Detta är första texten av fyra om min resa på Skara–Lundsbrunns Järnvägar den 20 juli 2024.
Vid det här laget känner väl nästan hela min omgivning till att jag gillar järnvägar. Om de dessutom håller till i Skaraborg, kommer förr eller senare frågan:
– Har du åkt Skara–Lundsbrunn?
– Nej, det har jag inte, svarar jag. Men jag ska, nån gång.
Hädanefter måste jag i stället svara att ja, det har jag.
Det började med att jag i någon vecka haft en idé om ett cykelstråk jag kunde upptäcka. Det inkluderade att jag skulle kunna fotografera ett eller annat tåg på museijärnvägen norrut från Skara. Sedan slog det mig att hallå, jag kan ju faktiskt åka till Skara utan cykel och inte bara fotografera tåget utan åka det.
Sagt och gjort: lördagen den 20 juli 2024 satte jag mig på ett första modernt tåg och ett andra modernt tåg, varpå jag var i Skövde.
Sedan satte jag mig på en landsvägsbuss – och var framme i Skara med mycket god bytestid.
Nästan två timmar innan norrgående tåg 208 skulle lämna Skara, ankom jag dit med bussen. Då var det läge att äta något lätt, konstaterade jag. Visserligen var klockan inte ens 11, men kaféer brukar ju åtminstone ha smörgåsar.
Så är det, men kaféerna var inte öppna. Den matbutik jag fann, sålde inga färdiga rätter av modell kall sallad. När jag hittade en restaurang med à la carte, fanns där kycklingsallad, men jag valde dumt nog ”husets lasagne”, vilket var en av de minst väl smakande restaurangmåltider jag ätit.
Jag satte i mig tillräckligt för att stå mig fram till eftermiddagen, åt lite till för att inte kocken skulle behöva skämmas, och tog ett extra glas vatten för att skölja bort den värsta smaken av ost och något okänt, starkt.
Därefter traskade jag tillbaka till stationen.
Det hängde en del folk under de snygga plattformstaken, men först senare insåg jag att där vistas även många av bussresenärerna. Plattformen tillhör järnvägen (antar jag) men är prima också för den som ska ta busen till Skövde eller annorstädes. Axevalla travbana, till exempel.
I biljettkuren köpte jag min Edmondsonska tur- och returbiljett och vandrade sedan fram och tillbaka med kameran redo.
När jag tittar igenom mina bilder från dagen, vilket är nästan 150 stycken, konstaterar jag att det blir bättre att jag sparar nördiga vagnbilder till ett annat, separat blogginlägg. Denna text får vara mer av mina upplevelser generellt. Säg, sådant som den potentiella turisten kan ha intresse av.
Bortifrån lokstallarna hördes det omisskännliga ljudet av ett ånglokomotiv. Till himlens fåtaliga moln fogade sig ännu ett:
Plattformens vita rand visar väl var man inte bör vistas när tåg passerar. Av gammal vana tog jag ännu bättre avstånd från spåret när SJ S2p 3037 närmade sig framför sex vagnar.
Över centrala Skara spred sig svart stenkolsrök.
Att elda med stenkol är förstås inte bra egentligen, ty kol är klimatmässigt värst av alla fossila bränslen. Det lilla antal ånglok som finns kvar i världen och kör ett litet antal kilometer, gör emellertid ingen skada för klimatet. Jag är helt säker på att alla bilister i Skaraborg gör större påverkan på klimatet än jordens alla museilok sammantagna.
Tycker alla människor om lukten av ånglok? Jag misstänker det. Förmodligen finns det evolutionära skäl till att människor i allmänhet uppskattar doften. Den är nära släkt med doften av nylagat kött, vilket är något som den mänskliga kroppen mår bra av. (Undantaget är folken i Arktis, som historiskt inte har haft några grönsaker att äta utan måste få i sig vitaminerna genom rått kött. Men vad de tycker om ånglok framgår inte av böckerna jag har läst.)
Före denna resa, hade jag tänkt mig att det kunde finnas en poäng i att inta plats i sista vagnen, för att ha fri sikt bakåt. Emellertid var första och sista vagnarna stängda godsvagnar, så jag steg ombord i en vacker gammal trävagn märkt SRJ (Stockholm–Roslagens Järnvägar) och av modell Co.
Vagnen är klädd i teak och tillverkad under andra hälften av 1930-talet. Till Skara kom den när Roslagsbanan på 90-talet bytte ut sin fordonsflotta. Det finns fyra liknande vagnar i Skara, så detta är bara en av dem.
Här kom jag att resa nästan ensam till Lundsbrunn med tåg 208. Konduktören kom förbi ett par gånger och i andra vagnsdelen satt en familj. Jag hade ett öppet fönster intill mig och det var inte så varmt som man kunde tro. (Annars var det en högsommarvarm sommardag.)
Genom fönstret såg jag höghus med förmodligen olidligt varma balkonger. Vad tycker man om utsikten därifrån?
Blir man belåten med att se museitåg under sommaren? Ja, det blir man nog. Men jag skulle inte vilja byta ut min utsikt över en fullt trafikerad järnväg som har 28 tåg om dagen även en vanlig vardag i mars.
Under resan till Lundsbrunn tog jag massor av bilder. Somliga är intressanta, somliga kanske inte. Att de numera förbjudna enskenssignalerna lyste rött vid bommarna, tyckte jag personligen var intressant.
Kilometerskyltar kantar järnvägen. De är kvar sedan sträckan ingick i Västergötland–Göteborgs Järnväg, VGJ, som ju gick Göteborg–Nossebro–Vara–Skara–Forshem–Mariestad–Gårdsjö. Här står det 133, vilket väl måste vara avståndet från Göteborg.
(Talet 133 är ett av många som jag har en relation till, varför jag tyckte att den kilometerstolpen passade extra bra. Som jag minns det förekommer det i Jules Vernes Hector Servadac, som jag läste för väldigt många år sedan.)
Medan järnvägen ännu stod i full blom, tillverkades väl denna bil som kom körande västerifrån:
Varje gång tåget passerade någon landsväg, stod bilar i kö. Jag kände mig belåten med att tåget förstås hade företräde och det var även lite roligt att det många gånger gick att se hur någon bilist plockade upp kameran. För att inte tala om cyklisterna vid Tveta.
Vid nästa idyll fanns emellertid inga bilar. Bara ett kryssmärke.
Jag noterade särskilt att kryssmärkets baksida saknade den annars obligatoriska märkningen. Där kan man ju nämligen läsa korsningens identifikationsnummer samt telefonnummer till trafikledningen, så att man lätt kan rapportera trasiga bommar eller signaler.
Det finns några stycken – tre, tror jag – hållplatser mellan Skara och Lundsbrunn. Denna dag steg inga passagerare vare sig på eller av där. Men väntkur och plåtstins har man.
På vägen passerade vi en imponerande trädgårdsjärnväg. Denna tänker jag emellertid återkomma till i ett senare, kortare inlägg här i bloggen. I stället går jag direkt på Lundsbrunn.
Kilometer från Göteborg 140,5 LUNDSBRUNN Höjd över havet 115,0 m
Efter 30 minuters färd i som högst 30 km/h anlände alltså tåg 208 till Lundsbrunns station. Från sommarvagnarna längre bak i tåget, tittade glada passagerare ut innan de vågade stiga av.
Jag trodde i min enfald – eftersom det varit så glest på perrongen i Skara och eftersom jag var nästan ensam i ”min” vagn – att tåget var nästan tomt. Så var det inte alls. Sommarvagnarna från NKlJ (Nordmark–Klarälvens Järnväg) var tydligen populärare att resa i. Se bara hur de väller ut över den smala perrongen!
Som synes hade loket gått bakvänt (”backgående” inbillar jag mig att det heter) från Skara till Lundsbrunn. Först tänkte jag avancerade tankar om att man vill ha loket med fronten först när man kör söderut, för att det ger snyggare bilder i solsken, men sedan insåg jag att det blev logiskt med tanke på hur loken står parkerade i lokstallarna i Skara. Och här på Lundsbrunns station fanns vad jag såg ingen vändskiva. (Kanske finns en vändskiva vid Lundsbrunns kurort någon kilometer längre norrut, men det vet jag ännu mindre om.)
Och vad som hände i Lundsbrunn, återkommer jag till. Den här texten har i vanlig ordning blivit alltför lång alltför tidigt …
Om min utflykt till och med Skara–Lundsbrunns Järnvägar den 20 juli 2024 berättas i fyra texter:
- Nordgående tåg från Skara
- Lundsbrunn och söderut
- Skara–Lundsbrunn – rullande materiel
- Miniatyrer mellan Skara och Lundsbrunn – Skogsmarks PutteNutte Järnväg
Kommentera