Svenska banor

25 Jul

10:31

Lundsbrunn och söderut

Detta är andra texten av fyra om min resa på Skara–Lundsbrunns Järnvägar den 20 juli 2024. Första texten finns här.

När tåg 208 från Skara hade anlänt till Lundsbrunns station, väntade 45 minuters uppehåll innan tåg 229 skulle gå söderut. Det var faktiskt precis lagom länge. Man hann sträcka på benen, äta glass och shoppa i stationshusets lilla souvenirbutik. Ganska många resenärer hade dessutom picknickkorg med sig.

Jag tog en promenad längs stationsområdet. Så här ser det ut söderut:

Här är hela tåget vid perrongen:

Vid vattenhästen avnjöt även lokomotivet sin rast:

Det var ju verkligen glassväder denna högsommardag, så jag skyndade till närbelägna Tempo. Det borde jag inte ha gjort.

På Tempo stod just innanför dörren en frysbox från GB. En massa folk plockade upp en glass av känt märke. Bakom ett hörn dolde sig emellertid även en frysbox från Klings och där letade jag upp ett lämpligt mellanmål. Kan jag rentav ha lyxat till det med en Madeira-Top? Kanske. Med den inhandlad återvände jag till stationen … och fann att konduktören satt upp en Klings-flagga på fasaden.

Alltså: åker man med tåget till Lundsbrunn, ska man inte skynda sig till matbutiken, utan avvakta ett par minuter och köpa sin glass i stationshuset. På så vis gynnar man SkLJ och dess verksamhet.

När jag nu hade köpt glass på fel plats, tog jag en omväg och upp denna glass innan jag tittade in i stationshuset. Där köpte jag en bok samt vykort och andra små saker, för att gottgöra min synd. Ett litet samtal hade jag med ett par andra passagerare, där jag fick dela med mig av en aning av min kunskap om järnvägshistoria. Ett annat samtal hade jag med lokpersonalen och en vetgirig herre.

På bangården – som har tre spår – gjorde SJ S2p 3037 rundgång och ställde sig på plats för återfärden mot Lundsbrunn.

Denna gång klev jag ombord i NKlJ 520 CG för att prova något nytt. Detta är en sommarvagn från 1918. Den har alltså inga fönster utan är öppen från midjan och uppåt. Ursprungligen var den och dess identiska kollega godsvagnar. De byggdes emellertid om i Skara när de kom dit 1978.

Jag har rest i sommarvagn på Ohsabanan en gång för många år sedan. Då var det trevligt, minns jag. Men, Ohsabanan är en bana som aldrig haft allmän persontrafik. Nu kändes det … nja, inte lika genuint som i teakvagnen en timme tidigare. Det var lite mer känsla av att vara på tivoli, att åka i en barnattraktion på en nöjespark. Visst fanns det under tidigt 1900-tal sommarvagnar på VGJ – till exempel för att köra utflyktståg till Gräfsnäs – men ändå … Nej, det var inte i sommarvagn som man till vardags åkte tåg på svenska smalspår.

Och så lämnade tåg 29 Lundsbrunn någon minut försenat.

På stickspåret stod ett par godsvagnar och bidrog till stämningen.

Naturen längs denna järnväg är varierande. Man ser stundom slätten, stundom skogar (eller åtminstone dungar). Denna sommar som var varm i maj men sedan varit kallare än vanligt, tror jag att grödorna är någorlunda normala och eftersom jag är jag, blev jag glad av att se åkrar där spannmålen tycktes må bra.

Tveta hållplats är charmig i sin enkelhet. Uppskattningsvis 80 gånger om året sveps den in i ånglokets svarta rök.

I sommarvagnens vestibul kan man stå och se ut över nejden. Genom lokomotivets doft tränger en ännu skönare: den av hö.

När man närmar sig Skara från vilket håll det än är, syns Skara böxer i fonden.

(”Skara byxor” alltså. Det är det skämtsamma smeknamnet på domkyrkan. Bilden är från norr; ser man kyrkan från väster eller öster blir namnets ursprung uppenbart.)

Och så är resan över. På Skara station stiger alla av. Själv skyndade jag mig lite, utan att egentligen ha något direkt brådskande mål. Men jag kunde smita över spåren innan loket kopplats loss och fotografera hela härligheten från andra sidan.

Som bilden ovan visar, ligger det en kort plattform även på denna sida spåren. Vad är skälet till den? Min slutsats var att den används när man kör rälsbussar på banan. Det visade sig vara helt riktigt, konstaterade jag av SkLJ:s egna bilder från andra trafikdagar. Under juli månad kör man ångtåg fyra dagar i veckan (tisdag, torsdag, lördag, söndag) och på söndagar kompletterar man med rälsbussar. Då kan man till exempel åka ångtåg i ena riktningen och rälsbuss i den andra. Om jag förstått saken rätt, går rälsbussen ända till Lundsbrunns kurort som ju ligger någon kilometer norr om Lundsbrunns station.

Det vackra ångloket – som har sin egentliga hemvist i Vadstena men är utlånad till Skara på tio år – gjorde rundgång för eftermiddagens andra tur.

Som om loket hade bråttom, vände man bakåt i full karriär. Kanske var det för att visa åskådarna vad loket förmådde.

Jag fortsatte min promenad i området. Kanske hade jag tänkt traska fram till lokstallen och därikring, men värmen fick mig att vända halvvägs. Det var skönare under träden …

Sedan var det bara att återvända förbi de spännande bommarna som i denna enda plankorsning mellan museijärnvägen och gatan är hela fem stycken.

Min resa fortsatte nu med buss nr 200 till Skövde. Det kom att bli en fascinerande upplevelse. Bussen kom från Lidköping (tror jag) och var så gott som fullsatt redan vid Skara station. Jag blev chockad av att upptäcka att det inte fanns någon sittplats till mig. Vart jag såg, satt män och trängdes. Framför allt var det unga män som knäckte öl längst bak. Hade de varit några år yngre, hade de väl slagit på någon bandspelare också.

Själv blev jag instängd i mittgången med stående passagerare såväl bakom som framför. Chauffören ropade att vi skulle gå bakåt men det var lättare sagt än gjort. Kanske hade man kunnat klämma in någon till, men bakre delen av bussen hade inga ståplatser, ty där fanns inget att hålla i sig med.

Alltså fick inte alla rum. Denna landsvägsbuss med ett otal hållplatser på landsbygden lämnade Skara fullsatt och det stod stackare längs vägen som fick förbli vid sin hållplats. Vid Skara sommarland steg några få av och jag slog mig ned på en plats som blev ledig. Vid det här laget visste jag vad karlarnas resmål var, men för säkerhets skull frågade jag honom som satt vid fönstret.
– Är det till travbanan alla ska?
– Det är till travbanan alla ska, bekräftade han.

Så var det. På Axevalla travbana avgjordes Stochampionatet denna helg och det tycks finnas en väldig massa vuxna människor som vill beskåda honhästar. Själv föredrog jag att beskåda Axvall, Varnhem och passet över Billingen genom bussens fönster. Så dags var det ju gott om plats på buss 200.

I Skövde rusade jag från bussen längs spåren, uppför rulltrappan, nedför nästa rulltrappa och in på tåg 173 mot Göteborg. Västtrafiks reseplanerare hade givit mig helt andra förslag. Jag hade åkt en halvtimme tidigare från Skara och nu åkte jag en timme tidigare från Skövde.
– Utmärkt, tänkte jag. Nu kommer jag att hinna med ett tidigare tåg från Herrljunga och vara hemma tidigare än planerat.

I höjd med Stenstorp hade jag emellertid kommit på att det ju var lördag. Tågen gick alltså i tvåtimmarstrafik och jag skulle få häcka i Herrljunga i stället för att följa reseplaneraren och ruva än här, än där.

Men det gjorde ingenting. Jag hade ju sommarlov och ingen egentlig brådska alls. I stället noterade jag att föraren till blivande tåg 13835 hade tänkt på resenärerna och ställt upp bakdörrarna på vid gavel.