Efter min farbrors födelsedagskalas i augusti hade jag inte suttit på ett tåg. Nu är det november och det är länge sedan det gick så lång tid utan tågresor.
Men så, till sist, 4 november 2021 blev det i alla fall tjugo minuter på tåget. Ett litet tåg och tre bussar krävdes för min utflykt till Falköping.
Skälet till resan var enkelt: jag behövde ett ID-kort och det var tre månaders väntetid i Borås. Det var ogörligt, så jag fick boka tid hos polisen i Falköping i stället. Eftersom detta var en synnerligen nödvändig resa, lade jag in extremt god marginal. För att komma rakt till resmålet, tog jag bussarna 200 och 209 med byte i Ulricehamn.
Ulricehamn var under ganska lång tid en järnvägsknut med linjer i tre eller fyra riktningar. Numera har järnvägsstationen blivit busstation. Där har jag många gånger bytt buss. Den här gången meddelade Västtrafiks reseplanerare att bytet skulle ske vid Ulricehamnsmotet.
– Okej, sade jag till mig själv, det är bäst att följa instruktionen. Jag kliver av på hållplatsläge A och stiger ombord på hållplatsläge D. Hur svårt kan det bli?
Jo, det blev svårt. Vanligtvis ligger hållplatserna på en busstation tätt tillsammans. De har bokstäver enligt något fullt logiskt system. På landsbygden ligger de mer eller mindre mitt emot varandra på var sin sida om vägen. Vid större terminaler ligger hållplatsfickorna i bokstavsordning. Fullt logiskt, som sagt.
Ulricehamnsmotet är inte logiskt. De olika hållplatslägena ligger utspridda kring en motorvägspåfart, endera vid själva avfarten eller vid den korsande riksvägen. Därifrån jag steg av, syntes ingen annan hållplats. Då tänker ni förstås (och det är återigen fullt logiskt) att det bara är att titta på den där schematiska kartan som sitter i hållplatskuren. Ack, om någon sådan bara hade funnits! Jag stegade med friskt mot uppför en trappa … och såg inget hållplatsläge D. Jag gick åt det håll som verkade rimligt … och såg ingen hållplatsskylt. Jag vände mig om … och när jag hade fri siktlinje mellan marken och två andra skyltar, såg jag den.
Det finns alltså förbättringspotential vid hållplats Ulricehamnsmotet …
*
I Falköping besökte jag Trätorgets skor, som får gratisreklam här. Det är en lite butik med så fantastiskt sympatisk och kunnig personal att den förtjänar det. Anders, den gamla innehavaren, är död sedan två år och har väl tagit lite av fackkunskapen med sig, men sympatin är kvar och efterträdarna har alltjämt mer kunskap än alla Borås skohandlare sammantagna.
Polisstationen fick sitt avtalade besök och det fanns inte en passansökare inom synhåll vare sig före eller efter mig. Tio minuter per medborgare är alldeles för mycket. Lunchrestaurangen Saluhallen var som från ett annat sekel. Där fanns fyra lediga bord, varav tre var ostädade. Gästen före mig fick vända i dörren, för det fanns inget vegetariskt alternativ om hon inte ville ha pannbiff med ris och svampsås utan pannbiff. Själva måltiden var emellertid mättande och god. Bättre än på Varbergs stadshotell, tänkte jag (men det var inte svårt att slå ett hotell som serverar utspätt potatismos till både middag och supé, samt kompletterar med förrätter och efterrätt som också består av vit röra med tilltugg …).
Till Falköping C begav jag mig till fots och där såg jag äntligen tågen. Ett X 2000 kom rusande söderut. Sedan kom ett MTRX-tåg rusande norrut. Här är det med baklyktorna mot kameran:
Jag blev sittande i väntsalen en stund. Där var en far med två barn. Han scrollade på sin mobiltelefon, medan barnen försökte underhålla sig bäst de kunde genom att springa på bänkarna. Den scenen var bullrig och varade tills ett av barnen ramlade ned från bänken. Det var ett ganska högt fall mot hårt golv och hårda väggar, så barnet hade kunnat slå sig fördärvat. Det gick tydligen ganska bra ändå (som det brukar när barn faller), men fadern grälade på barnen.
– Så går det när ni inte gör som jag säger! sade han.
Så går det när man kollar Facebook i stället för att umgås med sina barn, skulle jag ha kunnat tillägga. (Men jag tror att det även i övrigt var en inte helt tillräknelig förälder, att döma av andra aspekter av hans språk, kroppsuttryck och packning.)
Mitt tåg var försenat. Medan jag stod på plattformen, fick jag underhålla mig bäst jag kunde. Genom att notera dvärgsignalerna norrut, kanske? De var nog nio stycken som alla visade stopp. Det var rätt häftigt och nästan lika vackert som en julbelysning.
Ett nordgående tåg, från Nässjö mot Skövde, stannade till på spår 1. En växling från industrispåren norr om staden passerade i sakta mak med röd lykta fram och vit bak.
Sedan kom äntligen tåg 3429 mot Göteborg på spår 4. Jag tog en bild och steg ombord.
Det blev ett intressant uppehåll. Inte nog med att tåget var försenat, utan det skulle även kopplas på ”en ny vagn”, meddelade högtalaren.
– Det kan skaka till lite, men det är helt normalt, lugnades eventuellt nervösa passagerare.
Tolv minuter sena lämnade vi Falköping och jag bläddrade i en av mina inköpta almanackor. Sveriges almanacka heter den och säljs rätt allmänt och billigt. Jag köper den varje år, enbart för de intressanta sidorna i inledningen där årets händelser på himlen sammanfattas. (Den bör inte sammanblandas med Den svenska almanackan som är en klassiker, fullmatad med astronomi samt betydligt dyrare och svårare att få tag på.)
I Herrljunga såg jag hur X52 nr 9086 inte längre var ensam, utan i en öm kyss hade förenats med X52 nr 9076.
På Herrljunga stations yttersta spår (som väl torde ha nr 8) stod en mätvagn med lok och sällskap. På väg mot Kinnekullebanan, månntro?
Jag gick in i stationshuset. Där såg jag ett underhållsfordon från spår 1 just lämna stationen i riktning Ljung:
Normalare fordon stod uppställt på spår 2. X12 nr 3195, nämligen.
Även om det i ännu en dryg månad inte går några tåg mellan Herrljunga och Borås, visste jag att en ersättningsbuss skulle gå om någon timme ungefär. Men exakt när? Det framgick inte av avgångstavlorna eller någon annan information som jag kunde se. Alltså frågade jag en av Västtrafiks ambulerande informationsvärdar. De visste inte heller, men tog reda på det i appen. En herre i kavaj erbjöd mig att åka med honom i bil.
– Tack, sade jag artigt, men i dag tänkte jag testa ersättningsbussen i stället.
Karl’n såg sur ut och trodde väl att det var hans uppsyn jag inte gillade. Så var det inte; att åka bil med främlingar har aldrig skrämt mig. (Inte ens på 80-talet, när den för eleverna okände rektorn åkte runt i bygden och plockade upp lågstadiebarn …)
Större delen av min timslånga väntan, ägnade jag åt ett besök på nästan skobutik. Jo, även Skohuset i Herrljunga förtjänar gratisreklam. Det är känt bland skohandlare i både Falköping och Borås. Jag vet inte hur många par skor jag köpt här när jag farit förbi, men jag kan konstatera att i princip alla de skor jag inte köper på Trätorget, köper jag i Herrljunga. Utbudet i stora Borås kommer inte ens i närheten; där finns nämligen bara stora kedjor som har fel storlekar och tar sina försäljare från gatan.
*
Mina läsare ska jag nu plåga med två dåliga bilder, tagna genom ersättningsbussens fönster. De utgörs av utsikten från två plankorsningar: dels den mellan Södra Björke och Grude, dels den just norr om Ljungs station. Håll till godo:
Spåret var alltså nytt men inte klart. Det ska bli ett nöje att få premiäråka någon gång i december. Bussen, en Setra från länge sedan, var nämligen trång och inte på något sätt till sin fördel. Från Herrljunga station till Borås central tog det 75 minuter med bussen; när den slingrade sig fram genom rusningstrafiken de sista kilometerna, hade det gått fortare att gå till fots. Tåget gör sträckan på ungefär halva tiden och är dessutom rymlig nog för en skribent att ha datorn i knät.
Många timmars utflykt blev det, med det egentligen enda syftet att ordna ett ID-kort. Redan från början hade jag tröstat mig med att ”Wenn jemand eine Reise tut, hat er was zu erzählen”.
Vilket även detta blogginlägg bevisar. Tschüß bis nächste mal!
*
Kommentera