Ni minns kanske euforin kring Krokodilen? Det schweiziska loket som fanns i Märklinkatalogen och sägs ha varit alla pojkars dröm? Som jag berättade i våras skulle detta lokomotiv komma till Sverige i september och det skulle då gå norrut genom Västsverige: Ängelholm–Varberg–Herrljunga–Hallsberg–Gävle, och den 6 september bland annat passera Borås.
När jag läste om detta, skrev jag in det i almanackan och om jag nämnde det för någon, skakade denna någon bara på huvudet åt min långtidsplanering. Under sommaren fick jag däremot många propåer, från de mest skilda och oväntade håll. Det skrevs nämligen om Krokodilen i vanliga dagstidningar och lokomotivet blev så omtalat och upphaussat att hälften kunde vara nog. Vad som bland annat föll bort i Krokodilrapporterna var att skälet till att loket skulle komma till Sverige just hösten 2015, var att man då firade 100-årsjubileet av de svenska statsbanornas elektrifiering, med diverse händelser i Gävle och Stockholm.
Det var med viss besvikelse som man i tågskådarkretsar mottog beskedet att Krokodilen hade fått mekaniska problem under resan upp genom Tyskland. Detta gjorde nämligen att först hela Sverigebesöket hängde löst och åtminstone färden genom Västsverige tidigt blev struken ur planeringen.
Men innebar det att jag inte skulle ha något att se? Nej, för Krokodilen hade en lång rad av passagerarvagnar i kroken och dessa kördes bakom annat lok genom Tyskland och på något vis skulle de också ta sig till elektrifieringsfirandet vid Sveriges järnvägsmuseum i Gävle. Museet skickade därför ned en av sina egna rariteter, ett D-lok i trä, från elektrifieringens barndom. Detta fick göra samma jobb som Krokodilen skulle ha gjort och gick först i tåget bland annat mellan Varberg och Herrljunga.
Det var ju bra, tänkte jag, för då kunde jag ta kameran och cykel grå och ge mig ut på tågskådartur. (För säkerhets skull ska jag väl återigen kommentera att det egentligen inte är tågen som är mitt intresse, utan snarare järnvägarna som miljövänligt transportsystem och fascinerande nätverk.)
Jag kom att cykla härs och tvärs genom Borås med omnejd och när jag på kvällen den 6 september 2015 sammanfattade dagen, hade jag sett tåget på tre olika ställen – och fått motion på köpet.
Min tilltänkta utsiktsplats en bit söder om stan valde jag bort efter att ha konstaterat att den nog inte var så bra som den verkade, utan i stället återvände jag till regementsområdet i tätortens utkanter. Där väntade jag längre än jag hade trott och fick se loket i hela dess prakt:
Knappt hade tåget försvunnit mellan träden, förrän jag grenslade cykeln och tittade förbi stationsområdet.
När jag stannade till på Centralbron, blev jag uppmärksammad av en liten familj som kanske följande mina blickar också noterade begivenheten. ”Har du sett, vilket gammalt tåg!” sade en av föräldrarna. ”Ska vi gå ner och titta på det?”
Måhända bidrog jag till att skaffa ett litet barn ett nytt intresse, vad vet väl jag…
Den bästa utsikten kom jag emellertid att få från Borås Övre, den ursprungliga stationen som inte varit i drift på länge, men som jag nog nämnt förut, är den så känd att det till och med skrevs en bok om den för ett par år sedan. Jag hade sett ut en intressant plats på vägbron ovanför och därifrån kunde jag invänta tåget. Nedanför såg jag två eller tre andra fotografer, varav åtminstone en är en berömdhet i svenska järnvägskretsar, men jag har inte sett några bilder därifrån så kanske var de inte lika nöjda som jag.
Hade det inte varit för att det nybyggda Simonsland stack upp i fonden, med textilhögskolan och andra berömdheter, skulle jag ha blivit än mer nöjd.
Ja, sedan hade jag frusit nog och cyklade hem. Att det inte blev någon schweizisk krokodil gjorde mig ingenting, för till skillnad från dem som var unga på 60-talet, har jag ingen nära relation till den. Ett par gamla svenska lok var väl så trevliga.
Kommentera