När jag tittar igenom mina gamla bilder blir jag så där – ni vet, varm och glad i själen! – av en kvintett vårligt soliga bilder från den 11 maj 2024.
Den dagen reste jag in till Borås för att titta till vårmarknaden. Egentligen gillar jag marknader, men när jag är där ensam, blir besöket kort. Många marknadsstånd har inget att erbjuda mer än någon conversation piece, som ju bara är intressant när man är i sällskap. Konversationer hade jag däremot med marknadsstånd som hade just det som affärsidé.
Det stundade ju strax val till Europaparlamentet, så tre politiska partier stannade jag till hos; med centerpartiet och miljöpartiet hade jag givande samtal, medan socialdemokraterna i vanlig ordning mest såg glada ut men inte kunde besvara frågor. (Hör här ett gott råd, alla partier och liknande organisationer: Skicka inte ut folk i rent bemanningssyfte, även om ni har i stadgarna att man måste ställa upp när parti’t kallar. Era representanter måste vara bildade och ha gått en kurs 1A i demokratins grundpelare, ty annars framstår partiet som oseriöst.)
I ganska precis två timmar skulle jag vara i stan. Redan efter 50 minuter kände jag mig klar med marknaden. Ytterligare 30 minuter kunde jag dröja mig kvar för att fördriva tiden. Men sedan kunde jag godmodigt gäspande strosa mot stationen för att åka hem igen.
*
När jag skriver detta i juli 2024 har jordens medeltemperatur varit rekordhög 13 månader i rad. Det är extremt och egentligen fasansfullt. Gång på gång är det rött över nästan hela världskartan med temperaturanomalin. Norden är det tydliga undantaget, för här har vi under denna period haft ganska många månader med temperaturer under det normala. Det ser man också på samma världskarta, med Norden som en blå ö i allt det röda.
(Från SMHI:s eminenta webbplats klistrar jag in den kartan, fast för maj 2024 då även vi är röda.)
Efter att även april varit kall, särskilt i början, hade våren och försommaren kommit igång på allvar nu den 11 maj. Och då var det härligt att häcka på perrongen vid spår 1 på Borås central, till exempel när X14-3228 rullade in norrifrån med sina gyllengula inslag.
Jag kan inte påstå att jag hade något emot att ett par minuter senare resa med ett eget tåg åt det hållet. Visserligen minns jag inte ett dugg av den resan, vilket väl torde innebära att den var ganska händelselös. (Precis en vecka gjorde jag en likadan resa i närmast euforiskt tillstånd, för att en gammal elev och hennes far hade överöst mig med beröm mitt på en gata i centrum.)
Men även om resan den 11 maj var händelselös och grå som tågsättet X12-3220 …
… möttes jag på Ljungs station av storslagen skönhet. Det gamla uthuset lyste ljusgult i det ljusgröna gräset, som i sin tur var prickigt av tusenskönor och maskrosor.
På andra sidan uthuset, där stationsområdet övergår i det kommunala serviceboendets mark, lyste ännu fler. Förra våren hoppade man över en klippning för att skona blomsterprakten på just den gräsmattan. Det gjorde årets kommunalarbetare inte, men snart upptäckte jag att det efter klippningen bara tar ett dygn eller två innan blommorna rest sig och slagit ut på nytt.
Jag går här varje vår – eller okej, detta var bara den andra, men det är ”varje” för mig – och njuter. För nog blir man väl varm och glad i själen av tusen sköna tusenskönor och miljoner måckliga maskrosor?
*
Kommentera