Svenska banor

Värnamo–Vittaryd, 23 juli 2021

(Detta är den sjätte texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)

Här blir det inga järnvägar.  Jag säger det redan från början, så vet ni.

Den pratglade herrn på tåget mellan Jönköping och Värnamo hade berättat att han förr brukade cykla ett årligt lopp runt Vidöstern.  Nu var han för gammal för det, men han tipsade mig inför min semester.  Det skulle vara 59 km, vilket han antog att jag skulle klara.

När jag anlände med cykeln till mitt logi i Värnamo, var det första föreståndaren sade:
– Du kan cykla Vidöstern runt.  Det är knappt sex mil, tror jag.

Jag hade nickat och sagt kanske det, men tänkt att jag hade mer angelägna utflykter att göra.  Nu hade det blivit fredagen den 23 juli och det slog mig att det kanske kunde vara en riktigt lämplig utflykt.  Landsvägen på östra sidan såg fin ut och så kunde jag ju ta banvallen väster om sjön.

Cykelleden Vidöstern runt är emellertid en väg jag aldrig cyklar igen …

Få vägar jag cyklat – nej, kanske ingen – har varit så tråkig så länge som ”gamla E4” öster om Vidöstern.  Visst såg jag ett par, tre milstenar samt en bonde som slog en havreåker:

(Varför slår man havren?  Jag måste fråga någon som vet …)

Kartan antydde att jag långa vägar skulle följa sjön och få en vacker utsikt.  Ibland fick jag väl det, men oftast var utsikten ungefär så här:

Denna sommar har det talats mycket om strandskyddet.  I Värnamo kommun tycks det redan vara avskaffat.  Stora villor breder ut sig, det byggs nytt längs stranden, både högt och lågt, flådiga byggnader utan stil och skönhet.  Nej, det var inget att se.

Vägen i sig var inte heller något att ha.  ”Bred och fin”, men det var just det enda som var fint.  Här i början var vägrenen hyfsat bred, men det fanns inget att se!

Det vill säga, ett par hundra meter genom Tånnö kyrkby var väl vackra, med alléer, genuina byggnader och en flagga på halv stång:

Snart nådde jag länsgränsen.

(Ovanstående bild tagen bakåt i färdriktningen.)

Om det berodde på läns- eller kommungränsen vet jag inte, men ett par hundra meter söder om den, blev vägrenen smal och det gjorde inte saken bättre.  Lyckligtvis hade jag inte så långt kvar tills jag skulle lämna denna väg.

Jag kom till Toftaholm.  Där fanns naturreservat, borgruin och herrgård.

Jag hade en lustig upplevelse här.  Visserligen hade jag cyklat ett par mil, men var det för tidigt för en glass?  Äsch, tänkte jag, det hade ju funkat med en tidig glass när jag köpte en sådan i en kiosk på Torpa stenhus förra sommaren.  I mina skruttiga kläder kände jag mig malplacerad bland det fina folket i den eleganta omgivningen, men vågade mig på att gå in till herrgårdens reception.

– Har ni någon kall glass här? frågade jag.
– Nej, tyvärr, vi har bara varm glass, svarade receptionisten Jennie med glimten i ögat.

Nåja, jag hade ju lagt upp den bra, så hon hade bara att smasha in den.

Medan jag köpte min glass, kom vi att tala om platsen.  Var detta den ursprungliga herrgården? undrade jag och tänkte på det riktigt vackra, stora huset jag nyss cyklat förbi. Där bor bara bonden, blev svaret och jag fick veta att herrgården brunnit ett par gånger, men den hade hela tiden legat här.  Sedan följde en genomgång av platsens historia.

– Gustav Vasa hittade sin tredje fru här, sade Jennie.  Sedan placerade han henne på … åh, vad hette det nu, något med sten …  Torpa stenhus!

Jag spärrade upp ögonen, skrattade och redogjorde för hur mina tankar kring glass hade lett till att jag tänkt på Torpa för bara fem minuter sedan.

Sedan gick jag ut och besåg ruinen på andra sidan bron:

Bland alla stenarna satt en skylt.  ”Varning för hala stenar och huggorm!”  Ha, jag hade mött min huggorm redan i går …

Ruinen var ingen stor upplevelse.  Är man ändå här, ska den förstås besökas, men den är inte värd en omväg.

Det fanns även en runsten på området, mitt på en gigantisk gräsmatta dit man kunde gå om man ville.  Just utanför låg några forntida, övertorvade gravhögar.  Men jag åkte vidare i stället, på den otrevligt smala vägen i det tråkiga landskapet.

I Dörarp döljer sig en kyrka bakom grönskan.

Här finns även en spännande skyltkombination.  Bed and Breakfast någon?  Ostkakeri?  Eller kanske en smådjurskremering när du ändå har vägarna förbi?

*

I rubriken sade jag att det var skönt att lämna den urtrista vägen.  Det gjorde jag här i Dörarp då jag svängde åt höger, västerut.  Först var det återigen några fula villor som störde sikten, men snart nådde jag Sundet.  Det är ett ortnamn som syftar på att Vidöstern smalnar av och i några hundra meter egentligen inte är bredare än en å.

Alldeles intill ligger en SMU-gård med ett trevligt kafé.  Detta hade öppet tre timmar i veckan …  Jag stannade ändå till och kände på det ljumma sjövattnet.

I normala tider har man tydligen någon sorts framträdanden här, eller kanske gudstjänster, och har i en skogsbacke inrättat läktare på ett fyndigt sätt.

Här fanns en småbåtshamn och vore det inte för just båtarna, skulle vattnet i sundet ligga spegelblankt.

Ah …  Ja, det var skönt att stanna här.  Det vore skönt … men jag fortsatte ett par kilometer till Vittaryd.  Där tänkte jag ansluta till banvallen norrut, men dessförinnan besökte jag den medeltida kyrkan.  Den var inte öppen, men jag kunde ju fotografera den och ströva omkring på kyrkogården en stund.  (Det fanns också en nyare kyrkogård en bit bort, men man hade, som bilderna visar, även gravar alldeles inpå knuten.)

Jag kunde inte heller låta bli att på håll fotografera gaveln på ett vackert hus intill vilket jag såg en vägskylt.  På den stod:

< 9 SKÄLLANDSÖ
< 26 FORSHEDA
VITTARYD 1 >

Åhå.  Var jag så nära en ort som i min familj alltid omnämnts men jag bara två gånger besökt?  Ja, det var jag visst.  Med ens insåg jag varför även ”Vittaryd” klingade så bekant.  Det var ju postadressen till Ulla, en avlägsen familjemedlem fyra led från mig, som jag skrev både kort och brev till innan hon dog för ett par år sedan.

Efter att ha filosoferat kring det, åkte jag till Vittaryds förmodligen enda restaurang.  Där serverades pizza, sallad och à la carte.  A la carte-menyn hade fyra punkter.  Alla bestod av pommes frites med olika tillbehör och jag valde rödspätta.  Låt mig säga så här …  Det var nog den fetaste måltid jag ätit.  Trots att jag avstod den rikliga såsen, dröp hela tallriken av fritering och jag blev lika väloljad som en nyservad cykel.

Nästa gång fortsätter redogörelsen med min angenäma tur längs banvallen norrut mot Värnamo.  Det blir alltså varken tåg eller järnvägar, men väl en nedlagd järnväg.

 

---

Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:

1. En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
2. Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
3. Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
4. Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
   
5. Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
6. En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
7. Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
8. Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
9. Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
10. Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
11. Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
12. De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
13. Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
14. Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)