Svenska banor

(Detta är fjärde delen av sex. Alla finns listade i slutet av denna text.)

Senast redogjorde jag för Tumleberg, byn som tidigare var en viktig knutpunkt för det västgötska smalspårsnätet.  Nu skulle jag besöka Arentorp och Helås, vilkas läge framgår av kartan:

Trots vissa avvikelser från den cykelvänliga landsvägen, hittade jag praktiskt taget inga rester av någon banvall, fastän jag tror mig ha ganska god koll på var den gick.  Anledningarna är två.  Dels har det gått nästan 70 år sedan denna järnväg lades ned, dels gick banan mestadels över bördig jord där man skyndade sig att återta marken.

Därför kunde jag bli stående vid ett visserligen trevligt, men ur en järnvägsbloggares perspektiv meningslöst anonymt fält och inte alls se någon banvall.

Först skulle jag komma till Arentorp.  Här visste jag vilken gata som utgjorde den tidigare järnvägen.  Mot norr ser gatan i fråga ut så här:

Denna gata kantades av fina hus.  Frågan var vilken av alla byggnader som var det tidigare stationshuset?

Några kunde jag genast utesluta, då de var för lika standardvillor i områden från 70-talet.  Dem som syns på bilden ovan, tittade jag på med lystnare blickar.
– Om de inte är stationshus, måste de åtminstone ha byggts när detta var en vältrafikerad järnväg, tänkte jag.

Så kan det säkert vara.  Om jag i efterhand har förstått saken rätt, syns det verkliga (men ombyggda) stationshuset bakom det jättehöga buskaget på nästa bild, så att nästan bara taket sticker upp.

(Det var nog det fulaste av alla husen på gatan, tillägger jag lite tyst här från min kant …)

Arentorp är en tätort på en 450 invånare ungefär, som får sägas ha uppstått med järnvägen.  Det tidigare stationsområdet utgör numera det västra hörnet av ett oregelbundet format samhälle.  I söder träffar man på en skola som av någon anledning placerats tydligt utanför centrum och kanske inte ens inom tätortsgränsen.

I tätorten ligger däremot Södra Kedums kyrka, vilket är ett byggnadsverk som skiljer sig från normen för den västgötska landsbygden.  Kyrkan är ritad av Isak Gustaf Clason och invigd 1889.

(Här stod jag i skuggan och åt den andra av mina tre medhavda smörgåsar; den första hade gått åt redan i Tumleberg.)

Norr om Arentorp kan man följa järnvägens sträckning över veteåkrarna på en flygbild, men inte från marknivå.  Däremot noterade jag att järnvägen korsade landsvägen mot Helås just där det fortfarande går en gräns mellan två åkrar.

(Ovanstående slutsats har jag i efterhand insett är felaktig.  Det är inte alls exakt här som järnvägen korsade landsvägen.)

God utsikt har man främst från höga berg, men även här på slätten är den av rent fysikaliska skäl näst intill milsvid.  Vy mot Vara i nordöst:

Vy mot Kedumsbergen i sydväst:

Även vid infarten till Helås syns Kedumsbergen väl, eftersom bebyggelsen åtminstone delvis ligger på en 5 à 10 meters höjd över den urgamla havsbotten som blivit bördig jord.  Vad jag främst tänkte just här, var emellertid ”Hur fasansfullt tråkigt måste det inte vara att plöja dessa stora åkrar?  Varenda en är ju tre gånger så stor som den största hemma på L, där pappa ändå behandlade den som tre separata skiften.”

Så kom jag då till Helås.  Detta är inte ens en tätort ser jag nu, utan har bara 150 invånare och kanske kunde återta sitt tidigare namn.  Helås hette nämligen ursprungligen Halvås ...  Det tidigare stationsområdet ligger här som ett utskott åt öster, så Helås och Arentorp kan sägas vara varandras spegelbilder. 

Om man kommer incyklande söderifrån finns det alla möjligheter att följa en charmig stig i byns utkant och fundera på hur det skulle vara att bo på denna bortglömda plats.

Jag cyklade förstås fram till det gamla stationsområdet, där det faktiskt finns minnen av en sedan 68 år försvunnen järnväg.  Till att börja med föll blicken på en stor industribyggnad.  Jag vet inte vad den används till i dag och inte heller vad den har använts till förr.  (Spannmålslager, kanske?)

Byggnaden ligger vid en gata så smal och rak att den förstås är en tidigare järnväg, numera kantad av lummiga men inte alltför gamla träd.

Från andra hållet, alltså med blicken mot nordnordost ungefär, visar sig tydligt två detaljer.  Till höger ligger en delvis bortsprängd bergknalle, vilket alltid tyder på järnvägar.  Till vänster följs byggnaden av en lång, lång lastkaj.  Ja, den är betydligt längre än den jag såg i Tumleberg.

Här är ännu mer av den:

Dess fortsättning åt vänster övergår i en låg mur som också måste ha koppling till järnvägen, eventuellt är även detta en gammal lastkaj:

Liksom i Arentorp för en halvtimme sedan, visste jag inte vilket av husen som var ett tidigare stationshus.  Inte såg jag någon att fråga heller, utan jag fotograferade några stycken och försökte ta reda på det efteråt.  Just då trodde jag inte på det som såg ganska vanskött ut, men med facit på hand är jag inte förvånad.  För visst ser detta ut precis som en liten station på landet?

Andra prydliga hus i grannskapet har kanske också legat där sedan järnvägsepoken.

Sedan lämnade jag Helås station och cyklade vidare.  Innan jag hann komma särskilt långt, mötte jag en kvinna som var ute och gick med två barn.  Det var (och förlåt mig nu) en av de vackraste mammor jag sett och hon log så vänligt mot mig.  Kanske man ändå skulle ta och flytta till Helås när allt kommer omkring? :)

Med den tanken snurrande i huvudet, tittade jag slutligen inom Ryda kyrkas parkeringsplats en stund.  Den ligger helt isolerad från allt vad byar heter och har inte ens sitt namn på informationsskylten.

Nu skulle nästa steg bli ett tredje besök i Håkantorp, vilket jag återkommer till.

*

Min resa till ”Tumlebergstriangeln” den 18 juni 2021 redovisas i sex inlägg:

1. Att inleda sommarlovet (Borås–Vara)
2. (Vara) – (Tumleberg)
3. Tumleberg
4. Arentorp och Helås
5. Håkantorp
6. Hemåt över slätten (Håkantorp–Vara–Borås)