden står stilla” kunde vara byns motto.
En översiktsbild visade jag senast. Här kommer den gula byggnad som är det före detta stationshuset:
Den nuvarande hållplatskuren är berömd för sitt ”perrongbibliotek”:
Perrongen i sig är säkert hållbar men den ser nästan lite gisten ut …
U-tavlan visar, vad jag förstår, var lokföraren ska stanna vid färd norrut med ett tåg av modell X12. Då hamnar båda dörrarna mitt för perrongen.
Denna lilla byssja står öster om stationsområdet och måste ha en historia som järnvägsbyggnad av något slag. Den ser kanske inte mycket ut för världen, men bidrar till miljön.
Slutligen kommer här två bilder som inte visar något särskilt, men som är sköna att tänka på när jag skriver detta i april 2021. Just i dag har ett snöväder dragit in över Götaland och fått den redan ganska kyliga våren att göra uppehåll. I juli och augusti 2020 var det verkligen ingen snö i Mollaryd. Raka motsatsen, faktiskt.
Nåväl, efter att den 6 augusti 2020 ha funderat en stund, ringde jag till Västtrafik. Jag visste mycket väl när tågen skulle passera på banan – det hade jag antecknat innan jag for hemifrån – men jag visste inte vilka av dem som stannade i Mollaryd (alla gör inte det). Internet hade jag inte med mig, men jag var belåten med att ha Västtrafiks nummer i den digitala telefonboken. När gick nästa tåg från Mollaryd? frågade jag. Och när gick nästa tåg från Borgstena?
Det var en mycket sympatisk telefonist, vars upplysningar jag pusslade samman till att det tåg jag stod och väntade på, inte skulle stanna där jag stod. Naturligtvis kunde jag ha suttit kvar och fotograferat när det passerade, men då skulle jag ha fått tråkiga timmar framöver.
Bättre att även denna dag helt enkelt strunta i tågbilder i Mollaryd. En tre kilometer söderut låg Borgstena samhälle och dit kunde jag väl trampa. Även om jag vore tvungen att kliva av i uppförsbackarna, skulle cykeln duga större delen av sträckan. Farväl så länge, Mollaryds hållplats!
Mellan dagens landsväg och en uråldrig vägbank, stod ännu en milsten (jag visade ju en från förra trippen). Den var en trevlig omväxling som jag garanterat inte hade lagt märke till om jag inte cyklat i makligt tempo.
Så kom jag till Borgstena efter 20 minuters komiskt påfrestande cykling. Där tog jag en bild på stationshuset, vilken jag besparar läsarna (motivet var likadant som senast), och satte mig på perrongen. Dinglade med benen gjorde jag inte, ty det är både riskfyllt och förbjudet och ska bara göras i undantagsfall, men jag beskådade de bruna sliprarna. Var det kanske denna gång jag såg truckar köra omkring på industriområdet där borta? Kanske, eller också var det vid något annat besök.
Att se det ankommande tåg nr 3827 komma genom viadukten var faktiskt riktigt trevligt. Synen är vacker, på något sätt. Viadukten är precis en sådan ”naturlig avdelare” som modelljärnvägare försöker bygga in i sina anläggningar.
(X14 nr 3225)
Också denna sköna sommardag löpte trafiken på som den skulle. När jag hade hoppat ombord med min trasiga cykel, tog det inte lång stund innan jag var framme på Borås C.
Min andra heldag på Borås–Herrljunga järnväg blev alltså bara halv och några tåg i Mollaryd fick jag inte se denna sommar. Men okej, det är väl bara att skjuta upp den saken till ett senare tillfälle. Järnvägen ska ju bara bytas ut, inte alls försvinna.
Den 6 augusti 2020 återstod bara att höra av sig till herr cykelreparatören i Målsryd. Jag hade inte tänkt besöka honom förrän till våren, men nu fick det bli även ett sensommarbesök för att byta ut trasiga delar i mitt slarvigt förstörda baknav.
(I efterhand kan jag tillägga att det var en reparation som han som alltid utförde alldeles perfekt. Förstås. Få saker är så alltigenom underbara som kompetenta hantverkare, eller hur?)
*
Kommentera