Länsgränsen Kronoberg/Jönköping – Åminne, 23 juli 2021
(Detta är den åttonde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
Den putslustiga rubriken är väl mest tramsig. Åminne har säkert lidit av sitt namn, så jag ska inte retas. Dessutom gick mitt mest påtagliga minne därifrån över på en timme och skapade inga bestående men.
Nåväl. Efter att ha lämnat läns- och kommungränsen, anlände jag strax till Hunnevik. Så heter en vik av Vidöstern som tränger in en bit i landet och tvingade järnvägsbyggarna att lägga en bank över vattnet. Det såg mycket vackert ut på kartan och jag mindes liknande platser från Hultsfred–Målilla och Stensjön–Björköby. Detta var emellertid inte lika vackert.
Jo, visst är det fint på sätt och vis, men vikens inre del var nästan helt bevuxen av vass eller något liknande. Även mynningen mot den stora sjön var mer grön än blå.
En bild söderut visar tydligt hur solen hettade i gruset. Att cykla här mitt på dagen, innebär att man inte får skugga just någonstans.
Också här låg en bro. Det är något visst med dessa broar, vilkas fundament är av sten och tål hela tåg, medan det numera inte är något tyngre än cyklar som färdas över dem.
Landskapet hade, som jag skrev senast, förändrats när jag passerade gränsen. Det karga var nu mer leende. Båda har sin charm, men fler svenskar tycks dras till de öppna slätterna än till skogslandskapet.
En tröska i sommarens åker ger oss rikedom i brödburken. Vackert, verkligen.
Så kom jag till Hånger. Det är för en utomstående förstås en ort med ett lustigt namn. Ta bort H:et och det blir ett känslofyllt ord. Ersätt i stället r med l och det väcker måhända andra känslor.
Här satt två förbudsskyltar vid banvallen. Dels förbjöds ridning, dels undanbads jag vänligen att inte gå i skidspåret. En tredje skylt var halv, men dess innebörd torde likväl kunna uttolkas:
[…] nvägens område sker
[…] den passerandes
[…] n risk
[…] ÖVERKÖRNING
Stationsområdet i Hånger är synnerligen ointressant:
En stor, öppen plats genomkorsas endast av gång- och cykelbanan. Där finns en skruttig studsmatta, utomhuspingisbord och sittgrupp. Någon annan har hävdat att själva stationshuset har ersatts av en återvinningsstation. Så kan det säkert vara, ty en sådan ligger centralt placerad på området. Därefter följer en mindre industri som säkert hade kunnat ha utlastning på järnvägen om järnvägen funnits och industrin så önskat.
Sedan är Hångers tätort slut.
Jag cyklade vidare. Först så gick det ner … och så gick det upp och så var det platt.
Där på slätan hade någon i det småkorninga gruset dragit linjer tvärs över vägen. De låg på ungefär tio meters avstånd och jag fick associationer till när jag snickrade ihop häckar med korrekt höjd och mätte upp lika korrekt avstånd hemma på vår väg. Har gymnasisterna i Hånger också tiokamp på programmet? Då hoppas jag att den ambitiösa idrottaren får minst lika god framgång som jag fick. (All träning där hemma lärde mig att jag inte skulle följa lärarens råd om tre eller fem steg mellan häckarna, utan ta fyra. Jag hade nämligen begåvats med förmågan att kunna gå först med vilket ben som helst och så slog jag många som egentligen var betydligt snabbare än jag.)
Skogen var nog odlad, men träden stod åtminstone inte i räta rader utan såg rätt trevliga ut när solen strilade ned mellan dem. Dungarna stod så nära vägen att det nu blev möjligt att få skugga emellanåt. Riktigt trevligt var det; som de vackraste delarna av banvallen hemmave’.
Här låg en gång hållplatsen Sjöbohus. Det är ett typiskt taget namn. Onaturligt på något sätt. Mycket riktigt heter platsen egentligen Sjöbo, men när SJ tog över banan vid 1939 eller så, dög det namnet förstås inte länge …
Förstår ni att jag föredrog västsidan av sjön framför skrytbyggenas och europavägens östsida?
(På bilden ovan kan man se en uppstående och en avbruten grindstolpe i sten. Vem hugger grindstolpar i sten nuförtiden? Ingen alls. I alla fall inte av svensk sten i Sverige.)
Min ankomst till Åminne tätort grumlades något av nya bevis på byggnadshysterin. När ett hektar eller två har fullständigt skövlats på växtlighet och bara utgörs av grus och sand, är det nämligen inte vackert. Jag tror att jag besparar bloggens andra läsare och mig själv bilder av detta.
Trevligare var att se en idrottsplats, som bland annat innehöll en cykelbana i terräng, eventuellt avsedd för BMX-cyklister och deras likar. Den grönskade och jag störs inte av ett väplanerat spår i det gröna.
Men så anlände jag till det jag sett fram emot. Jag visste nämligen att det skulle finnas en godsvagn uppställd i Åminne och det verkade sannolikt att den skulle stå på spår. Det gjorde den också, framför en telegrafstolpe men med en olyckligt placerad påbudsskylt och ett fult stängsel som omöjliggjorde den där perfekta, idylliska bilden.
Åminne bruk är omvandlat till museum. Det är ovanligt stort för att vara ett museum. Ja, i förhållande till utnyttjandegrad och antal besökare, torde det kunna vara en kandidat till världsrekordhållare i genren.
Här är en introduktionsbild av hur området ser ut:
Invändigt är utrymmet jättestort.
Bilden ovan är bara ett exempel på tomma lokaler. Jag var tvungen att fråga om man använde all denna rymd till något annat. Jo, det hade till exempel varit konstutställningar här. Även konserter hade man haft i byggnaderna. Det lät bra, för det var nästan deprimerande att en dag i semesterns juli vara den enda besökare i detta gigantiska komplex.
Här kan man sätta sig in i den småländska järnframställningen, så som den såg ut under 1800-talet och fram till 1934. Gjuteri hade man ända till 1991 (eller var det -92?).
Järnmalm finns inte bara i berget. Man kan även använda limonit, den järnmalm som faller ut i sjöar och myrar om förutsättningarna är riktiga. Den småländska sjömalmen var tillräckligt omfattande för att det skulle gå att bygga stora järnbruk på den. De sista decennierna användes stora mudderverk som tog upp malmen från sjöbottnen sommartid, men tidigare var bästa sättet att borra hål i isen, skrapa ihop stenarna och lyfta upp dem ur vaken:
I masugnen – här finns den enda bevarade i hela Småland, sades det – skedde den slutliga separationen av järn, som ett par gånger per dygn tippades ut och gjordes till tackor.
En tacka fanns till påseende och jag vet inte om jag bröt mot reglementet när jag kände på den. Tung var den, verkligen ännu tyngre än jag förväntat mig.
Informationsskyltar och foton samsades i muséet. Ibland var de tydligare, ibland inte så tydliga. Riktigt intressanta är de om man brinner för järnframställning; för mig var de inte direkt spännande men alla tillfällen är ju goda om det är fråga om att lära sig något.
Ganska talande var – tycker jag – ett tv-klipp från 60-talet, som rullade om och om igen på en skärm. Där blev dåvarande chefen intervjuad och fick frågor om verksamheten. Var gjuteriet bra? Kunde de sina saker? Utgjorde de en viktig verksamhet med en plats att fylla? Chefen svarade så tillbakadraget att jag undrade om han verkligen trodde på sin fabrik. Ungefär så här: ”Vi tycker nog att vi arbetar ganska bra och har tillräckligt god kvalitet.”
Bara den intervjun i sig gör att muséet är värt ett stopp om man har vägarna förbi.
Järnvägarna då? Ja, dels finns ett charmigt diorama av området, där spåret är uppbyggt:
Dessutom finns en separat järnvägsutställning i ett eget rum. Av någon anledning måste man be museipersonalen låsa upp för att komma in där.
– Är det speciellt värdefulla föremål där inne? frågade jag.
– Nej, det tror jag inte, vi har det bara låst, blev det intetsägande svaret.
Järnvägsutställningen är inte värd en omväg, så mycket kan jag säga. Fotografier från Skåne–Smålands järnväg i allmänhet, blandas med en presentation av stationerna inom nuvarande Värnamo kommun. Det finns ingen information i utställningen som inte redan finns på lättillgängliga webbplatser så som Wikipedia eller banvakt.se.
En biljettlucka ger inte speciellt mycket. Så inte heller en låda för Edmondsonska biljetter.
När jag beskådat detta, återvände jag till entréhallen. Där hittade jag – i mina ögon – intressanta kartor över Vidöstern, med angivelser av sjöns malmförekomster och djupförhållanden. Studerade dessa gjorde jag … och det var då det hände …
Vet ni, getingar är ena eländiga saker. Efter vad jag fick höra senare, är de rena skadedjur som varken pollinerar eller är föda för andra arter. Bara bålgetingar vågar äta dem (varför bålgetingar är nyttiga djur, trots sitt rykte).
Det brände till bakom örat och när jag viftade till, surrade det och något lämnade sin plats. Jag såg den inte, men det måste ha varit en geting. Jag satte mig på en bänk, suckade bistert och undrade vad sjutton sådana illasinnade insekter hade inomhus att göra.
Därefter sved det som sjutton i en timme och förstörde resten av denna eftermiddag. Sedan lugnade det ned sig och morgonen därpå kände jag inte alls av det. Hellre ett getingstick än kraftig huvudvärk, alla dar i veckan.
Utomhus höll sig getingarna undan och jag kunde njuta av de vackra färgerna. Det var masugnen med tillhörande skorsten, det var en kol-lada … och det var ett rostigt spår:
Om jag hade varit på bättre humör, hade jag tagit av mig skorna och fotograferat dem på spåret. Nu nöjde jag mig med att mäta spårvidden till två fötter (vilket motsvarar ungefär två fot; sannolikt 600 mm). Detta spår måste ju ha varit till för att transportera järn eller gjuteriprodukter till huvudbanan. Där fanns en kran ännu bevarad, mitt på lastkajen.
Jag cyklade vidare och kom förbi en tidigare banvaktsstuga. Den hade samma detaljer i färgat tegel som flera andra järnvägsbyggnader på denna bana. Särskilt vacker är den däremot inte:
Stationshuset är också bevarat. Det var inte helt enkelt att få det på någon snygg bild från spårsidan, men ”från gatan” var det så prydligt att det påminde om en byggsats från någon av de tyska tillverkarna.
Medan jag stod där och fotograferade, kom en liten pojke cyklande. Han tittade undrande på mig. Misstänksamt rentav. Möjligen hörde han själv hemma i huset, eller också kände han dem som bodde där. När jag tagit mina bilder och skulle fortsätta längs vägen, var han tio meter framför mig och hans blickar så skeptiska att jag rullade i väg med knappt styrfart. Jag ville ju inte att han skulle tro att jag hade några ondare avsikter än att ta suspekta fotografier av hus.
Sedan pojken försvunnit någon annanstans och jag fått upp farten, tog det inte många minuter tills den lättcyklade grusvägen ersattes av gräsinblandad sand.
Efter att ha testat tio meter eller så, gav jag upp. Det var inte många kilometer kvar till Värnamo och jag kunde lika gärna cykla dem på landsvägen. Innan jag kom dit, hamnade jag i ett industriområde i Helmershus, om vilket jag berättar nästa gång.
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
Kommentera